Min bror bemästrar rulltrappsavslut med 3 lånade barn.Det värsta jag vet är att vara introspektiv. Näst därefter kommer introverta personer. Hur roliga är dom!?
Vad tillför de kalaset?
Va?
Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.
Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.
Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:
1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…
Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…
Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…
Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.
Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.
Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.
Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.
Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:
Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.
Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.
Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:
1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…
Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…
Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…
Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.
Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.
Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.
Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.
Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:
5 kommentarer:
Heh...utan å skryta så har jag fan full koll på ungar å rulltrappsmonster...;)
Sen hoppas jag du inser att du är en klippa, i allt du gör, även om du har varit introvert lite längre än de senaste 20 dagarna....
Slappna av lite och låt dig glädjas av det livet ändå givit och ger dig. Få som är så lyckligt lottade som du. Ok?
Rulltrappor är läskiga även för tanter på 42 ;) Jag tycker inte om den som går upp till Clas Ohlsson i Luleå, får svindel så jag förstår fullt ut hur läskigt det kan vara :)
P.s jag vann tävlingen, det blev lite press runt det hele, fick rusa till en interjuv med håret på skaft i morse... o du din kompis Per metrologen ska visst ha föredrag här läste jag :) Man kanske ska gå och lyssna på honom. D.s
Kram nenne
Peter: visst är jag en klippa, även om det är ditt namn som betyder klippa.
...Men det tråkiga med att vara deprimerad är att jag kan uföra alla mina vanliga klipphandlingar, vara hur cool som helst, men ändå belönas inte belöningcentrat i hjärnan, man upplever inte att man gjort något bra!
Signalvägen är avklippt, signalerna går inte fram för att man har för lite signalsubstans i synapserna.
Detta medför att man kan tänka vilka roliga tankar som helst, göra vilka roliga och bra saker som helst - utan att ha roligt...
När en sockersjuk får vingel med sitt insulin, ser man till att fixa en insulinspruta - och den sjuke kan leva normalt.
En deprimerad människa lider samma sorts avkomma, har brist på en kemisk substans. Fixar man substansen mår den deprimerade bra, blir frisk.
När personen gör något roligt känner han/hon också att det faktiskt är roligt, signalen gick fram till lustcentrum i hjärnan!
Nenne: Grattis för vinsten i tävlingen!
Och så får du lov från mig att skicka gubben på Clas Olsson härefter!!!
Fast jag kan tänka mig att även du kan tycka om vissa avdelningar på nämnda affär!
*s* jo det är nog jag som springer där mest ;) //nenne
Skicka en kommentar