Jag har blivit inbjuden till Mongoliet. De ska fira 800-årsjubileum av Djingis Khan. Man vill att jag ska överräcka mina hittillsvarande romaner om honom i ett officiellt sammanhang mitt i firandet. Jag kan inte säga hur rörd jag är.
Troligen ska jag i min tur få emottaga en gåva av symbolisk art. En tidigare parlamentsledamot, Sundui Batbold, uppskattar mitt arbete. Han vet om att mitt verk är det största i världen om Djingis Khan.
Jag vet ännu inte hur jubileet kommer att förlöpa. Troligen blir det i anslutning till deras Naadam. Att redan få vara med vid Naadam vore stort nog för mig. Att få vara med vid Mongoliets nationella firande av 800-årsjubileet av Djingis Khan känns närmast för stort.
Det finns ett aber. Det ska ske i juli. Vi ska föda vårt tredje barn då. Hustrun påstår att jag kommer att hinna hem i tid, men att det blir på håret.
Jag har börjat planera så smått för resan. Främst vill jag hinna lära mig att rida bättre.
Min vän Göran Jonsson har nyligen varit i M och det är genom honom jag fått inbjudan framförd från Sundui Batbold.
söndag, februari 26, 2006
torsdag, februari 23, 2006
Aningslös som alltid
Ska på turné. Västernorrland. Bibliotekarier därifrån mailar. De vill ha ”Månskensligisten”. Inte Djingis Pingis. Synd. Månskensligisten är liksom ett passerat kapitel. Jag har gått vidare. Men det går inte att berätta för arrangörer. Då får jag inga arr.
Bibliotekarierna i Västernorrland berättade en nyhet för mig. Månskensligisten är kurslitteratur på universitetet. Har varit så i flera år.
Varför får jag som författare aldrig något veta?
Bibliotekarierna i Västernorrland berättade en nyhet för mig. Månskensligisten är kurslitteratur på universitetet. Har varit så i flera år.
Varför får jag som författare aldrig något veta?
onsdag, februari 22, 2006
Litteraturens substans
Jag har svårt att skriva blogg, märker jag. Mesta litteraturen tar upp problem av något slag. Någon har blivit sur eller avundsjuk eller rätt och slätt gripits av penningbegär och så klubbar, sticker, slår, eller skjuter han ihjäl någon annan. Sen får man följa Kommissarie X nysta i trådarna. Det är en sorts litteratur.
En annan populär variant handlar om kärleksproblem. Romeo och Julia älskar varandra, men deras släkter ligger i fejd, så de kan inte få varandra.
De flesta romaner är uppbyggda av en enda ingrediens; väntan. Man får vänta 300 eller 500 sidor på att Kommissarie X löser sin gåta. Eller så får man vänta på att Romeo och Julia får varandra. Allt däremellan är utfyllnad. Författaren slänger in olika pauser där hjälten sitter i bilen, hur han tänder ciggen medan han spanar mot fönstret på våning 3 eller hur en av Romeovarianterna rider, flyger, springer, tar färjan för att komma till Julia, men så bryter han benet på vägen, hamnar i 200 sidor på en annan kontinent eftersom ett helt världskrig plötsligt ligger emellan de två som ska få varandra. Enligt en rätt gängse dramaturgi ska hjälten också hinna träffa antingen ”ödet” eller någon person som förändrar honom på vägen medan storyn fortlöper i:
Väntan.
Väntan.
Väntan.
Den mesta litteraturen är bara luft.
Och här i bloggen begär jag av mig själv att leverera lite mer substans.
Kan jag som författare skriva blogg?
Att hitta rätt kvinna är som att hitta rätt häst
Kärlek är svårfångat. I livet och i skriven form. Folk läser skit. De läser halverotiska saker och tantsnusk och andra vidrigheter. Som om det vore kärlek eller förberedde en på hur den ser ut. Som om det hänt något nytt på erotikens område de senaste trettiotusen åren. Erotik är inte spännande, fast folk tror det. Erotik är yta. Och alla kärleksfilmer. Fy fan. Sentimental geggamoja. Kärlek går bortom det där kladdet.
En berättelse:
Jag kunde inte rida. Jag hade suttit på några hästar och åkt med. Helt ointressant. Och jag hade inte lärt mig ett dugg. Hustrun bestämde att jag skulle med på en flerdagarsritt i fjällen, oavsett.
En ryttare som inte kan rida får ont innan en timme. Det var ett av skälen till att jag inte ville med. Främsta anledningen var att de andra i gänget var vana ryttare. Jag hatar att vara sämst.
Rätt snart var jag utan argument. Hustrun godtar inte skitsnack. Så jag fick en långbent ranglig sak. Hon hette Emely. Jag var kritisk, tills jag klev upp. Jag vet inte hur det funkar mellan häst och människa men av hästens rörelser kände jag hennes avsikter och att inte bara jag taxerade henne utan även hon mig.
Vi skrittade. Jag visste inte hur man styrde, men Emely gick åt det håll jag ville. Efter tio minuter var jag på väg att omvärdera hela livet. Efter en timme ville jag aldrig kliva av. Jag kände hennes vilja och hon min. Ordlöst ställde hon sitt halva ton explosivt springvilliga muskler till mitt förfogande. Hon fattade att jag är skydiver, att jag gillar 100 procent adrenalin, att jag gillar fart, att jag gillar muskler som rör sig exakt och ändamålsenligt. Jag såg in i mig själv en stund och blev tvungen att erkänna att Emely var en häftigare varelse än jag.
Jag visste inte hur hästar beter sig, särskilt inte i flock. Men Emely och jag kommunicerade muskelvägen att vi båda började tycka att det var rätt trist att skritta. Så vi satte av i behärskad galopp, inte fullt men sådär på tredje växeln. Bara för att få uttrycka den glädje vi kände. Vart efter hörde jag kvävda skrin och rop bakom mig. Jag såg mig om över axeln. Det var kaos. Daniel, en av ryttarna, kom med nöd och näppe ikapp och ropade att jag inte kunde galoppera iväg när jag red först. Jag hade fått hela flocken att skena och det såg illa ut för en annan ryttare som kanske inte var så van ändå, det kunde till och med jag bedöma. Jag visste inte hur man stannade. Jag ville inte dra i tyglarna. Aldrig att jag tänkte dra Emely i munnen. Jag hittade på att föra fram benen längs hennes sidor som för att hålla henne tillbaka, som om jag själv satte hälarna i backen fast jag inte nådde på en hel meter när. Jag vet inte hur vi kommunicerade de där första dagarna. Hur som, Emely saktade in i alldeles lagom så att jag inte ramlade av. Till slut stannade vi.
Först då fick jag veta att Emely var snabbaste hästen. Jag tänkte att vi haft lite flax som inte satte av på femmans växel. Vi kunde ha ställt till det rejält. Hur jag nu kunde veta att hon hade fler växlar än hon uppvisat i vår första galopp. Jag fattar fortfarande inte vad som hände mellan mig och Emely. Jag bara kände och visste saker. Det var inte jag som var duktig. Det var hon som visade mig.
Mellan mig och Emely var allt perfekt. Men i den mänskliga världen kände jag mig som den ovetande klant jag var.
I sådana lägen har tidigare flickvänner skällt ut mig och berättat hur dumt, klantigt och oansvarigt jag betett mig. För att inte säga hur jag skämt ut dem. Hur jag nu kan skämma ut någon annan?
Min hustru kom ridande rakt emot mig. Jag anade det värsta. Hon ruskade på huvudet som för att säga att jag inte uppträtt helt lämpligt. Samtidigt skrattade hon hejdlöst och sa:
- Du ser ut som Djingis Khan i sadeln.
Att som klantig nybörjare få höra ett stort skratt och att man är som ens egen största idol fast man egentligen vet att man betett sig idiotiskt är passningen man sökt efter hela livet utan att begripa det.
Varför skäller folk ut varandra i sådana här lägen? En sak står klar. Det har inte med kärlek att göra.
Hur det gick sen? Vi fortsätter att vara gifta. Det finns inget alternativ till det och det är inget att dravla högstämt om. Men en stor förändring ha skett. Mot mitt bestämda veto i massor av år är det jag som envisas med att vi ska vara fodervärd. Helt enkelt för att jag vill kunna dundra fram så ofta det går genom skogarna runt här vi bor på snabbaste varmblodet, Emely.
Det och inget annat gav hustrun mig genom att inte acceptera mitt skitsnack att jag inte ville, in the beginning.
En berättelse:
Jag kunde inte rida. Jag hade suttit på några hästar och åkt med. Helt ointressant. Och jag hade inte lärt mig ett dugg. Hustrun bestämde att jag skulle med på en flerdagarsritt i fjällen, oavsett.
En ryttare som inte kan rida får ont innan en timme. Det var ett av skälen till att jag inte ville med. Främsta anledningen var att de andra i gänget var vana ryttare. Jag hatar att vara sämst.
Rätt snart var jag utan argument. Hustrun godtar inte skitsnack. Så jag fick en långbent ranglig sak. Hon hette Emely. Jag var kritisk, tills jag klev upp. Jag vet inte hur det funkar mellan häst och människa men av hästens rörelser kände jag hennes avsikter och att inte bara jag taxerade henne utan även hon mig.
Vi skrittade. Jag visste inte hur man styrde, men Emely gick åt det håll jag ville. Efter tio minuter var jag på väg att omvärdera hela livet. Efter en timme ville jag aldrig kliva av. Jag kände hennes vilja och hon min. Ordlöst ställde hon sitt halva ton explosivt springvilliga muskler till mitt förfogande. Hon fattade att jag är skydiver, att jag gillar 100 procent adrenalin, att jag gillar fart, att jag gillar muskler som rör sig exakt och ändamålsenligt. Jag såg in i mig själv en stund och blev tvungen att erkänna att Emely var en häftigare varelse än jag.
Jag visste inte hur hästar beter sig, särskilt inte i flock. Men Emely och jag kommunicerade muskelvägen att vi båda började tycka att det var rätt trist att skritta. Så vi satte av i behärskad galopp, inte fullt men sådär på tredje växeln. Bara för att få uttrycka den glädje vi kände. Vart efter hörde jag kvävda skrin och rop bakom mig. Jag såg mig om över axeln. Det var kaos. Daniel, en av ryttarna, kom med nöd och näppe ikapp och ropade att jag inte kunde galoppera iväg när jag red först. Jag hade fått hela flocken att skena och det såg illa ut för en annan ryttare som kanske inte var så van ändå, det kunde till och med jag bedöma. Jag visste inte hur man stannade. Jag ville inte dra i tyglarna. Aldrig att jag tänkte dra Emely i munnen. Jag hittade på att föra fram benen längs hennes sidor som för att hålla henne tillbaka, som om jag själv satte hälarna i backen fast jag inte nådde på en hel meter när. Jag vet inte hur vi kommunicerade de där första dagarna. Hur som, Emely saktade in i alldeles lagom så att jag inte ramlade av. Till slut stannade vi.
Först då fick jag veta att Emely var snabbaste hästen. Jag tänkte att vi haft lite flax som inte satte av på femmans växel. Vi kunde ha ställt till det rejält. Hur jag nu kunde veta att hon hade fler växlar än hon uppvisat i vår första galopp. Jag fattar fortfarande inte vad som hände mellan mig och Emely. Jag bara kände och visste saker. Det var inte jag som var duktig. Det var hon som visade mig.
Mellan mig och Emely var allt perfekt. Men i den mänskliga världen kände jag mig som den ovetande klant jag var.
I sådana lägen har tidigare flickvänner skällt ut mig och berättat hur dumt, klantigt och oansvarigt jag betett mig. För att inte säga hur jag skämt ut dem. Hur jag nu kan skämma ut någon annan?
Min hustru kom ridande rakt emot mig. Jag anade det värsta. Hon ruskade på huvudet som för att säga att jag inte uppträtt helt lämpligt. Samtidigt skrattade hon hejdlöst och sa:
- Du ser ut som Djingis Khan i sadeln.
Att som klantig nybörjare få höra ett stort skratt och att man är som ens egen största idol fast man egentligen vet att man betett sig idiotiskt är passningen man sökt efter hela livet utan att begripa det.
Varför skäller folk ut varandra i sådana här lägen? En sak står klar. Det har inte med kärlek att göra.
Hur det gick sen? Vi fortsätter att vara gifta. Det finns inget alternativ till det och det är inget att dravla högstämt om. Men en stor förändring ha skett. Mot mitt bestämda veto i massor av år är det jag som envisas med att vi ska vara fodervärd. Helt enkelt för att jag vill kunna dundra fram så ofta det går genom skogarna runt här vi bor på snabbaste varmblodet, Emely.
Det och inget annat gav hustrun mig genom att inte acceptera mitt skitsnack att jag inte ville, in the beginning.
Djingis Khan tankar I
Blott den förtjänar makt som rättfärdigar den.
Ur Djingis Khan tankar och Visdomsord.
Mannen från Gulag
Jag drömde. Från vänster; en sedelpress med gustavianskt strama ben och lejonfötter.
Från höger; en helt vanlig skolplansch med ett suddigt objekt jag inte kan fokusera hur mycket en lärarinna i brun dress än skriker.
Jag godtar till en början dessa saker med ett mått förvåning, ända tills en filmruta från en amerikansk maffiafilm skjuts in, och jag bryskt förs ut på en balkong med utsikt över en havsvik med flotta motorbåtar. På stranden ligger en rad Casinon.Mannen som håller mig i kragen skrattar större än en haj. Han har stora fyrkantiga tänder och långa kragsnibbar på skjortan. Han tittar hastigt ned över räcket som för att se om det är tillräckligt högt. Bland annat den detaljen gör det uppenbart att han är ute för att döda mig. Han böjer sig ned och drar upp en kniv ur strumpan.
Som om han vet min värsta skräck för han kniven till mitt vänstra öga och sätter eggen mot hornhinnan.
Jag flämtar, vrider mig försiktigt, men det går inte att undkomma kniven. Jämrande ber jag om nåd. På svenska, på engelska. Jag försöker njet, och nicht, inget hjälper.
I nästa stund ser jag mitt eget öga falla ur i två blöta halvor. Otroligt mycket vätska rinner ur delarna där de ligger på marmorgolvet. Det kommer en gråt ur det söndriga ögat som jag inte trodde var möjlig. Mördarmannen skrattar pipigt. Lätet är i fullständigt mallplacerat. Lärarinnan i sin bruna dräkt låtsas som intet och piskar med pekpinnen på planschen i ilskna försök att fånga min uppmärksamhet. Jag snörvlar att mitt söndriga ögas ögonhalvor faktiskt gråter, men hon bara höjer rösten till falsett och säger att hon inte sett maken till okoncentrerad unge. Till min häpnad är jag sju år igen och vill naturligtvis vara duktig. Jag kommer loss från hajmannen, böjer mig ned och föser ihop ögonhalvorna och håller dem försiktigt sammanpressade mellan fingertopparna. Så riktar jag detta våta hala kladdiga och fumligt hopsatta ögat mot planschen. Hon skriker ännu gällare och ordet ”NÅ” slår så hårt mot trumhinnorna att jag tappar andan medan jag tappert försöker blinka med ögat innan jag kommer på att det saknar ögonlock. Förtvivlat drar jag med pekfingret längs den hala ytan för att simulera en blinkning, för att få bort skräp och dimma så att jag kan se lärarinnans plansch.
- Jag kan inte klara blicken, tillkännager jag på barns förnuftiga vis.
- Du vill inte samarbeta, det är hela felet, skriker hon.
Jag vill inte mer. Mitt psyke godtar inte längre drömmen som rimlig. Psyket hittar på att med eller utan ögon så bör jag kunna betrakta den gustavianska sedelpressen, bara jag sneglar åt det håll där den borde stå. Men den har rymt. Istället träder en fånge från Gulag in och går fram till mig. Han ristar med en smutsig nagel in kyrilliska tecken i bröstkorgen på mig medan han blänger med sina djupt liggande ögon. Han väser:
- Du är författare för fan. Skriv ingen skit.
Hans ord tar en mäktig väg, slår inte in genom öronen. Istället sipprar de in i mig och dras långsamt krumbuktande som rostig taggtråd genom varje ven i kroppen.
Jag förstår hans avsikt och att jag inte har något val. Jag måste underkasta mig hans behandling och uppleva orden med alla sinnen.
Så vaknade jag i morse. Skräckslagen.
Skriv ingen skit.
Ett bloggförsök
Suttit och hackat samma text fram och tillbaka. Delete.
Klockan är mitt i natten. Nu ska jag bära Naya i säng. Hon ville inte vara ensam. Hon ville inte sova. Hon ville vara med mig. Nu sover hon som en ostkrok i soffan.
Hjärtat har längtat efter mamma som är på kurs.
Det är en dag imorgon också. Full av möjligheter. Naya vill säkert gunga. Och åka skidor. Och hälsa på bästa kompisen Stina. Och äta vofflor. Och att jag är med på att vara häst. Och att jag hittar nya snören att göra fällor med när de första snörena tagit slut. Och rita med filtpennorna på väggen. Hur kunde jag hitta på att hon fick göra det?
Ja, ja. En ny dag.
Jag skiter i att tvätta.
Naya och Tula behöver en fräsch pappa.
Särskilt som mamma varit borta så länge, så länge.
Tre dar kan vara en evighet.
Särskilt om man är tre år.
Naya har för resten rätt.
Tre dar är en evighet.
Klockan är mitt i natten. Nu ska jag bära Naya i säng. Hon ville inte vara ensam. Hon ville inte sova. Hon ville vara med mig. Nu sover hon som en ostkrok i soffan.
Hjärtat har längtat efter mamma som är på kurs.
Det är en dag imorgon också. Full av möjligheter. Naya vill säkert gunga. Och åka skidor. Och hälsa på bästa kompisen Stina. Och äta vofflor. Och att jag är med på att vara häst. Och att jag hittar nya snören att göra fällor med när de första snörena tagit slut. Och rita med filtpennorna på väggen. Hur kunde jag hitta på att hon fick göra det?
Ja, ja. En ny dag.
Jag skiter i att tvätta.
Naya och Tula behöver en fräsch pappa.
Särskilt som mamma varit borta så länge, så länge.
Tre dar kan vara en evighet.
Särskilt om man är tre år.
Naya har för resten rätt.
Tre dar är en evighet.
måndag, februari 20, 2006
Singel och desperat
Skriver på min bärbara. Rätt svårt eftersom Tula tycker att tangentbordet är kul. Rätt som det är trycker hon på en knapp och lyckas scrolla eller sudda. Eller så kommer KKKKU****>. Så ser mina äventyr ut idag.
Att ha en ettåring i knät när man skriver är inte enda svårigheten. Ettåringen är ett av bevisen att jag inte är desperat och singel och därför har mindre att skriva om.
Nojorna är borta. Den grundtonsvrålande ångesten likaså. Som singel fasade jag för allt. Att jag skulle förbli ensam, att jag var ful, att jag skulle säga fel sak. Och kunde jag verkligen gå fram till puman där borta? Ju mer åtråvärd hon var, ju hemskare blev det att larva fram och säga:
”Hej, du ser trevlig ut. Vill du prata med mig ett tag?”
Eller:
”Hej, här ett avtal. Så fort vi känner att vi inte vill slösa mer artig tid ger vi varandra en lyckospark i röven och så jagar vi vidare på varsitt håll.”
Sådana hopplösa repliker for genom skallen. Jag sa dem aldrig. Hur jag fick kontakt vet jag inte. Rätt som det var hade jag bara hugg.
Periodvis hade jag jättemycket hugg. Det föregicks av idogt långrevsfiske där jag lade ut krokar framför alla presumtiva som råkade komma i min väg. Plötsligt nappade tre fyra på en gång och så sprang jag som en dåre från den ena till den andra och visste inte vem jag skulle välja att spendera resten av livet med. Att välja bort tre för att behålla en verkade som dålig matematik. Subtraktion är inte lika kul som addition. Stärkt av det självförtroende fyra donnor in spe ger varje man skaffade jag en till.
Jag trodde att jag var i smöret, att jag var lycklig. Men så visade det sig att mina tilltänkta ljuva små varelser fuskade. De spelade inte rent spel. De halade in killar från höger till vänster i ett minst lika raffinerat fiske. Plötsligt hade jag inte bara ångest. Jag var grundlurad också. I min sporadiska dagbok försökte jag reda ut begreppen. Efter några hundra sidors teoretiska utlägg kom jag fram till hur det verkligen förhöll sig. Hur jävligt det i själva verket var. Jag skrev:
Kvinnor är som män.
Utan skrupler och ofta kåta.
Med andra ord. Hur skulle man få ihop det? På riktigt. Hur komma ur den där vansinnestombolan där alla knullade med alla medan man egentligen längtade sig fördärvad efter äkta vara.
Efter kärlek.
Tyvärr har jag inga tips. Jag har bara lite mindre att blogga om.
fredag, februari 17, 2006
En liten början
En häpnadsväckande detalj är att Djingis Khan på 25 år lyckades skapa ett större imperium än romarna sakta nötte till sig under 400 år.
Han var större och skickligare än Ceasar, och Alexander den store tillsammans. Ändå finns det strängt taget inga böcker om honom – och någon måste börja skriva. Det råkade bli jag.
Nästan allt vi tror oss veta om Djingis Khan är fel.
Han var större och skickligare än Ceasar, och Alexander den store tillsammans. Ändå finns det strängt taget inga böcker om honom – och någon måste börja skriva. Det råkade bli jag.
Nästan allt vi tror oss veta om Djingis Khan är fel.
Två romaner är utgivna. Den tredje är på väg. Går allt som planerat finns tredje boken i handeln i Juli/Augusti. Delarna är fristående.
Bok 3 kommer troligen att se ut så här. Min vän Nenne har gjort denna dummie åt mig.
Jag har kommit en liten bit på väg.
Mer info, recensioner etc finns på http://www.djingiskhan.com
Jag har kommit en liten bit på väg.
Mer info, recensioner etc finns på http://www.djingiskhan.com
Prettot visavi småfel
Så har det redan hänt. Jag var in och pillade i ett tidigare inlägg. Kortade tio, femton rader. Bytte ut ord.
"Du skulle ju lämna prettoförfattaren utanför det här!" Ryter jag åt mig själv.
"Jag vill bara eventuella läsare väl", svarar mesosten.
Jag gav mig själv regeln. Inga ändringar.
Jag klarade det inte.
Jag kan inte ens hålla löften.
"Du skulle ju lämna prettoförfattaren utanför det här!" Ryter jag åt mig själv.
"Jag vill bara eventuella läsare väl", svarar mesosten.
Jag gav mig själv regeln. Inga ändringar.
Jag klarade det inte.
Jag kan inte ens hålla löften.
Lögnen om dispositionen
Jag har sedan 1994 sagt på alla skrivkurser jag hållit att jag aldrig gör någon disposition.
Jag har hävdat att det inte behövs, att det skulle förstöra äventyret i att skriva, att jag vill bli överraskad av stundens ingivelse.
Att planera i förväg vad jag ska skriva i 500 sidor har känts - dumt.
Nu märker jag hur förvirrad bloggen gör mig. Den tvingar mig att stoppa in inläggen baklänges. Den följer en annan logik än min normala följd av tankar när jag skriver.
Hur bygger man upp något dramaturgiskt här?
Jag märkte redan från början att kapitel 1 oundvikligen hamnade sist.
Sen har förvirringen bara accelererat. Uppmätt i nya tidens måttenhet Kb förstår jag plötsligt att jag trots att jag nekat mig hes till att jag använder mig av dispositioner, så har jag gjort det.
Jag hade hela tiden klart för mig hur "Under den evigt blå himlen" skulle sluta medan jag skrev. Den vägde 1,3 Mb...
Ingen disposition, var det. Hur kan man ljuga så mycket, så länge för sig själv...
torsdag, februari 16, 2006
Rymdraketer och ultraljud
Idag har vi byggt raketer på öppna förskolan. Dottern Naya tyckte inte om att noskonen ramlade av så jag fick hjälpa henne att klistra den med mycket klister. Jag berättade för henne att limmet var baserat på polyvinylacetat, förkortat PVA. Hon blev inte imponerad även om hon i övrigt gillar att lattja med nya ord. Med treåringens hela hämningslöshet sade hon förebrående:
– Men Pappa!
– Vad är det?
– Prata inte. Klistra fort.
Jag klistrade och så flög hon iväg ut i rymden. Det blev tydligen varmt att flyga så ganska snart sprang hon omkring i bara trosorna. Naya hatar att ha kläder på sig. De skaver eller klias och det hjälper inte att säga att hon som astronaut borde ha på sig lite.
– De här byxorna är inge bra, slog hon fast.
– Varför då?
– De svettar mig.
Bra sagt. Som förälder har man bara att sluta tjata. Samtidigt förvånar hon. Hur kan en alldeles nytillverkad människa ha så mycket egensinne? Var kommer det ifrån? Det var inte alls länge sen hon såg ut som en smått skrämmande men fascinerande alien på en ultraljudsbild.
Nu har mamman en ny liten en i magen, vår tredje om det vill sig väl, och Naya undrade häromdan om mamma ätit för mycket hamburgare. Då berättade vi och genast visste Naya vad hon ville ha:
– En lillebror, Jojo.
Vi får ser vad det blir.
Den vackra bloggvärlden
Alla som läst Månskensligisten vet vem PV är och varför min lillebror kallas så.
PV har växt upp. I boken var han väl sådär åtta bast och därför hanterlig för hjälten.
Jag, hjälten, kunde säga och bestämma saker och så gjorde lillbrorsan som jag sa.
Bekvämt och behändigt.
Nu är läget sämre. Fylld av entusiasm berättade jag om det här med bloggar. PV fnös.
Varför måste små gulliga bröder växa upp och bli vuxna personer med egna åsikter? Nu säger han att jag ska fokusera. Han menar naturligtvis väl , men det är lika trist för det.
- Skriv böcker. Jiddra inte med annat. Blogg, vad är det? Bah. Varför ska folk lägga ut sina dagböcker på nätet? Vad är det för perverst elektroniskt klottrande? Ge dej inte in i det där!
Jag tror inte brorsan läst någon bra blogg. Själv har jag fått nya polare på andra sidan jorden. Polarn ”over there” vet väl inte om det precis, men jag läser hans blogg med stor behållning. Så fort jag lärt mig mixtra med länkarna kommer jag naturligtvis länka till honom.
Ofta känner jag att det är roligare och mer spännande att hitta en bra blogg än det är att gå på bio.
Jag läste i en papperstidning att Warner bros. vill knyta upp sig till bredbandsbolagen för att kunna tillhandahålla vad de kallar ”Innehåll” på weben. Warner framförde det som om de skulle genomföra dessa affärer för att frälsa nätet från tomhet. Naturligtvis handlar det om att de vill tvinga oss att köpa just deras innehåll när vi väljer Internetleverantör.
Anar jag en rädsla hos multijätten att bloggarna ska locka över för många kunder från dem?
Innehållet på nätet växer helt naturligt. Med eller utan Warner, så det finns inget att oroa sig för.
Även om det är så ska jag ta och logga ut. Jag ska försöka missionera lite i den vanliga världen.
PV måste komma in i matchen!
PV har växt upp. I boken var han väl sådär åtta bast och därför hanterlig för hjälten.
Jag, hjälten, kunde säga och bestämma saker och så gjorde lillbrorsan som jag sa.
Bekvämt och behändigt.
Nu är läget sämre. Fylld av entusiasm berättade jag om det här med bloggar. PV fnös.
Varför måste små gulliga bröder växa upp och bli vuxna personer med egna åsikter? Nu säger han att jag ska fokusera. Han menar naturligtvis väl , men det är lika trist för det.
- Skriv böcker. Jiddra inte med annat. Blogg, vad är det? Bah. Varför ska folk lägga ut sina dagböcker på nätet? Vad är det för perverst elektroniskt klottrande? Ge dej inte in i det där!
Jag tror inte brorsan läst någon bra blogg. Själv har jag fått nya polare på andra sidan jorden. Polarn ”over there” vet väl inte om det precis, men jag läser hans blogg med stor behållning. Så fort jag lärt mig mixtra med länkarna kommer jag naturligtvis länka till honom.
Ofta känner jag att det är roligare och mer spännande att hitta en bra blogg än det är att gå på bio.
Jag läste i en papperstidning att Warner bros. vill knyta upp sig till bredbandsbolagen för att kunna tillhandahålla vad de kallar ”Innehåll” på weben. Warner framförde det som om de skulle genomföra dessa affärer för att frälsa nätet från tomhet. Naturligtvis handlar det om att de vill tvinga oss att köpa just deras innehåll när vi väljer Internetleverantör.
Anar jag en rädsla hos multijätten att bloggarna ska locka över för många kunder från dem?
Innehållet på nätet växer helt naturligt. Med eller utan Warner, så det finns inget att oroa sig för.
Även om det är så ska jag ta och logga ut. Jag ska försöka missionera lite i den vanliga världen.
PV måste komma in i matchen!
Föredrag och babbeldemonen
Så stod jag på en scen igen. Skulle hålla föredrag inför etthundra gymnasister. Vad skulle jag berätta för dem?
”Det är kul att skriva böcker! Hej då!”
Eller:
”Börja blogga. Det är lika kul och mindre pretto.”
Jag är splittrad inför fenomenet föredrag. Ändå har det varit mitt huvudsakliga leverbröd sen min debutroman kom ut. Då trodde jag i min enfald att jag skulle bli författare på heltid och äntligen få sitta ifred och dunka ur mig text. Istället tvingades jag in i en roll som kringresande babblare.
Folk vill höra mig babbla.
Helt otroligt.
Innan föredragen skruvar jag mig som en mask på metkroken. Det är hur obehagligt som helst. Ibland har jag flera sömnlösa nätter i rad.
Väl på scenen händer något annat. De första orden är tröga, sen kommer han igång. Babbeldemonen. Det är precis som om den blyga kille jag egentligen är, byter personlighet. Ärligt talat är jag lika skärrad varje gång. För båda sakerna.
Det är otäckt att babbeldemonen finns och tar över min vanliga person. Men ännu mer katastrof skulle det bli om han en dag uteblev.
Så stod jag på scenen. Tänk om jag förstör 100 personers liv i en hel timme, jagade jag upp mig. Det värsta som finns är dåliga, tråkiga, illa förberedda jönsar som ska tala inför större samlingar människor än en person. Sådan vill jag inte vara.
Ett kort ögonblick stod jag och vägde. Skulle jag göra det? Skulle jag säga: ”Det är kul att skriva. Hej då”, och sen gå? Ge dem fritt. De skulle få en hel timma extra liv att SMS:a vänner, stå och hångla, spela poker. Bara hänga. Eller hur de nu ville förvalta sina liv så fort de slapp ifrån mig.
Det blev inte så. Jag körde mitt föredrag. Efteråt frågar man sig: Gick det bra eller dåligt? Jag stirrade ut i den tomma lokalen som för att få ett svar. Stolarna stod lite i oordning. Vad det nu kunde betyda. De hade väl bråttom ut, förstås.
Det finns inget mer ensamt än en kvarlämnad föredragshållare vars babbeldemon just pyst ihop.
Idag, en vecka senare kom ett mail från Primroseskolan där jag varit. Jag vet inte hur jag ska berätta hur glad detta mail gjorde mig.
Såna enkla saker kan skicka upp en i himlen en stund. Och jag är ju skydiver, så det gillar jag!
Mail kan vara oerhört fina gåvor. Mailet fick mig att inse vilken tur det var att jag inte rymde genom att säga: ”Det är kul att skriva böcker. Hej då”.
Tillåt mig avsluta lite sentimentalt.
Var prima medborgare mot varandra. Ge varandra gensvar.
Det är hur härligt som helst att få ett erkännande.
Tack eleven!
onsdag, februari 15, 2006
Espresso en balsam för själen
Bild från: images.movie-gazette.com (manipulerad)
Jag har skrivit en artikel åt DN. Jag har inte hunnit skicka iväg den. Borde jag skriva för att ge intryck att jag är upptagen och jäktad, alltså ett under av effektivitet och energisk framgång.
Situationen är en annan.
Jag arbetade fyra dagar på artikeln. Sen dissade DN den. Ingen direkt förklaring, mer än att de tyckte att den var ”intressant läsning men för lång”. Jag föreslog att jag kunde korta. Då svarade inte DN.
Man undrar.
Man känner sig rent av en aning mosad.
Den jag skickade artikeln till är trevlig. Tror jag, fast jag inte träffat henne. Hon heter Maria Schottenius och var troligen en av de personer som lyfte min roman ”Månskensligisten”. Fick den att bli kallad 90-talets debut. Då jobbade hon på Expressen och ringde upp mig för att få artiklar. Jag verkade vara en sån kul kille med vass penna.
Jag sände aldrig några artiklar. Förrän nu, tretton år senare, när jag hade något intressant att berätta.
Nu gäller att inte fastna i det mosade tillståndet.
Det är av vikt att göra några tåhävningar och kittla sig själv på trevliga ställen.
En kopp espresso? Definitivt.
Sen kan jag undra. Vad hade Djingis Khan gjort? Hur mötte han sådana här förtretligheter?
Behöver jag säga att artikeln var till hans ära?
Konstigt att de inte tog den.
Verkligen.
Pilbågar och pilbågar
Mongol/asiatisk pilbågeDet finns pilbågar och pilbågar. Alla gillar Robin Hood. Han sprang omkring i skogen med en lång och opraktisk pilbåge. Dessutom hade den dålig dragkraft. Om man jämför. Den var ungefär hälften så stark som en asiatisk pilbåge vid samma tid.
Vi snackar nu fantasivärld och fantasitid.
Eftersom jag är Djingisnörd så rör det sig mer bestämt om 1165 – 1227, i min rums och tidsuppfattning.
Robin Hoods pilbåge, eller snarare den europeiska långbågen, var hopplös. Den var lång, den var vek och den sköt inte särskilt bra.
Värst av allt. Det gick inte att rida med den och skjuta samtidigt. Mongolerna älskade att rida och kriga. Snabbhet och rörlighet är bra saker i krig. Mongolerna hittade på att veckla ihop pilbågen för att få den kortare. Därav den moderna formen, som alltså tillkom för rätt länge sen.
En annan modernitet var dåtidens motsvarighet till kompositmaterial. I Europa täljde vi till våra pilbågar av trä. Mongolerna limmade ihop sina pilbågar av olika ämnen med olika egenskaper. Närmast skytten ben, sedan en kärna av trä, utsida av senor.
Som elastiskt lim användes gärna simblåsan från störfisken. Medan mongolerna kokade lim mumsade de rysk kaviar. Det är nog det enda vi anser vara åtråvärt på störfisken nuförtiden.
tisdag, februari 14, 2006
De Visslande Pilarna
© Rene Blom, detalj från"Under den evigt blå himlen" Under Djingis Khans ledning lämnades ingenting åt slumpen. Varje krigare utrustades bland annat med 60 pilar av lite olika slag.
Det handlade om tre sorters pilar:
1) Långa lätta pilar för distansskytte, ibland med kamelbensspets. I medvind kunde dessa pilar sväva upp till 400 meter innan de regnade ned över fienden.
2) Tunga pilar med smidd spets. Pansarbrytande, både läderrustningar och plåtrustningar kunde genomträngas på upp till 50 meters avstånd.
3) Visslande pilar. Borrade hål i pilspetsen gjorde att pilen tjöt som en häxpipa när den flög genom luften. Befäl riktade dessa visslande pilar mot särskilt utvalda mål i fiendehären. Snart lärde sig fienden att kom det en visslande pil hade de snart tusen och åter tusen pilar över sig. Mongolernas visslande pilar ställde ofta till panik hos fienden.
Hm. Får vara nog med detlajer för den här gången.
Faran är att jag tycker det är så kul!
Kanske vore det roligare att skriva uppslagsverk än romaner?
Kanske vore det roligare att skriva uppslagsverk än romaner?
- * -
Kojouren
I det här lilla huset sitter författaren och skriver om den största av världar.
Först kände jag lite lokaltidningsvarning att lägga ut denna bild och text. Men vad då.
Snart kanske det kommer bilder på förrymda kor. Man vet aldrig. Det händer att grannens kor är på vift. Då har jag ingen chans att skriva. Då ringer telefonerna. Fasta, bärbara. Nallen. När bonden kallar måste jag prompt ut och hjälpa till att fösa kossorna åt olika håll, helst i riktning mot hagen.
Annars kommer kommunens djurskyddare och anmäler att kossorna eller bonden har gjort något allvarligt fel, rentav olagligt. Det har varit i lokalbladet. Med bild och allt.
Att fösa kor hör till mina högtidsstunder.
Jag brukar få en flaska cider efteråt.
Bonden är den snällaste som finns.
Jag beundrar hans överarmar.
De är starkare än mina lår.
Det är en av avigsidorna med att sitta och pilla på ett tangentbord medan man drömmer om att bli en riktigt stor författare.
Agentens rapport
Det finns fördelar med att vara författare, även om de är få.
En av de största är att man kan prata om agenter, helt obesvärat dessutom.
I morse ringde min agent M.
Tänk bara att få skriva en sån sak.
Det kunde jag inte när jag när jag pulade på som rörmokare. Inte när jag jobbade som systemerare/programmerare på Ericsson heller. När jag var journalist några år hade jag heller inte den möjligheten.
Hela tiden kände jag att något saknades i mitt liv. Jag visste bara inte vad. Så jag bytte jobb efter jobb. Inget kändes rätt.
En dag lyckades jag snitsa ihop min debutroman ”Månskensligisten” och jag skickade helt ovetandes manuset till Bonniers direkt. På den tiden hade jag ingen aning om det här med agenter. Det fanns just heller inga. Så fattigt och outvecklat var Sverige så sent som 1993.
Nu dräller det av agenter. Dom ligger i vassen och lurar och rusar fram och hugger efter en som gäddor efter en guldfisk som hamnat i lite otäcka och för djupa vatten.
Hur det nu kommer sig. Det känns så plötsligt och konstigt. För om det var helt tomt på agentfronten från 1993 till 2003, så simmar de nu i stim utanför min skrivarlya.
Min första bok om Djingis Khan, ”Under den evigt blå himlen” är redan inne på sin andra agent medan en tredje slår sina lovar runt mig. Han vill in, men är ytterst kollegialt belevad. Han säger att han beundrar min agent M, och drar sig hövligt undan för att åter lägga sig och lura i vassruggen.
Jag älskar de här rovfiskarna och kan inte nog betona deras värde. De gör att jag känner mig uppskattad, åtminstone rent kommersiellt.
Det tog ganska exakt 1.982 timmar att skriva ”Under den evigt blå himlen”. Ingen betalade mig någon lön under tiden. Familjen fick käka nudlar och ”pappas gröt”, alltså havregrynsgröt under mer än ett år.
Så sett har jag investerat en årslön i boken. Och gudarna ska veta att det känns som gelé i knäna att trampa runt med en bok under armen och försöka sälja den. Man är som författare den sämsta att taxera sin egen insats. Därför finns det författare som själva betalar för att få ge ut sina böcker. De vill ju så gärna bli lästa.
Det är givetvis lite dumt. Enligt mitt sätt att se.
Som författare behöver man inte bara ett förlag, utan även en agent som orkar och vill och tror på ens produkt.
Till saken hör att varje ny bok konkurrerar med 10.000 nya titlar i Sverige. Varje år.
De flesta böcker får inte ens plats hos bokhandlarna. De försvinner, drunknar. En del böcker mals rentav ned och blir pappersmassa igen.
Runtom i Sverige sitter väldigt många ledsna författare som lagt ned en hemsk massa möda bara för att se att allt deras slit endast resulterat i en hög med returpapper.
Så. När agent M ringer stannar klockorna i vårt hem. Barnen tystas. Diskmaskinen stängs av. Och jag lyssnar andäktigt till min agents rapport.
En av de största är att man kan prata om agenter, helt obesvärat dessutom.
I morse ringde min agent M.
Tänk bara att få skriva en sån sak.
Det kunde jag inte när jag när jag pulade på som rörmokare. Inte när jag jobbade som systemerare/programmerare på Ericsson heller. När jag var journalist några år hade jag heller inte den möjligheten.
Hela tiden kände jag att något saknades i mitt liv. Jag visste bara inte vad. Så jag bytte jobb efter jobb. Inget kändes rätt.
En dag lyckades jag snitsa ihop min debutroman ”Månskensligisten” och jag skickade helt ovetandes manuset till Bonniers direkt. På den tiden hade jag ingen aning om det här med agenter. Det fanns just heller inga. Så fattigt och outvecklat var Sverige så sent som 1993.
Nu dräller det av agenter. Dom ligger i vassen och lurar och rusar fram och hugger efter en som gäddor efter en guldfisk som hamnat i lite otäcka och för djupa vatten.
Hur det nu kommer sig. Det känns så plötsligt och konstigt. För om det var helt tomt på agentfronten från 1993 till 2003, så simmar de nu i stim utanför min skrivarlya.
Min första bok om Djingis Khan, ”Under den evigt blå himlen” är redan inne på sin andra agent medan en tredje slår sina lovar runt mig. Han vill in, men är ytterst kollegialt belevad. Han säger att han beundrar min agent M, och drar sig hövligt undan för att åter lägga sig och lura i vassruggen.
Jag älskar de här rovfiskarna och kan inte nog betona deras värde. De gör att jag känner mig uppskattad, åtminstone rent kommersiellt.
Det tog ganska exakt 1.982 timmar att skriva ”Under den evigt blå himlen”. Ingen betalade mig någon lön under tiden. Familjen fick käka nudlar och ”pappas gröt”, alltså havregrynsgröt under mer än ett år.
Så sett har jag investerat en årslön i boken. Och gudarna ska veta att det känns som gelé i knäna att trampa runt med en bok under armen och försöka sälja den. Man är som författare den sämsta att taxera sin egen insats. Därför finns det författare som själva betalar för att få ge ut sina böcker. De vill ju så gärna bli lästa.
Det är givetvis lite dumt. Enligt mitt sätt att se.
Som författare behöver man inte bara ett förlag, utan även en agent som orkar och vill och tror på ens produkt.
Till saken hör att varje ny bok konkurrerar med 10.000 nya titlar i Sverige. Varje år.
De flesta böcker får inte ens plats hos bokhandlarna. De försvinner, drunknar. En del böcker mals rentav ned och blir pappersmassa igen.
Runtom i Sverige sitter väldigt många ledsna författare som lagt ned en hemsk massa möda bara för att se att allt deras slit endast resulterat i en hög med returpapper.
Så. När agent M ringer stannar klockorna i vårt hem. Barnen tystas. Diskmaskinen stängs av. Och jag lyssnar andäktigt till min agents rapport.
måndag, februari 13, 2006
SPOradisk Dagbok
Hur blev jag författare? Jag vet inte riktigt. Jag har alltid velat bli det men trodde i sanningens namn inte att det skulle gå. Mina betyg var alltid dåliga. Särskilt i svenska.
Lärarna lyckades tråka ut mig hänsynslöst mycket. Vill jag säga. Men sanningen var nog den att jag började skolka av helt andra orsaker. Jag var helt enkelt kass i skolan. Jag hade någon sorts problembild. Någon bokstavskombination, kanske. En som inte gick ihop med andra i skolan viktiga bokstavskombinationer av typen MVG som talar om att man är väldigt bra på en sak. Jag var U som i Usel.
Man får inte låta sådant bekomma en för mycket. Jag fortsatte att ha totalt utfreakade drömmar om att bli författare ändå. Och i hemlighet skrev jag, på ett språk och alfabet som jag hittade på alldeles själv. Det såg ut så här:
På detta språk skrev jag saker i det slitna lilla block som jag kallade SPOD. Ni anar säkert redan hur man utläser detta, just det; SPOradisk Dagbok. Det fina med den här skriften är att ”vokalerna svävar”. Be mig inte förklara, men det var bra för mig. Plötsligt kunde jag i min egen lilla dårfinksvärld stava väldigt bra.
Jag behöll det här språket länge. I sena tonåren skrev jag saker som:
Det största äventyret är egentligen att ha tråkigt.
Då sätts man verkligen på prov.
- * -
Jag har aldrig förstått varför man
dividerar om livet efter detta.
Det är väl bara att skjuta sig.
- *-
Att ständigt försova sig om mornarna
ger en viss nimbus av bohemeri.
I min egen lilla hemliga värld var jag redan fullfjättrad författare. Caramba!
Lärarna lyckades tråka ut mig hänsynslöst mycket. Vill jag säga. Men sanningen var nog den att jag började skolka av helt andra orsaker. Jag var helt enkelt kass i skolan. Jag hade någon sorts problembild. Någon bokstavskombination, kanske. En som inte gick ihop med andra i skolan viktiga bokstavskombinationer av typen MVG som talar om att man är väldigt bra på en sak. Jag var U som i Usel.
Man får inte låta sådant bekomma en för mycket. Jag fortsatte att ha totalt utfreakade drömmar om att bli författare ändå. Och i hemlighet skrev jag, på ett språk och alfabet som jag hittade på alldeles själv. Det såg ut så här:
På detta språk skrev jag saker i det slitna lilla block som jag kallade SPOD. Ni anar säkert redan hur man utläser detta, just det; SPOradisk Dagbok. Det fina med den här skriften är att ”vokalerna svävar”. Be mig inte förklara, men det var bra för mig. Plötsligt kunde jag i min egen lilla dårfinksvärld stava väldigt bra.
Jag behöll det här språket länge. I sena tonåren skrev jag saker som:
Det största äventyret är egentligen att ha tråkigt.
Då sätts man verkligen på prov.
- * -
Jag har aldrig förstått varför man
dividerar om livet efter detta.
Det är väl bara att skjuta sig.
- *-
Att ständigt försova sig om mornarna
ger en viss nimbus av bohemeri.
I min egen lilla hemliga värld var jag redan fullfjättrad författare. Caramba!
Den röda bilen
Jag blev kär i min blivande hustru av flera orsaker. På den tiden när vi bara dejtade mer eller mindre i smyg hettade det till extra i mig varje gång hon inte hunnit byta om efter jobbet. Det var inte bara det att det gav en signal även om hennes iver att träffas fort, fort. Nej, flygvapnets blå uniform var rätt käck redan den, men när hon kom i camouflage visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla kroppen i styr. M90 är visst benämningen på den uniform som definitivt hjälpte mig på traven att gå ned på knä för att fria ordentligt.
Så tjejer. Läppstift och nagellack, djupt urringat, rosa och glittriga paljetter är inte alltid grejen. Combatlooken och oljiga fingrar kan vara helt oemotståndligt.
Jag liksom dånade av att bara se henne. Innan hon kom in i mitt liv visste jag inte att det fanns på skalan för oss killar.
Societetsdamer på 1700-talet dånade, av sinnesrörelse eller av för hårt klämmande korsetter, ja. Killar år 1998, nej.
Ännu mer imponerad blev jag när jag som i en pojkdröm fick följa henne till jobbet. Obesvärat kröp hon in i en viggenmotor för att kolla något, därpå drog hon ur hela rack med elektronik ur flygmaskinens innanmäte för att sen joxa lite med automatkanonen. Behöver jag säga hur andäktig jag blev när jag fick hålla i en del av grejerna?
Ännu en gång tänkte jag fånigt flinande: Hon ska bli min.
Och det blev hon.
Men vad hände sen?
Vi är lyckliga. Avundsvärt lyckliga, vill jag påstå. Men något har hänt med könsrollerna sen vi fick ringar på fingrarna.
Så länge vi var utan ringar kunde hon meka både stridsflygplan och bilar. Ja, medan hustrun ännu bara var min tilltänka såg jag henne alldeles med egna ögon hissa upp och krypa in under vår dåvarande Toyota Corolla. Hon skruvade loss kardan och lyfte undan den, därpå monterade hon bort hela växellådan.
Mitt hjärta bankade. Där låg min blondin och bytte växellåda! Jag tänkte att jag för all framtid skulle slippa skruva bilar. Jag tycker det är rätt trist. Och så slår man sig blodig på knogarna när man slinter med verktygen.
Men idag, sju år senare. När jag äntligen kommit till skott för att lägga upp en blogg om kompisen Djingis ropar hon från köket:
- Det är nåt fel på den röda.
Det första vi noterar är att hon precis som på de flesta kvinnors vis inte ens längre nämner bilen vid något så tekniskt som dess märkesnamn.
- Jaha, säger jag förstrött eftersom jag försöker förstå hur jag ska få upp bilder på bloggen.
Hon fortsätter. Är ihärdig.
- Vad är det för fel då? säger jag.
Mitt hjärtas utvalda kommer och lägger leende sina händer över tangentbordet.
- Den skramlar. Vi har ju tappat bakaxeln förut. Bäst du ser efter, säger hon.
Och det är alldeles sant. Fast hon är snäll när hon säger vi. Det är jag som tappat bakaxeln på den röda. För jag är författare. Jag bryr mig inte om lite skrammel i bilen. Jag vill inte krypa och kolla och åtgärda. Det är det värsta jag vet. Men nu är hon rädd att det ska ske igen. Att bakaxeln hoppar av. Eller något ännu värre.
Vad jag inte förstår är den tekniska kunskapsförskjutning som skett i vår relation.
Hon är utbildad tekniker. Hon är rentav betrodd och certifierad att mixtra med stridsflygplan.
Ändå är det jag, en tekniknolla som ska meka i familjen.
Det här är det enda vi inte kan diskutera. Hon bara ler och klipper lite med ögonfransarna. Eller knixar förtjusande med kroppen. Och med dessa sinnliga signaler tycks hon säga:
Du är man, du ska oavsett bristande utbildning och kompetens meka bil.
Jag är kvinna, jag har som sådan rätt att slippa.
Så om det inte blir någon blogg av det här vet ni varför.
Jag ligger under den röda.
Så tjejer. Läppstift och nagellack, djupt urringat, rosa och glittriga paljetter är inte alltid grejen. Combatlooken och oljiga fingrar kan vara helt oemotståndligt.
Jag liksom dånade av att bara se henne. Innan hon kom in i mitt liv visste jag inte att det fanns på skalan för oss killar.
Societetsdamer på 1700-talet dånade, av sinnesrörelse eller av för hårt klämmande korsetter, ja. Killar år 1998, nej.
Ännu mer imponerad blev jag när jag som i en pojkdröm fick följa henne till jobbet. Obesvärat kröp hon in i en viggenmotor för att kolla något, därpå drog hon ur hela rack med elektronik ur flygmaskinens innanmäte för att sen joxa lite med automatkanonen. Behöver jag säga hur andäktig jag blev när jag fick hålla i en del av grejerna?
Ännu en gång tänkte jag fånigt flinande: Hon ska bli min.
Och det blev hon.
Men vad hände sen?
Vi är lyckliga. Avundsvärt lyckliga, vill jag påstå. Men något har hänt med könsrollerna sen vi fick ringar på fingrarna.
Så länge vi var utan ringar kunde hon meka både stridsflygplan och bilar. Ja, medan hustrun ännu bara var min tilltänka såg jag henne alldeles med egna ögon hissa upp och krypa in under vår dåvarande Toyota Corolla. Hon skruvade loss kardan och lyfte undan den, därpå monterade hon bort hela växellådan.
Mitt hjärta bankade. Där låg min blondin och bytte växellåda! Jag tänkte att jag för all framtid skulle slippa skruva bilar. Jag tycker det är rätt trist. Och så slår man sig blodig på knogarna när man slinter med verktygen.
Men idag, sju år senare. När jag äntligen kommit till skott för att lägga upp en blogg om kompisen Djingis ropar hon från köket:
- Det är nåt fel på den röda.
Det första vi noterar är att hon precis som på de flesta kvinnors vis inte ens längre nämner bilen vid något så tekniskt som dess märkesnamn.
- Jaha, säger jag förstrött eftersom jag försöker förstå hur jag ska få upp bilder på bloggen.
Hon fortsätter. Är ihärdig.
- Vad är det för fel då? säger jag.
Mitt hjärtas utvalda kommer och lägger leende sina händer över tangentbordet.
- Den skramlar. Vi har ju tappat bakaxeln förut. Bäst du ser efter, säger hon.
Och det är alldeles sant. Fast hon är snäll när hon säger vi. Det är jag som tappat bakaxeln på den röda. För jag är författare. Jag bryr mig inte om lite skrammel i bilen. Jag vill inte krypa och kolla och åtgärda. Det är det värsta jag vet. Men nu är hon rädd att det ska ske igen. Att bakaxeln hoppar av. Eller något ännu värre.
Vad jag inte förstår är den tekniska kunskapsförskjutning som skett i vår relation.
Hon är utbildad tekniker. Hon är rentav betrodd och certifierad att mixtra med stridsflygplan.
Ändå är det jag, en tekniknolla som ska meka i familjen.
Det här är det enda vi inte kan diskutera. Hon bara ler och klipper lite med ögonfransarna. Eller knixar förtjusande med kroppen. Och med dessa sinnliga signaler tycks hon säga:
Du är man, du ska oavsett bristande utbildning och kompetens meka bil.
Jag är kvinna, jag har som sådan rätt att slippa.
Så om det inte blir någon blogg av det här vet ni varför.
Jag ligger under den röda.
Muren
Kinesiska muren. Inget konstigt med den. Kanske.
En gång åkte jag E4:an från Helsingborg till Haparanda.
Det tog en stund. Sverige är långt. Tycker vi.
När jag åkte där på E4:an lekte jag med tanken att jag åkte på Kinesiska muren.
Fast när jag kom fram till Haparanda - och tyckte att jag åkt så långt - förstod jag att jag måste vända och åka E4:an fram och tillbaka genom hela Sverige 3 gånger. Minst. Först då börjar sträckan komma i närheten av hur lång den där gamla muren är.
Djingis yttrade en klok sak om muren. Eller snarare om murar i allmänhet.
Han sa:
Bygg en mur mellan folk och de börjar strida.
Jag kan inte riktigt rå för det.
Men jag fastnar mer och mer för den där Djingis.
Vem var han egentligen?
En gång åkte jag E4:an från Helsingborg till Haparanda.
Det tog en stund. Sverige är långt. Tycker vi.
När jag åkte där på E4:an lekte jag med tanken att jag åkte på Kinesiska muren.
Fast när jag kom fram till Haparanda - och tyckte att jag åkt så långt - förstod jag att jag måste vända och åka E4:an fram och tillbaka genom hela Sverige 3 gånger. Minst. Först då börjar sträckan komma i närheten av hur lång den där gamla muren är.
Djingis yttrade en klok sak om muren. Eller snarare om murar i allmänhet.
Han sa:
Bygg en mur mellan folk och de börjar strida.
Jag kan inte riktigt rå för det.
Men jag fastnar mer och mer för den där Djingis.
Vem var han egentligen?
Livsverket.
Jag skriver om Djingis Khan.
Det är rätt tungt. Och så här långt har jag bara orkat med tre böcker på 14 år.
Två, säger kanske vän av ordning. Ja, det kan se ut så, eftersom endast två är publicerade. Men den tredje är skriven och klar. Kommer ut i juli/augusti. Om inte förläggaren blir sjuk. Han brukar bli sjuk av mina böcker. Han får så allvarliga saker som stroke.
Inte kul. Jag lider varje gång jag måste drabba honom med ett nytt manus. För jag vet att han kommer att bli dålig. Det är något suspekt med själva mitt ämnesval.
Fan ta Djingis Khan kan jag tänka.
För att muntra upp mig tänker jag genast på honom som Djingis Pingis.
Det lättar upp lite.
Då ser jag honom framför mig som den pingisboll han var, där han for fram och tillbaka över den euroasiatiska kontinenten som ett jehu och lade under sig allt.
Hur jag kom på ämnet?
Hur jag kom på att skriva om den dystraste person världshistorien frambringat?
Tja. Jag är väl knäpp.
Det måste man vara om man ägnat 14 år av all sin fritid för att bläddra i gamla böcker efter fakta. I perioder har jag bott i en urblåst lägenhet. Jag sålde TV:n. Stereon. Allt löst som gick att sälja – och så for jag iväg till öknar och sånt. Jag letade efter spår. Insöp på plats atmosfären på ställen där han varit 800 år tidigare. Min Djingis Pingis.
Allt det här vansinnet tog extra fart av en textrad jag råkade få reciterad för mig i Uzbekistan, av alla ställen. Meningen hade bara elva ord och påstods komma ur Djingis Khans lag. Så här löd texten som förvandlade mitt liv:
Det är förenat med dödsstraff att stå upp när det åskar.
De här elva orden gav mig ingen ro. De fick mig att börja tänka. Och delvis sluta att hoppa fallskärm. I alla fall så vansinnigt mycket som tidigare. Först tyckte jag att det var det dummaste och mest absurda jag hört. Sen blev det tvärt om. Jag förstod. Det gick upp en aning att världens värsta värsting till härskare med sin lag menade något annat än alla trodde.
Han var rädd om sitt folk.
Han månade om sitt folk.
Han älskade sitt folk.
Han ville inte att de skulle bli träffade av blixten.
Det är rätt tungt. Och så här långt har jag bara orkat med tre böcker på 14 år.
Två, säger kanske vän av ordning. Ja, det kan se ut så, eftersom endast två är publicerade. Men den tredje är skriven och klar. Kommer ut i juli/augusti. Om inte förläggaren blir sjuk. Han brukar bli sjuk av mina böcker. Han får så allvarliga saker som stroke.
Inte kul. Jag lider varje gång jag måste drabba honom med ett nytt manus. För jag vet att han kommer att bli dålig. Det är något suspekt med själva mitt ämnesval.
Fan ta Djingis Khan kan jag tänka.
För att muntra upp mig tänker jag genast på honom som Djingis Pingis.
Det lättar upp lite.
Då ser jag honom framför mig som den pingisboll han var, där han for fram och tillbaka över den euroasiatiska kontinenten som ett jehu och lade under sig allt.
Hur jag kom på ämnet?
Hur jag kom på att skriva om den dystraste person världshistorien frambringat?
Tja. Jag är väl knäpp.
Det måste man vara om man ägnat 14 år av all sin fritid för att bläddra i gamla böcker efter fakta. I perioder har jag bott i en urblåst lägenhet. Jag sålde TV:n. Stereon. Allt löst som gick att sälja – och så for jag iväg till öknar och sånt. Jag letade efter spår. Insöp på plats atmosfären på ställen där han varit 800 år tidigare. Min Djingis Pingis.
Allt det här vansinnet tog extra fart av en textrad jag råkade få reciterad för mig i Uzbekistan, av alla ställen. Meningen hade bara elva ord och påstods komma ur Djingis Khans lag. Så här löd texten som förvandlade mitt liv:
Det är förenat med dödsstraff att stå upp när det åskar.
De här elva orden gav mig ingen ro. De fick mig att börja tänka. Och delvis sluta att hoppa fallskärm. I alla fall så vansinnigt mycket som tidigare. Först tyckte jag att det var det dummaste och mest absurda jag hört. Sen blev det tvärt om. Jag förstod. Det gick upp en aning att världens värsta värsting till härskare med sin lag menade något annat än alla trodde.
Han var rädd om sitt folk.
Han månade om sitt folk.
Han älskade sitt folk.
Han ville inte att de skulle bli träffade av blixten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)