Bild från: images.movie-gazette.com (manipulerad)
Jag har skrivit en artikel åt DN. Jag har inte hunnit skicka iväg den. Borde jag skriva för att ge intryck att jag är upptagen och jäktad, alltså ett under av effektivitet och energisk framgång.
Situationen är en annan.
Jag arbetade fyra dagar på artikeln. Sen dissade DN den. Ingen direkt förklaring, mer än att de tyckte att den var ”intressant läsning men för lång”. Jag föreslog att jag kunde korta. Då svarade inte DN.
Man undrar.
Man känner sig rent av en aning mosad.
Den jag skickade artikeln till är trevlig. Tror jag, fast jag inte träffat henne. Hon heter Maria Schottenius och var troligen en av de personer som lyfte min roman ”Månskensligisten”. Fick den att bli kallad 90-talets debut. Då jobbade hon på Expressen och ringde upp mig för att få artiklar. Jag verkade vara en sån kul kille med vass penna.
Jag sände aldrig några artiklar. Förrän nu, tretton år senare, när jag hade något intressant att berätta.
Nu gäller att inte fastna i det mosade tillståndet.
Det är av vikt att göra några tåhävningar och kittla sig själv på trevliga ställen.
En kopp espresso? Definitivt.
Sen kan jag undra. Vad hade Djingis Khan gjort? Hur mötte han sådana här förtretligheter?
Behöver jag säga att artikeln var till hans ära?
Konstigt att de inte tog den.
Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar