Den röda bilen

Jag blev kär i min blivande hustru av flera orsaker. På den tiden när vi bara dejtade mer eller mindre i smyg hettade det till extra i mig varje gång hon inte hunnit byta om efter jobbet. Det var inte bara det att det gav en signal även om hennes iver att träffas fort, fort. Nej, flygvapnets blå uniform var rätt käck redan den, men när hon kom i camouflage visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla kroppen i styr. M90 är visst benämningen på den uniform som definitivt hjälpte mig på traven att gå ned på knä för att fria ordentligt.
Så tjejer. Läppstift och nagellack, djupt urringat, rosa och glittriga paljetter är inte alltid grejen. Combatlooken och oljiga fingrar kan vara helt oemotståndligt.
Jag liksom dånade av att bara se henne. Innan hon kom in i mitt liv visste jag inte att det fanns på skalan för oss killar.
Societetsdamer på 1700-talet dånade, av sinnesrörelse eller av för hårt klämmande korsetter, ja. Killar år 1998, nej.

Ännu mer imponerad blev jag när jag som i en pojkdröm fick följa henne till jobbet. Obesvärat kröp hon in i en viggenmotor för att kolla något, därpå drog hon ur hela rack med elektronik ur flygmaskinens innanmäte för att sen joxa lite med automatkanonen. Behöver jag säga hur andäktig jag blev när jag fick hålla i en del av grejerna?
Ännu en gång tänkte jag fånigt flinande: Hon ska bli min.

Och det blev hon.
Men vad hände sen?

Vi är lyckliga. Avundsvärt lyckliga, vill jag påstå. Men något har hänt med könsrollerna sen vi fick ringar på fingrarna.
Så länge vi var utan ringar kunde hon meka både stridsflygplan och bilar. Ja, medan hustrun ännu bara var min tilltänka såg jag henne alldeles med egna ögon hissa upp och krypa in under vår dåvarande Toyota Corolla. Hon skruvade loss kardan och lyfte undan den, därpå monterade hon bort hela växellådan.
Mitt hjärta bankade. Där låg min blondin och bytte växellåda! Jag tänkte att jag för all framtid skulle slippa skruva bilar. Jag tycker det är rätt trist. Och så slår man sig blodig på knogarna när man slinter med verktygen.

Men idag, sju år senare. När jag äntligen kommit till skott för att lägga upp en blogg om kompisen Djingis ropar hon från köket:
- Det är nåt fel på den röda.
Det första vi noterar är att hon precis som på de flesta kvinnors vis inte ens längre nämner bilen vid något så tekniskt som dess märkesnamn.
- Jaha, säger jag förstrött eftersom jag försöker förstå hur jag ska få upp bilder på bloggen.
Hon fortsätter. Är ihärdig.
- Vad är det för fel då? säger jag.
Mitt hjärtas utvalda kommer och lägger leende sina händer över tangentbordet.
- Den skramlar. Vi har ju tappat bakaxeln förut. Bäst du ser efter, säger hon.

Och det är alldeles sant. Fast hon är snäll när hon säger vi. Det är jag som tappat bakaxeln på den röda. För jag är författare. Jag bryr mig inte om lite skrammel i bilen. Jag vill inte krypa och kolla och åtgärda. Det är det värsta jag vet. Men nu är hon rädd att det ska ske igen. Att bakaxeln hoppar av. Eller något ännu värre.
Vad jag inte förstår är den tekniska kunskapsförskjutning som skett i vår relation.
Hon är utbildad tekniker. Hon är rentav betrodd och certifierad att mixtra med stridsflygplan.
Ändå är det jag, en tekniknolla som ska meka i familjen.

Det här är det enda vi inte kan diskutera. Hon bara ler och klipper lite med ögonfransarna. Eller knixar förtjusande med kroppen. Och med dessa sinnliga signaler tycks hon säga:
Du är man, du ska oavsett bristande utbildning och kompetens meka bil.
Jag är kvinna, jag har som sådan rätt att slippa.

Så om det inte blir någon blogg av det här vet ni varför.
Jag ligger under den röda.