En av de största är att man kan prata om agenter, helt obesvärat dessutom.
I morse ringde min agent M.
Tänk bara att få skriva en sån sak.
Det kunde jag inte när jag när jag pulade på som rörmokare. Inte när jag jobbade som systemerare/programmerare på Ericsson heller. När jag var journalist några år hade jag heller inte den möjligheten.
Hela tiden kände jag att något saknades i mitt liv. Jag visste bara inte vad. Så jag bytte jobb efter jobb. Inget kändes rätt.
En dag lyckades jag snitsa ihop min debutroman ”Månskensligisten” och jag skickade helt ovetandes manuset till Bonniers direkt. På den tiden hade jag ingen aning om det här med agenter. Det fanns just heller inga. Så fattigt och outvecklat var Sverige så sent som 1993.
Nu dräller det av agenter. Dom ligger i vassen och lurar och rusar fram och hugger efter en som gäddor efter en guldfisk som hamnat i lite otäcka och för djupa vatten.
Hur det nu kommer sig. Det känns så plötsligt och konstigt. För om det var helt tomt på agentfronten från 1993 till 2003, så simmar de nu i stim utanför min skrivarlya.
Min första bok om Djingis Khan, ”Under den evigt blå himlen” är redan inne på sin andra agent medan en tredje slår sina lovar runt mig. Han vill in, men är ytterst kollegialt belevad. Han säger att han beundrar min agent M, och drar sig hövligt undan för att åter lägga sig och lura i vassruggen.
Jag älskar de här rovfiskarna och kan inte nog betona deras värde. De gör att jag känner mig uppskattad, åtminstone rent kommersiellt.
Det tog ganska exakt 1.982 timmar att skriva ”Under den evigt blå himlen”. Ingen betalade mig någon lön under tiden. Familjen fick käka nudlar och ”pappas gröt”, alltså havregrynsgröt under mer än ett år.
Så sett har jag investerat en årslön i boken. Och gudarna ska veta att det känns som gelé i knäna att trampa runt med en bok under armen och försöka sälja den. Man är som författare den sämsta att taxera sin egen insats. Därför finns det författare som själva betalar för att få ge ut sina böcker. De vill ju så gärna bli lästa.
Det är givetvis lite dumt. Enligt mitt sätt att se.
Som författare behöver man inte bara ett förlag, utan även en agent som orkar och vill och tror på ens produkt.
Till saken hör att varje ny bok konkurrerar med 10.000 nya titlar i Sverige. Varje år.
De flesta böcker får inte ens plats hos bokhandlarna. De försvinner, drunknar. En del böcker mals rentav ned och blir pappersmassa igen.
Runtom i Sverige sitter väldigt många ledsna författare som lagt ned en hemsk massa möda bara för att se att allt deras slit endast resulterat i en hög med returpapper.
Så. När agent M ringer stannar klockorna i vårt hem. Barnen tystas. Diskmaskinen stängs av. Och jag lyssnar andäktigt till min agents rapport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar