Idag har vi byggt raketer på öppna förskolan. Dottern Naya tyckte inte om att noskonen ramlade av så jag fick hjälpa henne att klistra den med mycket klister. Jag berättade för henne att limmet var baserat på polyvinylacetat, förkortat PVA. Hon blev inte imponerad även om hon i övrigt gillar att lattja med nya ord. Med treåringens hela hämningslöshet sade hon förebrående:
– Men Pappa!
– Vad är det?
– Prata inte. Klistra fort.
Jag klistrade och så flög hon iväg ut i rymden. Det blev tydligen varmt att flyga så ganska snart sprang hon omkring i bara trosorna. Naya hatar att ha kläder på sig. De skaver eller klias och det hjälper inte att säga att hon som astronaut borde ha på sig lite.
– De här byxorna är inge bra, slog hon fast.
– Varför då?
– De svettar mig.
Bra sagt. Som förälder har man bara att sluta tjata. Samtidigt förvånar hon. Hur kan en alldeles nytillverkad människa ha så mycket egensinne? Var kommer det ifrån? Det var inte alls länge sen hon såg ut som en smått skrämmande men fascinerande alien på en ultraljudsbild.
Nu har mamman en ny liten en i magen, vår tredje om det vill sig väl, och Naya undrade häromdan om mamma ätit för mycket hamburgare. Då berättade vi och genast visste Naya vad hon ville ha:
– En lillebror, Jojo.
Vi får ser vad det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar