Mannen från Gulag

Jag drömde. Från vänster; en sedelpress med gustavianskt strama ben och lejonfötter.
Från höger; en helt vanlig skolplansch med ett suddigt objekt jag inte kan fokusera hur mycket en lärarinna i brun dress än skriker.
Jag godtar till en början dessa saker med ett mått förvåning, ända tills en filmruta från en amerikansk maffiafilm skjuts in, och jag bryskt förs ut på en balkong med utsikt över en havsvik med flotta motorbåtar. På stranden ligger en rad Casinon.Mannen som håller mig i kragen skrattar större än en haj. Han har stora fyrkantiga tänder och långa kragsnibbar på skjortan. Han tittar hastigt ned över räcket som för att se om det är tillräckligt högt. Bland annat den detaljen gör det uppenbart att han är ute för att döda mig. Han böjer sig ned och drar upp en kniv ur strumpan.
Som om han vet min värsta skräck för han kniven till mitt vänstra öga och sätter eggen mot hornhinnan.
Jag flämtar, vrider mig försiktigt, men det går inte att undkomma kniven. Jämrande ber jag om nåd. På svenska, på engelska. Jag försöker njet, och nicht, inget hjälper.
I nästa stund ser jag mitt eget öga falla ur i två blöta halvor. Otroligt mycket vätska rinner ur delarna där de ligger på marmorgolvet. Det kommer en gråt ur det söndriga ögat som jag inte trodde var möjlig. Mördarmannen skrattar pipigt. Lätet är i fullständigt mallplacerat. Lärarinnan i sin bruna dräkt låtsas som intet och piskar med pekpinnen på planschen i ilskna försök att fånga min uppmärksamhet. Jag snörvlar att mitt söndriga ögas ögonhalvor faktiskt gråter, men hon bara höjer rösten till falsett och säger att hon inte sett maken till okoncentrerad unge. Till min häpnad är jag sju år igen och vill naturligtvis vara duktig. Jag kommer loss från hajmannen, böjer mig ned och föser ihop ögonhalvorna och håller dem försiktigt sammanpressade mellan fingertopparna. Så riktar jag detta våta hala kladdiga och fumligt hopsatta ögat mot planschen. Hon skriker ännu gällare och ordet ”NÅ” slår så hårt mot trumhinnorna att jag tappar andan medan jag tappert försöker blinka med ögat innan jag kommer på att det saknar ögonlock. Förtvivlat drar jag med pekfingret längs den hala ytan för att simulera en blinkning, för att få bort skräp och dimma så att jag kan se lärarinnans plansch.
- Jag kan inte klara blicken, tillkännager jag på barns förnuftiga vis.
- Du vill inte samarbeta, det är hela felet, skriker hon.
Jag vill inte mer. Mitt psyke godtar inte längre drömmen som rimlig. Psyket hittar på att med eller utan ögon så bör jag kunna betrakta den gustavianska sedelpressen, bara jag sneglar åt det håll där den borde stå. Men den har rymt. Istället träder en fånge från Gulag in och går fram till mig. Han ristar med en smutsig nagel in kyrilliska tecken i bröstkorgen på mig medan han blänger med sina djupt liggande ögon. Han väser:
- Du är författare för fan. Skriv ingen skit.
Hans ord tar en mäktig väg, slår inte in genom öronen. Istället sipprar de in i mig och dras långsamt krumbuktande som rostig taggtråd genom varje ven i kroppen.
Jag förstår hans avsikt och att jag inte har något val. Jag måste underkasta mig hans behandling och uppleva orden med alla sinnen.
Så vaknade jag i morse. Skräckslagen.

Skriv ingen skit.