Jag har svårt att skriva blogg, märker jag. Mesta litteraturen tar upp problem av något slag. Någon har blivit sur eller avundsjuk eller rätt och slätt gripits av penningbegär och så klubbar, sticker, slår, eller skjuter han ihjäl någon annan. Sen får man följa Kommissarie X nysta i trådarna. Det är en sorts litteratur.
En annan populär variant handlar om kärleksproblem. Romeo och Julia älskar varandra, men deras släkter ligger i fejd, så de kan inte få varandra.
De flesta romaner är uppbyggda av en enda ingrediens; väntan. Man får vänta 300 eller 500 sidor på att Kommissarie X löser sin gåta. Eller så får man vänta på att Romeo och Julia får varandra. Allt däremellan är utfyllnad. Författaren slänger in olika pauser där hjälten sitter i bilen, hur han tänder ciggen medan han spanar mot fönstret på våning 3 eller hur en av Romeovarianterna rider, flyger, springer, tar färjan för att komma till Julia, men så bryter han benet på vägen, hamnar i 200 sidor på en annan kontinent eftersom ett helt världskrig plötsligt ligger emellan de två som ska få varandra. Enligt en rätt gängse dramaturgi ska hjälten också hinna träffa antingen ”ödet” eller någon person som förändrar honom på vägen medan storyn fortlöper i:
Väntan.
Väntan.
Väntan.
Den mesta litteraturen är bara luft.
Och här i bloggen begär jag av mig själv att leverera lite mer substans.
Kan jag som författare skriva blogg?
1 kommentar:
Tack loppan! Det värmde! Jag stretar alltså vidare med att inte formalisera mig!!!
Kramis tillbakis/Anders
Skicka en kommentar