Föredrag och babbeldemonen

Så stod jag på en scen igen. Skulle hålla föredrag inför etthundra gymnasister. Vad skulle jag berätta för dem?

”Det är kul att skriva böcker! Hej då!”

Eller:

”Börja blogga. Det är lika kul och mindre pretto.”

Jag är splittrad inför fenomenet föredrag. Ändå har det varit mitt huvudsakliga leverbröd sen min debutroman kom ut. Då trodde jag i min enfald att jag skulle bli författare på heltid och äntligen få sitta ifred och dunka ur mig text. Istället tvingades jag in i en roll som kringresande babblare.

Folk vill höra mig babbla.

Helt otroligt.

Innan föredragen skruvar jag mig som en mask på metkroken. Det är hur obehagligt som helst. Ibland har jag flera sömnlösa nätter i rad.

Väl på scenen händer något annat. De första orden är tröga, sen kommer han igång. Babbeldemonen. Det är precis som om den blyga kille jag egentligen är, byter personlighet. Ärligt talat är jag lika skärrad varje gång. För båda sakerna.

Det är otäckt att babbeldemonen finns och tar över min vanliga person. Men ännu mer katastrof skulle det bli om han en dag uteblev.

Så stod jag på scenen. Tänk om jag förstör 100 personers liv i en hel timme, jagade jag upp mig. Det värsta som finns är dåliga, tråkiga, illa förberedda jönsar som ska tala inför större samlingar människor än en person. Sådan vill jag inte vara.

Ett kort ögonblick stod jag och vägde. Skulle jag göra det? Skulle jag säga: ”Det är kul att skriva. Hej då”, och sen gå? Ge dem fritt. De skulle få en hel timma extra liv att SMS:a vänner, stå och hångla, spela poker. Bara hänga. Eller hur de nu ville förvalta sina liv så fort de slapp ifrån mig.

Det blev inte så. Jag körde mitt föredrag. Efteråt frågar man sig: Gick det bra eller dåligt? Jag stirrade ut i den tomma lokalen som för att få ett svar. Stolarna stod lite i oordning. Vad det nu kunde betyda. De hade väl bråttom ut, förstås.

Det finns inget mer ensamt än en kvarlämnad föredragshållare vars babbeldemon just pyst ihop.

Idag, en vecka senare kom ett mail från Primroseskolan där jag varit. Jag vet inte hur jag ska berätta hur glad detta mail gjorde mig.

Såna enkla saker kan skicka upp en i himlen en stund. Och jag är ju skydiver, så det gillar jag!

Mail kan vara oerhört fina gåvor. Mailet fick mig att inse vilken tur det var att jag inte rymde genom att säga: ”Det är kul att skriva böcker. Hej då”.

Tillåt mig avsluta lite sentimentalt.
Var prima medborgare mot varandra. Ge varandra gensvar.

Det är hur härligt som helst att få ett erkännande.

Tack eleven!