I det här lilla huset sitter författaren och skriver om den största av världar.
Först kände jag lite lokaltidningsvarning att lägga ut denna bild och text. Men vad då.
Snart kanske det kommer bilder på förrymda kor. Man vet aldrig. Det händer att grannens kor är på vift. Då har jag ingen chans att skriva. Då ringer telefonerna. Fasta, bärbara. Nallen. När bonden kallar måste jag prompt ut och hjälpa till att fösa kossorna åt olika håll, helst i riktning mot hagen.
Annars kommer kommunens djurskyddare och anmäler att kossorna eller bonden har gjort något allvarligt fel, rentav olagligt. Det har varit i lokalbladet. Med bild och allt.
Att fösa kor hör till mina högtidsstunder.
Jag brukar få en flaska cider efteråt.
Bonden är den snällaste som finns.
Jag beundrar hans överarmar.
De är starkare än mina lår.
Det är en av avigsidorna med att sitta och pilla på ett tangentbord medan man drömmer om att bli en riktigt stor författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar