Jag har sedan 1994 sagt på alla skrivkurser jag hållit att jag aldrig gör någon disposition.
Jag har hävdat att det inte behövs, att det skulle förstöra äventyret i att skriva, att jag vill bli överraskad av stundens ingivelse.
Att planera i förväg vad jag ska skriva i 500 sidor har känts - dumt.
Nu märker jag hur förvirrad bloggen gör mig. Den tvingar mig att stoppa in inläggen baklänges. Den följer en annan logik än min normala följd av tankar när jag skriver.
Hur bygger man upp något dramaturgiskt här?
Jag märkte redan från början att kapitel 1 oundvikligen hamnade sist.
Sen har förvirringen bara accelererat. Uppmätt i nya tidens måttenhet Kb förstår jag plötsligt att jag trots att jag nekat mig hes till att jag använder mig av dispositioner, så har jag gjort det.
Jag hade hela tiden klart för mig hur "Under den evigt blå himlen" skulle sluta medan jag skrev. Den vägde 1,3 Mb...
Ingen disposition, var det. Hur kan man ljuga så mycket, så länge för sig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar