Lärarna lyckades tråka ut mig hänsynslöst mycket. Vill jag säga. Men sanningen var nog den att jag började skolka av helt andra orsaker. Jag var helt enkelt kass i skolan. Jag hade någon sorts problembild. Någon bokstavskombination, kanske. En som inte gick ihop med andra i skolan viktiga bokstavskombinationer av typen MVG som talar om att man är väldigt bra på en sak. Jag var U som i Usel.
Man får inte låta sådant bekomma en för mycket. Jag fortsatte att ha totalt utfreakade drömmar om att bli författare ändå. Och i hemlighet skrev jag, på ett språk och alfabet som jag hittade på alldeles själv. Det såg ut så här:
På detta språk skrev jag saker i det slitna lilla block som jag kallade SPOD. Ni anar säkert redan hur man utläser detta, just det; SPOradisk Dagbok. Det fina med den här skriften är att ”vokalerna svävar”. Be mig inte förklara, men det var bra för mig. Plötsligt kunde jag i min egen lilla dårfinksvärld stava väldigt bra.
Jag behöll det här språket länge. I sena tonåren skrev jag saker som:
Det största äventyret är egentligen att ha tråkigt.
Då sätts man verkligen på prov.
- * -
Jag har aldrig förstått varför man
dividerar om livet efter detta.
Det är väl bara att skjuta sig.
- *-
Att ständigt försova sig om mornarna
ger en viss nimbus av bohemeri.
I min egen lilla hemliga värld var jag redan fullfjättrad författare. Caramba!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar