Att känna sig fram

Charlie Chaplin sa en gång:

"Vi tänker för mycket och känner för lite"

Citatet når knappast det som kallas verkshöjd, alltså torde jag kunna skriva det här utan att åka dit för brott mot upphovsrätten.

Upphovsrätt är svårt, säger folk. Jag har tänkt länge över saken och har inte kunnat landa en klar och genomtänkt tanke, men en del principer börja falla ut.

1) En enskild eller flera individer får inte skadas av en annans rätt.
2) Därefter ska lagen ha samhällsnytta före annan nytta.
3) Enskilda företag får tjäna pengar på immateriell rätt, eller annan rätt.
4) Staten är den enda som får inneha våldsrätt och straffrätt.

Jag säger inte att ovanstående är rätt. Det är mitt eget sätt att försöka förenkla, men tänker man sig att den första punkten måste vara ledande princip innan lagstiftaren går vidare i sin lagkonstruktion så skulle exempelvis aldrig IPRED1 kunna komma på tal.

För mig ramlar ovanstående fyra punkter ut automatiskt. Jag tänker inte så mycket. Jag gör som Chaplin föreslog; jag känner.
Jag känner att det känns ganska rätt.

Som det ser ut just nu tar man helt andra hänsyn. En komplicerad punkt fem har kommit att gälla oinskränkt. En punkt jag inte ens vill ska finnas:

5) Multinationella företag ska få tjäna pengar oinskränkt, först genom att tvinga marknaden att köpa saker styckevis, trots att det går att distribuera billigare och bättre, därpå ska en straffskatt tas ut på alla upptänkliga tomma lagringsmedia, för folk som inte köper musik kan ju ändå i lönn smygkopiera musik till dessa lagringsmedia, sen ska den multinationella jätten få straffa och bötfälla enskilda individer på blotta misstanken att de närmat sig en upphovsskyddad produkt.

Så tycker just nu nöjesbranschen att det ska se ut. Även lagstiftarna säger att denna ordning är bra och rimlig.

Isobel Hadley Kamptz frågade sig i söndagens Expressen:

"Är tanken att idéer kan ägas och förhindras att användas av andra till godo för samhället?
Spontant talar mycket för det. Man ska kunna tjäna pengar på sitt tankearbete. Men vi ser hur det inskränker forskningsvärlden, där alltmer kunskap blir otillgänglig för människor utanför det egna forskningslaget eller företaget.

Här blir det också tydligt att immaterialrätt inte alls handlar om det förenklade resonemanget att man ska äga sina tankar. Kampen för patent handlar ju tvärtom ofta om att flera personer tänkt likadant, men att någon var lite snabbare med att kräva skydd. När patenten registreras fråntas konkurrenterna därför lagenligt rätten till sina tankar.
Bland intellektuella är det i dag nära nog självklart att ifrågasätta immaterialrättssamhället.
I veckan höll näringslivsgurun Chris Andersson föredrag i Malmö om gratiskulturen. Alla där var tveksamma till dagens upphovsrätt och till kampen för att rädda dess privilegier."

På ett plan håller jag med Isobel. Det är ledsamt men i grunden rätt ointressant att följa denna kamp för döende affärsmodeller.

Men samtidigt visar historien hur lätt mänskligheten låter sig låsa fast i feltänkta och dåliga strukturer och system. Det tog över 70 år att fälla det hemska och statiska system som rådde i Sovjet och när det föll dök man rakt in i ett nytt förfärande dåligt system.

I sammanhanget läser jag med stort intresse Rawl. Han försökte som ett av sina främsta mål att formulera en teori av rättvisa som överensstämmer med våra intuitioner om begreppets innebörd.

Ville han som Chaplin känna sig fram?

Rawls sammanfattar sin teori på följande vis:

Första principen: alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.
Andra principen: sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter.

Under min förra postning fick jag i en kommentar en intressant länk till Charles Leadbeater. Se den.