Svärmor är fortfarande på sjukhus. Så mycket mer tänker jag inte skriva om det. Hon vill det inte. Hon har inte sagt något om det, men hennes tysta språk talar desto mer.
Min hustru kan konversera med henne helt normalt, men när en sköterska kommer in och frågar om hon vill ha något att äta, eller hur hon mår, eller om något fattas henne, stirrar svärmor tomt framför sig, som om sköterskan överhuvudtaget inte fanns.
Hon befattar sig inte med personalen. Det är hennes sätt att protestera till den urbota idiotiska idén att hennes kropp skulle befinna sig på ett sjukhus. Det har den aldrig tidigare gjort och det tänker den sannerligen inte vara med om nu heller.
Enligt eget förmenande är hon inte där. Och skulle hon vara där så är det hennes omgivning som bedömt saken galet. Ändå kan hon inte låta bli att skicka en hälsning hem till mig genom hustrun:
- Du kan gott tala om att jag inte är dö än, så lätt blir han inte av med mig.
- Vad ska jag säga till barnen? frågar hustrun.
- Dom ska du krama.
4 kommentarer:
ja men det är ju så det är....
Ja!
Hon är nu opererad. Så långt allt väl och normalt. Op gick bra.
kramar
Anders
Min farfar var djupt skeptisk till sjukhus och läkare. Han behövde inte dylikt. Till slut hamnade han där ändå, och väl där gick det undan. Jag är övertygad om att han skyndade sig att dö på ren trots.
Hoppas du får dras med svärmor länge till ännu.
@ Joshua.
Jag var precis in och hälsade på svärmor.
Hon var pigg och log större än på mycket länge.
Oförskämt pigg efter att man skurit upp magen och rotat i tarmarna. Och nu accepterade hon situationen helt plötsligt. Hon sa:
- Blir du inte rent avundsjuk på alla slangar! Det är bara o piss när man vill!
Ungarna var grymt fascinerade av just den detaljen, den ena påsen som körde in mat i mormor och den andra påsen som tog emot det som kom ut.
Just nu ser det alltså ut som att vi alla får dras med henne ett tag till:)
Skicka en kommentar