På nyheterna: Påven har hållit ett tal som upprör den muslimska världen.
(Talet finns här) Jag har läst talet flera gånger och tänkt hela dagen.
För mig som aldrig bevistar teologiska seminarier var det mycket intressant och upplyftande. Han resonerar kring Kant, hellenismen och modern vetenskap – och knyter det på ett begripligt sätt till vår tro, och vår brist på tro.
Vad som förvånar är att han alldeles i början i ett citat nämner islam som om den religionen enbart tillvinner sig anhängare genom svärd, sedan inte ett ord mer om islam.
Detta citat är helt onödigt för de följande långa och intressanta resonemang påven för. Det behövs inte för argumenteringen. Sen, efter spaltmetrar av text som enbart rör vår kulturkrets knyter påven ihop det hela. Ja, i slutet bjuder han in andra kulturkretsar till diskussion, lite flott så där.
Kanske ska vi här hålla i minnet att han håller sitt tal i ett sammanhang som nästan känns privat för honom. Han är efter lång tid, närmare bestämt 47 år, tillbaka vid sitt eget universitet i Regensburg och står i talarpulpeten igen.
Men motfrågan infinner sig omedelbart, kan en slipad och klok man som lyckats att först bli kardinal, sedan påve, för ett enda ögonblick glömma att han inte talar inför en privat församling när TV och radio och press är närvarande?
Jag tror inte det.
Rent kontextuellt och semantiskt är talet inte värt klander. Ingen udd riktas öppet mot islam. Tvärt om, han för inom ramen för sitt tal resonemang om hur ofullkomliga vi i väst är, bland annat nämner han hur önskvärt det vore om vi lyfte vår förmåga att betrakta oss själva och insåg nödvändigheten i att ha en tro, för vad bottnar annars vår etiska värdering och moral i?
Dessa väl förda resonemang gör att det kryper desto mer i mig, för där finns en undertext som är hemskare, och med en oerhört mycket mer sublim udd riktad mot islam, än det lösryckta citatet i inledningen. Det citat som i detta nu får muslimer världen över att bränna kristna kors – och Marocko att kalla hem sin ambassadör från Vatikanen.
Att överhuvudtaget få idén att ta in ett sådant citat i början av en text som till 95% handlar om vår kristenhet och vårt filosofiska arv är makalöst.
Det bjuder inte in till diskussion. Det är ingen famn som öppnas, ingen hand som sträcks ut välkomnande och vänligt mot islam.
Att välja att lägga ett sådant citat i början av ett anförande för att sedan enbart vända sig inåt den egna (förträffliga) historien, filosofin och religionen är att först leverera en snabb och överraskande högerkrok, för att sedan mala på med en tung slagserie som sträcker sig över den timme det kanske tog den helige fadern att rapa ur sig all denna text.
Påven är ingen dumbom. Talet och texten i sig visar oss det.
Var han ändå bara naiv? Begick han bara en liten blunder?
Eller speglar själva kompositionen av denna text, måhända helt ofrivilligt, den helige faderns världsbild?
Jag är inte katolik, men påven är mot det stora flertalets vilja, en ytterst viktig representant för den kulturkrets vi alla tillhör.
Ingen så viktig person som representerar vår kulturkrets får någonsin vara så arrogant.
Vi är omkring en miljard kristna. Det finns lika många, möjligen fler, muslimer.
Påven har genom sitt tal skadat hela den kristna världens relation till sina bröder i islam.
Påven sätter i sitt tal dessutom ett sorts likhetstecken mellan den kristna världen och västvärlden, varför han väljer att bli ytterligare mer politisk i sitt utspel.
Nu har påven låtit några underhuggare be om ursäkt i det fall några muhammedaner till äventyrs råkat missförstå den helige fadern.
Denna urvattnade och illa formulerade ursäkt genom ombud är att vara arrogant ytterligare en gång.
All lärdom, all teologisk och filosofisk insikt påven uppvisar att han besitter enbart i detta tal är stor. Ändå väljer han att lägga upp sitt tal just och exakt på detta, inte inför vår kulturkrets, men inför andra kulturkretsar, särskilt den islamska, arroganta sätt. Varför?
Har inte världen nog av konflikter?
För att förstå påvens eventuella syfte med talet måste jag ställa en rad obehagliga frågor: Är vår nuvarande påve bara ett extremt exempel på att man visserligen kan vara sprängfull av lärdom samtidigt som man är totalt korkad?
Följden av ovan ställda fråga om den besvaras nekande är: Om påven inte är korkad måste han ha ett uppsåt. Rent logiskt blir han då en uppviglare.
Han stiftar inte fred som han säger sig vilja.
Han har just ställt en miljard kristna mot islam.
Och inte nog med det. Han har ställt hela västvärlden mot islam eftersom han valde att föra sina resonemang så.
Jag förstår dem i världen som just nu demonstrerar och bränner kors.
Hur hemskt är inte det?
Jag tappade lusten att skriva i bloggen för ett tag. Dessutom; livet har gått vidare i jäkt för att hinna med allt, trots sorg är det alltid så. Livet går vidare.
