fredag, september 01, 2006

Livets alla provisorium

Vi har firat Nayas födelsedag. Eller rättare sagt: Alla andra firade, jag sprang omkring och letade efter bortskjutna pilar. Ibland fick jag gräva efter dem. Jag är inte van att en pilbåge kan vara så kraftig. Jag har skjutit träpilbågar av olika slag tidigare, aldrig med mer dragkraft än säg 35 pund. Pilarna till min compundbåge är 75 cm långa och skjuter man i flack bana in en pil i marken penetrerar pilen sig helt in bland rötterna i gräsmattan. Ingen del syns. Man får försiktigt provgräva – och göra valet att antingen förlora pilen eller förstöra gräsmattan.

Jag fick pilbågen billigt eftersom den saknade delar, bland annat den stång (cableguard) som ska hålla undan kablarna så att pilen kan löpa fritt. Det har jag löst genom att skruva och tejpa fast en stång från en geringssåg som råkade passa. Ingen bra lösning, men det fungerar tills beställda grejer hinner komma.

Lika provisorisk som min pilbåge är känns hela mitt liv. Jag tar mig framåt, men ryckvis. Tanken var att jag skulle börja skriva del 4 i serien om Djingis Khan nu när Naya börjar på dagis, men jag vågar inte.
Manuset till bok 3 är fortfarande på vift hos olika förlag. De hör inte av sig och mitt nuvarande förlag går kräftgång rent ekonomiskt.

Jag har även skrivit en annan bok som jag börjat skicka till olika förlag, men det ger naturligtvis heller ingen inkomst. Så jag är hänvisad till att söka massor av olika jobb. Tre arrangörer har beställt föredrag av mig, samt att en arrangör vill anställa mig på hel- eller halvårsbasis, men de har ännu inte löst finansieringen av min lön. De tycker att jag ska köra ändå. Jag förstår inte, hur får folk för sig att de kan hunsa med en hur som helst bara för att man hör till kultursektorn?

Mitt stående svar numer är: Jag har tre barn! Show me the money!

Allt är alltså som vanligt. Som författare tvingas man tejpa och klistra och skruva ihop sitt liv så gått det går. Man kan aldrig skriva när man planerat eller tänkt sig för livsregeln lyder: Pengar först, skriva sen.

Det är bara att acceptera.

P.S. Till de läsare som beställt böcker kan jag meddela att jag fått hem en kartong, samt vadderade kuvert. Böcker kommer snart. D.S.

2 kommentarer:

mattias berlin sa...

Är det inte dags för att dig att börja söka hjälp från de stora kvällstidningarna? Gå till Expressen och Aftonbladet och röj lite, få dem att förstå att det finns ett läsvärde i att en svensk författare, med en trogen skara läsare, står utan förlag trots att matrialet finns klart.

Få dem att vinkla det som att ex. Bonnier undanhåller en stor grupp människor fortsättningen av något som de nu väntat på väldigt länge på.

Skrik och gapa! Sparka och slå! Titta på barnen, de får alltid respons.

Vad menas med det som stod i ditt PS i samma inlägg?

Avslutningsvis en annan sak: Lovade återkomma om huruvida Mao tyckte om små flickor och hade dem i sitt sovrum, remember?
Efter att ha läst boken finns inget belägg till detta, men han omgav sig alltid av många kvinnor som skulle se unga ut. Kan det vara därifrån som ryktet kommit?

Anders sa...

mattias:
Jag tror inte det. Det blir lätt fel. De uppfattar mig som rättshaverist...
Det är inte riktigt en kioskvältande story som säljer lösnummer åt dem...

Däremot vore det bra om flera läsare tryckte på tidningarna. Det skulle ha en annan och förmodligen trevligare effekt.

Vad gäller böckerna jag fått hem rör det sig om del 1 o 2. Dem har du ju redan!

Tack för upplysningen om Mao!
Antingen var det som det står i din bok, bara unga flickor runtomkring, inte i sängen. Eller så hände mer. Ändå en intressant detalj att han ville omge sig med unga kvinnor!