Livets villkor

Barnen sov bra inatt. Det vill säga, de störde inte sina föräldrar.
När de vaknade satte de genast igång med att vara idylliska. De kivades inte, eller drog varandra i håret, eller tog varandras saker eftersom den andras sak alltid är roligare än den sak man håller i själv. De lekte idyll i vaggan.

Helt otroligt.

Naturligtvis förleddes jag att tro att det skulle bli en bra dag. I glatt mod bytte jag blöjor och klädde dem och fixade frukost.

Hux flux tog hustrun över och installerade sig själv och alla barnen i bilen. Så åkte de iväg till dagis och förskolor och vad de nu skulle iväg till.

Tystnaden sänkte sig över vårt lilla hus.
Också våra sexton hektar skog och mark stod blick stilla och tyst.

I vissa stunder drabbas man. När jag inte längre hörde bildäckens knaster mot grusvägen kände jag mig ödsligt ensam.

Jag försökte tänka i positiv anda att jag hade minst sex timmars arbetsro framför mig. Det var så nästa fasa grep mig. Allt arbete jag gör har ett enda syfte; det ska leda till att skapa ekonomiskt utrymme och tid att skriva en bok till.

Att ens tänka att påbörja en bok är inte alltid angenämt. Det är också överväldigande, som att gå upp i en boxningsring för att möta en snabbare, mer vältränad, tyngre och helt övermäktig motståndare.

Matchen gäller ens liv och ekonomiska existens och man har att möta Tyson. Man känner sig allt annat än övertygad att man kommer ur det hela med livet eller förståndet i behåll.

Ett hjärnspöke av den kalibern tampas jag med idag medan jag skyfflar mig igenom all obegriplig administration som landat på mitt bord.

I huvudet ekar mitt heligaste mantra, underligt nog på engelska:

You must not hesitate

Det finns ingen tröst.
Det finns ingen genväg.
Det finns bara kamp.