Idag: All heder till min svurne fiende Anders Björck

Vi två, Anders Björck och jag är fiender.
Jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen. Första gången var han försvarsminister, jag en liten landsortsreporter.
Jag skriver liten för han visade med all önskvärd tydlighet att han tyckte att han var större än jag. Ändå hade han varit malaj i det militära, jag var utbildad fänrik vid officershögskolan.
Att jag hade högre grad än han och att det militära mönstringssystemet bedömt mig som mer kapabel att bli officer hörde inte dit. Han gjorde allt för att visa hur stor han var och hur liten jag var.

Anders Björck framstod som den vidrigaste sorts människa jag känner till. I varje åtbörd hos honom såg och ser jag att han är för ett platonskt samhälle, alltså att en upplyst elit ska styra över den fåvitska pöbeln som inte vet sitt eget bästa.

Han tror givetvis att han själv tillhör den där så kallade eliten. Jag har aldrig förstått det där, att vissa människor så till den milda grad får för sig att de är bättre än andra, att de vill styra och ställa och bestämma över andra.

Hela min egen värdegrund och mina idéhistoriska reflektioner står i total kontrast till Platon och kanske betecknas det lättast genom att jag redan i tonåren kom att läsa Zenon från Kiton, som också han ställde sig i skarp opposition till Platon.

Senare träffade jag Anders Björck när han var talman och jag blivit författare. Som författare blir man ibland inbjuden till märkliga tillställningar. Den gången gick jag inte ens fram och hälsade. Jag var så full av avsky.

Han var inte bara elitistisk i mina ögon. Han hade dessutom som försvarsminister dränerat försvaret på pengar genom att satsa på i mina ögon idiotiska och icke behövliga vapensystem som JAS och nya leopardstridsvagnar. Tyvärr har jag fått rätt. Nu står både flygplan och stridsvagnar i malpåse. Vi behöver dem inte och har dessutom inte råd att öva personal att använda den dyra materiel vi äger.

För samma pengar hade vi kunnat behållit ett totalförsvar med utbildad personal på enklare utrustning, eller satsat pengarna på att forska kring det nya; datorer och människor i samverkan över Internet.
Till exempel.
Kanske hade sådan forskning skapat både försprång för Sverige och i sin förlängning en fredligare värld.

Så stort kan jag ibland drömma.

Och mina drömmar gör att min aversion mot sådana som Anders Björck under åren har växt sig närmast abnorm. Så läste jag tidningen i morse.

Jag tappade hakan. Anders Björck som till och med är med i nätverket Statens vänner för att värna och bygga den starka goda staten (lite i Platons anda kanske, kanske inte) riktar den skarpaste kritik en fd försvarsminister och talman och nuvarande ordförande i Försvarets Underrättelsenämnd,FUN kan göra.

Han smular sönder sin egen regering helt och fullt i FRA-frågan.

Han gör det i ett ögonblick där alla alliansens riksdagsmän vi talat med via riksdagssvar.se säger att det är för sent att protestera mot FRA.
Han gör det i ett ögonblick när hans egna partikamrater redan har det svårt opinionsmässigt att hålla ihop sin regering eftersom den på en rad punkter, inte minst FRA, visar att de inte har torrt på fötterna.

Kort sagt. Anders Björck väljer just nu att köra in den grövsta värjstöt han kan.

Anders Björck måste vara förtvivlad.
Han ser inte att hans partikamrater kan skapa en trygg och bra stat.

Framför allt måste han säga ifrån när de ljuger, gör fel och inför idiotiska lagar och teknik att skydda både stat och den enskildes integritet med.

Idag: All heder till min svurne fiende Anders Björck.

Imorgon får han och jag ta upp striden igen. Han vill det platonska elitistiska.

Jag vill Zenons frihet. På nätet. I samhället och över hela världen.