Aborginier, realism, Nizâmî och Stephen king

kl20.08
tuggar lakrisal som vore det lyckopiller. springer över föryngringsytan, vilket ord! skymning. lövträd i en klunga flammar i de horisontella sista strålarna, så rik på skiftningar att de är sitt eget rus. en kort sekund, i detta språng, jagmedvetandet blåser bort.


det som står i vägen för livet är detta JAG-medvetande. Stannar. andningen, lägg märke till andningen, stanna upp och iaktta obehagskänslornas rot, bli medveten. mitt beroende till pengar till makt till skydd bakom ting finns där för att täcka roten. jag, mitt verkliga "innerliga jag", min inre kropp, består av rymd. 
    det är hela hemligheten. måste tillbaka till denna rymd.  


kl21.34
läser hos min bror Spacelounge följande citat:

“Vi är alla besökare till denna tid, till denna plats. Vi är på väg någon annanstans. Vårt syfte här är att observera, lära, växa och älska.. sedan återvänder vi hem.” - Australiens aboriginer


som jag genast korsbefruktar med copyriots postning om "realismernas polemik". Efter att ha gått igenom kapitalrealism och socialrealism ser jag stycket om Ekorealism utgör en första sammanfattning, (sen går han vidare med etnorealism osv).

Det förekommer dock andra realismer. Jag tänkte pröva att namnge några.

Ekorealism. Betonar bräckliga ekosystem och begränsade naturresurser.Alf Hornborg är kanske Sveriges främste ekorealist, som ständigt utmanar kapitalrealismen. Ekorealismen verkar idag ha blivit något av vänsterns primära realism efters socialrealismens frånfälle, men ingenting säger att all ekorealism är vänster. Betydande skillnader finns också mellan de ekorealister som främst talar om oljekrönet och de som främst talar om klimatet.

tillbaka till min brorsa spacelounge:

40.000 år. Så länge har aboriginerna funnits...

Under den här tiden har imperier kommit, fallit och försvunnit. De gamla grekerna är nu bara gamla greker och förpassade till historieböckerna. Mongolerna som en gång hade världens största imperium som sträckte sig från Peking i Kina till Wien i Österrike har nu krympt till stäpperna i Mongoliet. Egyptens faraoner har alla härskat under en kort tid för att sen begravas i sina monument över sig själva och Saharas sand har med tiden gömt undan deras storhetstid. Det gamla testamentet med sin påstådda syndaflod får plats inuti den tidsrymd under vilken aboriginerna existerat, och den får plats där flera gånger om...

Istället för att utveckla rovdjursliknande teknik som förstör miljön och ödelägger planeten så har aboriginerna gått den andra vägen. De redskap de sedan länge lever med, inte fler än tjugo stycken, räcker för att överleva som civilisation. Med detta synes aboriginerna nöjt sig och har istället kunnat ägna sig åt att leva i nuet med ett rikare inre liv istället för att sitta fast i den vite mannens ekorrhjul av monetärt slaveri, skadlig föda, brist på motion och den ständiga jakten på nya prylar...

Jag reciterar aboriginerna: 

“Vi är alla besökare till denna tid, till denna plats. Vi är på väg någon annanstans. Vårt syfte här är att observera, lära, växa och älska.. sedan återvänder vi hem."

Kl 22.12

det är svårt att erkänna vissa saker. jag tror inte på flum, men idag, ikväll, nu, öppnade spacelounge/copyriot/språngmarschen/föryngringsytan/De-flammande-lövträden en liten spricka. jag skriver för hand, inte i bloggen, vill bespara den från det ymniga skräp och skrot som också väller. 

jag har att rensa sen.

Flera sufiker, kanhända särskilt Nizâmî, vittnade om en för sinnena ohörbar stämma; "wahy", som dikterar vad skalden skriver. hans kropp och hans sinnen rör sig i världens damm och larm , men själen är i "rymden", mottar budskapet som ska vidare genom pennan. 

till och med en så prosaisk författare som Stephen King säger att man egentligen är rätt aningslös varifrån idéerna kommer - och varför vissa funkar och andra inte, och hur man väljer  bland dem.


Och jag? Jag har inget att vittna om. Jag är aningslös. För även om jag inspirerats av Spaceloung/copyriot och fick dem serverade som oväntade språngbrädor, därefter tog det andra vid, det långsamt och tungt framdånande. kristalliniska strukturer i natten och stjärnfall i magen. och i morgon vaknar jag upp med en hög papper med rotvälska jag inte kan bringa ordning i. 


Elizabeth Gilbert på temat om skrivande och varifrån idéerna kommer - som försvarsmekanism lägger hon dem utanför sig själv, låter geniet komma med dem.