beslut i stort och lille hr pretentiös

genom fönstret solstrålar. önskar skugga idag. drar i gardinen. vad kan jag förjaga mer än solen? en förlupen tanke; det går att skriva, skapa sälta utan flagor av sömngångares stumhet, det klibbigt sentimentala. Ständig fruktan att jag förhäver mig, att allt är missriktad frenesi, rentav galenskap. det är skönare att inte skriva och det drar in hundra gånger mer pengar, tusen.
   (det tristaste av allt, att ta upp den pekinuära sidan av livet. fuck det för fan.)
   jag är friare idag än igår. jag har fattat "beslut i stort" som vi lärde oss sammanfatta våra order inför anfall i det militära. Så tryggt. allt gick på räls, samlingen av underställda chefer omkring mig, när alla var införstådda skrek jag "uppsittning marschfärdiga" och 156 soldater brakade upp i sina fordon klara för strid. och när vi rullade mot den lede följde jag mallen vidare, tänkte; "Vad är de tre farligaste saker fienden kan utsätta mig för i detta nu, i min terrränglåda", det avsnitt av kartan (och luften ovanför) som som var mitt ansvar att hålla fritt från fiender - och om inte fritt så fick han inte penetrera igenom.
  Paradoxen; reglementet, att kunna det utan och innan, gav frihet och handlingsutrymme.
  det var fullt tillåtet att göra avsteg, bara man visste vad man höll på med. dvs löste uppgiften.

jag saknar handlingsplan när jag står inför en ny bok. saknar reglemente i orkanen av tomma tankar och fulla tankar och skräckslagna skrik inuti huvudet. hur hitta formen? hur hitta språket? hur hitta lämpliga gestalter som kan säga det jag vill ha sagt? vet jag ens vad jag vill säga?

saknar den militära bedömningsmallen som hjälpte oss officerare att ständigt på ett adekvat sätt analysera vår situation.

jag är så förbannat vilse. det finns givetvis författare som skriver ned hur boken ska bli, disponerar den i förväg. Jan Guillou har sagt att han gör det. Är det därför hans böcker blir så förbannat stela och tråkiga? läste just en bok av Elisabeth George, mångfallt större bestsäljare än lille jan; hon gör som Jan, ritar karta över boken först, skriver sen. Hennes böcker utgör betydligt starkare sömnpiller än jannes. torra näst intill självantändning.

Stephen King gjorde/gör mer som jag. han utgår från en händelse, en tilldragelse, en vilja att ställa frågor och sedan berätta. så höll han på att supa och knarka ihjäl sig också. stephen är ingen favorit för mig, men hans böcker har mer dynamik än jannes och elisabeths. Stephen skiter också i att lägga ut en intrig från början, den får man så vackert knyta ihop senare - om det ska knytas ihop någon intrig, många berättelser stelnar till av det. blir förutsägbara, stelnar, blir trist som redan uppäten konfekt i smällkaramellen.

I.B. Singer, en av få nobelpristagare jag kan läsa många gånger utan att kräkas, har berättelser som slingrar fram och det är omöjligt att förutsäga intrigen eftersom han omöjligt kan ha tänkt ut någon i begynnelsen.

jag är friare än igår eftersom jag fattat en rad beslut. men bortom besluten gapar den oändliga vidden, inte tom som man kunde tro, utan där reser sig en främmande makt, grov och stor och ointaglig. omöjlig att besegra.

Det är min egen frihet som tornar upp sig till en skräckinjagande demon. och bredvid står den lille fjanten, hr pretentiös som flugit ut ur min egen skalle, och med små säkra stick i repliken lyckas han övertyga mig att jag inte är någon författare, än mindre något geni.