Confessiones

författarautomat anno 1886

09.20
Det går inte utan hårt arbete och bland det sista jag skrev igår: "därefter tog det andra vid [syftande på tanketrängsel som gör att jag inte hinner skriva ned allt, utan det blir ryckigt och kryptiskt, obegripligt], det långsamt och tungt framdånande... och i morgon vaknar jag upp med en hög papper med rotvältska jag inte kan bringa ordning i."

Jag gillar inte attityden hos dem som tror att idéer kommer någonstans ifrån av sig själv och hoppar ned på papperet. Det är ett digert och hårt arbete att förvalta den där idén som kom som en blixt. Man har att spänna på sig tränset och börja dra och jobba, samtidigt som man håller hårt i tyglarna, de där trubbiga verktygen ens ständiga övande i skrivande till slut blir. (ofta har jag i förtvivlan för mig att de alls inte duger).

Att få idén att skriva om Djingis Khan tog o,7 sekunder. Att skriva första boken tog 1900 timmar. Nästa bok tog lika lång tid, och nästa.

Folk säger: "Oh, du bor så fint härute i skogsbrynet med fjällutsikt och allt, här måste du få mycket inspiration" och ser sig menande omkring som om jag går och lallar i skogen och skriver mina böcker med någon gudomlig och hemlighetsfull automatik.

Många ljuger när de skriver. De diktar lögner. Andra är helt ärliga och bland de största jag kommer på i hast är den helige Augustinius som innan han omvände sig var värsta kvinnokarlen. Minns jag rätt jagade han lika mycket efter kjolstyg som pengar. På det hela taget en världslig karl med starka drifter. I sina Confessiones ber han: "O Herre gör mig kysk... men inte än."

Så här långt är mina Confessiones usla. Det är så här.
När en författare (vilket är vem som helst som fäster ord på papper) skriver gör hen det först ensam på sin kammare med stängd dörr. Det ska så vara. Sen bearbetar den som vill bli publik författare sina ord, först därefter öppnar hen dörren till världen.

Det är ofantlig skillnad på text avsedd för mig själv och avsedd för andra att läsa. Därför kan man se att de flesta dagböcker som getts ut (eller skrivs i bloggar) är falsarier. Det finns en tänkt läsare som formar texten.

Jag förstör 90% av det jag skriver.