Det bästa som har hänt Naya den senaste tiden är dagis. Hon började i måndags. Idag var det min tur att följa med och skola in. Det var sagt att inskolningen skulle ta två veckor. Naya trivs så bra att jag redan efter en sekund inte hade någon betydelse mer.- Kan jag ta en promenad på någon timme? Frågade jag.
- Gå du pappa. Kom tillbaks ikväll.
Jag gick. Det här med dagis är inget märkvärdigt för Naya. Däremot märker jag att det är det för mig. Jag går min straffpromenad på en timme. Jag har en klump i halsen hela tiden. Av glädje men också sorg. Jag är glad att min dotter är så social och anpassningsbar och har så omedelbart kul vart hon än är. Sorgen jag känner är inte särskilt stor, men är en föraning av den separation jag förstår är på väg och måste ske, även om fortfarande ligger många år in i framtiden. Det är det enda som gör mig en aning sorgsen, att jag redan nu kan se mer än tio år framåt.
Det förfärliga är att jag kommer att ha svårare att anpassa mig än min dotter. Att vara hemmapappa och få stor kontakt med barnen har varit odelat positivt - och nu ska vi plötsligt inte vara tillsammans...
När jag kommer tillbaka till dagis sitter de och läser. Naya är som vanligt helt inne i berättelsen. Hon är helt trygg i den nya miljön. Personalen säger att vi inte behöver inskola så mycket mer. I morgon ska hon lämnas helt ensam på dagis hela dagen.
3 kommentarer:
Känns skönt att läsa att Naya trivs bra på dagis men jag hade iof blivit förvånad om hon inte hade gjort det.
Hoppas ni får en mysig dag imorgon, ge buset en massa pussar från moster.
Kramar till alla er på Näset.
Mitt barn bor halva veckan på elevhem vid sin gymansieskola 7 mil härifrån. Det är som en halv flytt hemifrån och det är ett jättebra sätt att vänja sig vid avståndet. MEN när dottern plötsligt säger att ”jamen då har jag ju flyttat till New York, jag ska ju bo och jobba där” då suger det till i magen.
7 mil bort är okej. Dit kan man åka om det kniper. New York är inte okej. Om ens barn är i New York kan man inte vakta sin flock. Hur sjutton ska jag fixa om hon verkligen flyttar dit? Kanske kanske har jag gått in i en ny mognads- och utvecklingsprocess där jag om ett par år kommer att tycka att det är okej?
Fin: Kramar och pussar är levererade!
Sköt om dig i den stora staden!
åsa: Det finns en gammal symbolisk berättelse om det här fenomenet. Den om den "förlorade sonen".
Den handlar just om den där okontrollerade längtan man får efter sitt barn som man inte längre har "kontroll" över...
Den som har sagt att bibelns berättelser inte har något att säga fattar ingenting!!!
Och vill man inte behöver man inte lägga någon religiös värdering i det. Det är helt enkelt djupt mänskliga berättelser - som hanterar de svåraste ämnen vi människor har att möta.
Skicka en kommentar