I det följande prövar jag i första person singular att framföra motståndaren, Hassan Nasrallahs ståndpunkt. Jag väljer att skriva Gud istället för Allah. I linje med det förser jag även Hassan Nasrallah med västerländska jämförelser och uttryck som han troligen aldrig skulle använda. Jag gör så för att inte språk och kulturbarriärer ska försvåra läsningen.
Min son är död. Han dog i strid i det heliga kriget mot judarna. Dessa judar som med stöd av USA genomför det ena erövringskriget efter det andra. Men vi fick ut dem ur Libanon. Vi, Hizbollah, Guds partis tjänare och krigare, är den enda makt i världen som rått på Tsahal, den judiska krigsmakten.
År 1982 brakade Ariel Sharon in i Libanon. Han var en skurk och mördare. Inför Knesset, den judiska politiska församlingen, hade han sagt att han skulle slå mot PLO:s träningsanläggningar. Vi hade upplåtit mark åt våra bröder, för att de skulle kunna fortsätta sin kamp i Palestina. På några dagar hade Ariel fullständigt krossat PLO:s anläggningar. Ariel fick blodad tand, han kunde inte låta sig nöjas. Han ryckte ända in i Beirut med sina stridsvagnar och krossade allt i sin väg.
Politikerna i Knesset påstod givetvis att de inget visste, att Ariel Sharon gick långt utöver sina befogenheter. I ärlighetens namn kanske han gjorde det. Men man kan inte fortsätta ett krig i dagar, veckor, år, utan att den politiska ledningen i det land som sänt ut stridskrafterna märker det.
Judarna i Knesset tror de är så listiga. De lägger ut den ena rökridån över den andra. Medan de grälade om att Ariel Sharon skulle dra sig tillbaka från Beirut lät de sin egen kristna milis ställa till massaker i våra flyktingläger Sabra och Shatial. Allt medan Tsahal stod och såg på.
För att blidka FN och skapa goodwill och f ör att kunna sälja Jaffaapelsiner i Europa hittade judarna på att skapa en värdelös domstol. Ariel Sharon ställdes inför rätta och befanns naturligtvis oskyldig. Vilken teater! Judarna förstod att det kanske inte såg så bra ut, så de gav ändå Ariel Sharon sparken inför hela världspressen.
När han sen blev premiärminister hade hela världens press naturligtvis glömt allt blod som ropade ur marken i Libanon, allt blod den karlen hade på sina händer.
En sådan mördare valde judarna till statschef. Det om något visar judarnas innersta vilja. Kan man kalla landet för något annat än en skurkstat?
Världen har måhända glömt, men vi har inte glömt blodet. Det ropar ur marken ännu i denna dag och min son är en av dem som kallar högst. Min son är mitt blodsvittne att kampen måste föras vidare, till dess vi segrar. Skurkstaten som västerlänningarna har placerat mitt i vårt heliga hjärta måste bort. Israel är inget annat än en cancersvulst i det förut så stolta osmanska riket.
Vi talar om arabisk helig mark. Här breder den islamska heliga nationen ut sig. Vi fanns här långt före britter och fransoser. Det 400-åriga osmanska väldet var stort och härligt och 1683 sträckte det sig från Turkiet till Bagdad, ja ända till Basra och Kuwait.
Så kom britter och fransoser och lurade med våra förfäder i första världskriget mot löfte att vi skulle få självständighet, att de skulle ge upp sin koloniala makt över oss.
Det var första gången imperialisterna lurade oss. Vi fick givetvis ingen självständighet. Vi försökte förstå, vara resonabla. Vi lät engelsmän och fransmän dela upp vår heliga nation mellan sig. Engelsmännen fick Irak, Jordanien och Palestina, det sistnämnda satte de med iver igång att försöka kristna. Fransmännen fick Syrien och eftersom de också tyckte att kristendom verkade vara på modet satte de igång att dela upp Syrien i mindre bitar. Så skapades Libanon, fransmännens lilla gulliga kronjuvel, av kristendom i Mellanöstern. Så såg gränserna och de nya länderna ut 1923. Och vi gick med på allt detta eftersom vi är fredsälskande, men egentligen:
Här breder den islamska heliga nationen ut sig, och britter och fransoser kom hit och styckade upp oss. Trots löfte att vi skulle bli självständiga.
Västvärlden vägrar förstå vad den gör mot oss. Och som om detta inte var nog lovade plötsligt engelsmännen bort delar av Palestina till judarna.
Vem gav engelsmännen den rätten? Ingen!
Här har den islamska heliga nationen alltid brett ut sig och så kommer främlingar och lovar bort vårt land.
Israel finns inte. Existerar inte. Att FN uppfann Israel ur tomma intet år 1948 är ett skämt. Ett dåligt västerländskt skämt. Vi har hela västvärlden emot oss, våra före detta ockupanter Frankrike och Storbritannien, USA och dess skurkstat i ledband Israel. Till det har vi FN emot oss. Men vi ska segra eftersom den islamska heliga nationen utför en rättfärdig kamp.
Vi vill bara ha tillbaka vårt land. Vi vill bilda våra egna gränser från Turkiet till Kuwait. Det är det historiskt enda rätta och korrekta. Allt vi vill är att leva i fred här, på vår mark.
När Tsahal rullade in i Beirut 1982 hade vi ingenting, knappt några vapen alls, men vi samlade oss till kamp och bildade Guds parti. Våra bröder i tron hjälpte oss och Iran sände oss vapen genom Syrien. Men vi hade aldrig nog, leveranserna var knappa. Tålmodigt och långsiktigt byggde vi upp skolor, gav änkor och stupade hjältars familjer ekonomisk hjälp, samtidigt gnagde vi ut Tsahal. Vi gav inte judarna en lugn stund. Meter för meter tvingade vi ut dem ur Libanon. Vi kallade taktiken ”lågintensiv krigsföring”. Vi valde noga ut mål att beskjuta eller spränga. Vi fanns alltid där, Tsahal kunde inte hitta oss.
Vi lärde våra krigare att säkra sin reträtt. När allt var säkert, verkligen säkert, sköt de och sprang. Vi kallar taktiken ”Hit and run”.
Naturligtvis var våra krigare civilklädda. PLO hade visat oss att det dummaste vi kunde göra var att uniformera oss och anlägga träningsläger för våra soldater. Tsahal är verkligen träffsäkra, både med artilleri och flyg. Man ska aldrig, aldrig ge Tsahal ett väl avgränsat och synligt mål, då blir man bortskjuten.
Vad är det för mening med att bli bortskjuten om man är satt till världen att föra strid för islams heliga nation? Vi lärde våra krigare att aldrig visa sig.
I maj år 2000 segrade vi. Tsahal ryckte baklänges och fegt ut ur Libanon. Sen dess har vi byggt tunnlar och bunkersystem, lagrat vapen, och lärt upp fler krigare. Sanningen är den att vi har så många och ivriga rekryter att vi inte på ett bra sätt kan ta hand om dem alla. En del gör vi till snickare, elektriker, rörmokare. Vi säger dem ärligt som det är, att de kommer att behövas i kampen. För vår kamp måste föras på vårt eget territorium. Vi måste låta Tsahal beskjuta de våra. Vi har ännu inte militär kraft att anfalla in i Israel. I väntan på den kraften måste vi göra precis som Churchill gjorde under andra världskriget.
Hitler och nazityskland var på väg att vinna luftkriget. RAF hade inte flygplan nog att sätta in mot de tyska anfallen och hela tiden blev RAF mer och mer sönderbombade eftersom de många gånger inte ens hann upp i luften. Mot sitt krigskabinetts vilja förordade Churchill att RAF skulle terrorbomba Berlin. Våldsamt och överraskande.
- Varför? Frågade både militärstrateger och politiker. Det fanns ingen rim och reson i att bomba civila i Tysklands huvudstad, ansåg de.
Churchill svarade lugnt.
- Vi måste väcka Hitlers vrede.
Motvilligt gick krigskabinettet med på att utföra några bombräder mot Berlin. RAF höll på att förblöda och de såg det som en sista chans att kanske få till stånd en förändring.
Svaret lät inte vänta på sig. Hitler blev rasande. Han iscensatte den värsta vedergällning världen skådat. Blitz över London.
Churchill drog sig undan med en flaska whisky och lät Hitler bomba sin huvudstad. Efter några dagar sade ett nervöst krigskabinett till honom:
- Vi måste stoppa det här. Vår huvudstad står i lågor.
Churchill skakade på huvudet.
- Låt Hitler bomba en månad, ett år, vad än tid det tar. Vi har att bygga upp RAF.
Churchill offrade civila i sin huvudstad för att senare, när RAF var moget, kunna genomföra det som kom att kallas ”Slaget om Storbritannien”.
Churchill vann och tackade sina piloter med orden: ”Aldrig har så många haft så få att tack för så mycket.”
I krig handlar allt om taktik. Västvärlden fördömde aldrig Churchill för att offra civila. Nu slåss vi, Guds parti, med västerländska metoder och då ropar väst i avsky. Låt dem ropa. Vi, islams heliga nation, vet äntligen hur slipstenen ska dras och vår strid är rättfärdig. Vi kommer att segra.
Enligt © Adelaide Now, Civilklädd Hizbollahkrigare som lockat Tsahal till beskjutning av civila i en Hit and Run operation.
Tiden var mogen. Vi hade tillräckligt med vapen och ammunition och hängivna krigare. Vi lockade judarnas skurkstat i fällan. De rullade genast in i vårt land och nu står de där, mitt i vårt nät av tunnlar och bunkrar. Vi väljer när vi vill skjuta.
Att kriga mitt ibland civila och själv vara civilklädd och utföra småskaliga operationer av ”Hit and run-taktik” är på det sätt vi besegrar först Tsahal, sedan Israel.
Samtidigt väcker vi hopp om seger hos alla muslimer i islams heliga nation. Anhängare i Egypten, Jordanien, Sudan, Irak, Uzbekistan, Afghanistan, Iran, Syrien, Pakistan, Indien, Indonesien, ja överallt och även i Europa och USA, är rusiga över våra framgångar. Hizbollah, Guds parti, visar vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar