lördag, augusti 12, 2006

Peace and Piece

© Gary Varvel


Jag har skrivit en rad inlägg om konflikten i Mellanöstern utan att klart redovisa mina ställningstaganden.

Mitt första ställningstagande gäller FN.
Jag kan i djupet av mitt hjärta inte komma ifrån att det var oerhört klumpigt av FN att rita den kartbild av Israel man gjorde 1947. Den hade ingen acceptans hos grannarna.

En kuriositet är att strax innan hade andra, tidigare kolonialmakter, ritat minst lika godtyckliga gränser för länder som Egypten, Libanon och Syrien. Kring de gränserna bråkas det inte lika mycket, om ens alls.

Min ståndpunkt är att FN:s övernationella beslut att Israel skulle grundas som stat är oantastligt. Vi har inget högre organ än FN att vända oss till.

Till detta kommer det historiska Israel som alltid funnits. Den folkgrupp som kallas sabra är judar som alltid bott i Israel. Sabra betyder ursprungligen ”kaktus” och blev en passande benämning när invandrarna efter andra världskriget anlände eftersom de fann att de judar som var födda i Israel var så olika dem, så självsäkra att de stacks när man kom dem för nära. En sabra som blev världskänd för att inte ha några nerver alls var Moshe Dayan.

Två företeelser legitimerar staten Israel; FN:s beslut att bilda staten och den infödda judiska folkgrupp som alltid bott i området.

En sak värd att notera är att arabiska palestinier och judiska sabra kunde leva sida vid sida innan en del av Palestina bytte namn till Israel.

Mitt andra ställningstagande gäller Israels hotbild.
Israel drabbades av krig direkt efter bildandet. Samtliga fem grannländer anföll omedelbart. Mot all förmodan vann Israel och FN godkände på nytt staten Israel, med vissa justeringar av gränsdragningen.

I alla större krig, är det Israel som blivit attackerat eller hotat, inte tvärt om. Det gäller Sinai 1956, sexdagarskriget 1967, och den stora drabbningen 1973. Vid dessa tillfällen har Israel följt en och samma militära doktrin. Eftersom landet är så litet och hotat från alla håll anser de flesta militära bedömare att Israel vid ett angrepp måste bete sig aggressivt, de måste flytta ut kriget utanför sitt eget lands gränser, annars är slaget redan vunnet för fienden.

Så fort Israel blir anfallet expanderar man landet, därpå, vid eldupphör är det tänkt att politik och förhandling ska ta vid. Israels politiska doktrin lyder: ”Ta territorium, tala sedan om för fienden att de kan få tillbaka landet, såvitt vi kan skriva under ett gemensamt fredsfördrag.”

Egypten har skrivit under och fått tillbaka land. Jordanien likaså.
Dessa fredsfördrag har hållits.

Ockuperade områden 1
Ändå fortsätter Israel att hålla områden ockuperade. Bland andra Golanhöjderna. Innan Israel tog Golanhöjderna hade Syrien byggt fasta militära ställningar där, varifrån man godtyckligt lite nu och då utsatte Israel för artilleribeskjutning.

Golanhöjderna är strategiskt belägna. De är ett hot mot Israel om en fientligt inställd makt besitter dem. Syrien har inte varit villiga att teckna fredsavtal med Israel. Golanhöjderna är därför ockuperade.

De av Israel ockuperade delarna av Palestina är svårare att rättfärdiga ur militärstrategiskt perspektiv. Där står inga fientliga pansarbrigader beredda att rycka in i Israel, så som Syrien och Egypten har gjort. Istället har Israel ockuperat dessa områden eftersom man anser att Palestina självt inte kan hålla kontroll över de extremister som sänder självmordsbombare in i Israel.

Det är min tro att Israel velat stifta fred med Palestina och därpå dra sig tillbaka ut ur dessa områden. Mindre områden har också getts tillbaka i syfte att uppnå en ny fred, men Palestina som helhet har aldrig slutit någon fred med Israel. PLO-ledaren Arafat talade visserligen om fred, men på sådant sätt att Israel inte kunde tro honom, eftersom han drog historiska paralleller till freden i Hudayabiyah där Muhammed endast lurade sina fiender till ett fredsfördrag för att strax därpå anfalla sin fiende. Det var så Muhammed vann Mecka.

De ockuperade områdena i Palestina är och förblir Israel misstag. De borde vara medvetna om det, men ändå sker ingen förändring. Denna ockupation föder hat, och därmed fler självmordsbombare, förutom att den är kostsam för Israel både i goodwill och i dränering av statsfinanserna.

Det är högst olyckligt att vare sig Israel eller FN ser någon annan lösning, för bevisligen kan inte Palestina och Israel klara upp sina mellanhavanden i de ockuperade områdena. Här har FN en stor uppgift att fylla, dessa områden borde demilitariseras, för att på sikt återges till Palestina.
FN har i decennier uraktlåtit att agera med kraft i dessa områden. FN har skrivit många resolutioner om saken, vilket naturligtvis inte har hjälpt.
Därför har de ockuperade områdena förvandlats till en permanent kris.

Ockuperade områden 2
Situationen försvåras väsentligt av att flera arabnationer anser att Israel ska bort, att hela Israel är en ockupation av Palestina. Iran säger det öppet: ”Staten Israel ska elimineras”. Syrien säger det ibland. Hizbollah säger det definitivt och går till och med längre. Hizbollah talar ofta om total utrotning av alla judar i hela världen.
Denna inställning, att Israel inte äger någon legitimitet alls, försvårar, för att inte säga, omöjliggör, varje konstruktivt samtal om en lösning. Vill man eliminera Israel går det inte att förhandla. Det finns inget att förhandla om. Det finns bara krig.

Detta är ytterligare en orsak till att Israel krampaktigt håller kvar i allt de tidigare har ockuperat, så att de har något att förhandla om.
Sedan 1967 har Israel sagt: ”Ni får tillbaka land om vi får löfte om fred.”

Inte bara Palestina, utan även andra delar av arabvärlden vägrar ge Israel fred.

Läget är således låst och Israel fortsätter till stora kostnader för sitt land i goodwill att hålla mark som för dem bara utgör bekymmer och dränerar statskassan.
Vanligtvis ockuperar man ett land för att komma åt rikedomar och naturresurser, eller åtminstone för att beskatta det besegrade folket hårt.
Så sker inte här. Den ockuperade marken tjänar endast som buffertzon åt Israel, och små kakor att förhandla med arabvärlden om.

Frågan är alltså vem som håller dessa Palestinier som gisslan, Israel eller de delar av arabvärlden som fortfarande efter 58 år vägrar att erkänna Israel som stat.

Enstaka terrorister och statsterrorism
Förenklat kan sägas att arabvärlden slutade att anfalla Israel med total militär vapenmakt i form av infanteri, pansar, sjöstridskrafter och stridsflyg år 1973, då Israel vann en förkrossande seger med hjälp av i huvudsak 800 stycken gamla stridsvagnar från andra världskriget som fick möta de omkring 3000 moderna sovjetiska stridsvagnar som kom inrullande från Egypten och Syrien.

Istället är det ett oöverskådligt myller av små terroristgrupper som numera för kriget.

Det har visat sig vara ett hot som är svårare att bemästra, nyckfullt som det är. Vad kan man strängt taget sätta in för motåtgärder mot en självmordsbombare?

Israel har kommit att kalla dessa grupper för terrorister. Omvänt säger grupperna att Israel utför statsterrorism. Alltså att Israel är en stat som ägnar sig åt terror.

Båda sidor beskyller varandra för terrorism.
I och med det har man valt den sämsta väg att gå om man vill få slut på konflikten.

Det internationella perspektivet
Många har börjat påstå att den kamp som förut stod mellan USA och Sovjet istället nu står mellan USA och islamfascistisk terrorism. Att Israel och bland andra Hizbollah i själva verket för ett ställföreträdande krig mot varandra. Det påstås alltså vara större och hemskare krafter i rörelse bakom det vi ser.

Jag håller inte riktigt med.
Visserligen får Israel sina vapen från USA. Och Hizbollah stöds av Iran, och till viss del av Syrien.

Ändå. I det akuta läget och på plats är det Israeler och Libaneser som dör.
Konflikten mellan Israel och Hizbollah är i högsta grad verklig.

Att USA sympatiserar med Israel råder det inga tvivel om. Till en början, när Israel var ungt, köpte den nya staten sina vapen från Tjeckoslovakien, senare Frankrike. Så sent som på 70-talet vägrade Storbritannien att sälja militär bromateriel till Israel eftersom det kunde klassas som ett offensivt vapen. Israel kanske ville gå över kanalen och ta Egypten. Därefter har USA i en aldrig sinande ström sålt vapen till Israel. En del säger att vapnen skänks bort. Jag har inte lyckats ta reda på hur det faktiskt förhåller sig, men eftersom Israel även tar emot stora penningbidrag från USA, kan det gå på ett ut. Kort sagt, USA hjälper Israel.

Annars sansade människor på vänsterkanten skriker i högan sky över detta. ”Titta, vad den judiska lobbyn i Washington gör!”, ropar de.

Som pacifist håller jag med. Att sälja eller ge bort vapen till någon är en styggelse.

Samtidigt kan jag bara dra en slutsats. Hade inte USA exporterat eller bistått Israel med vapen hade staten inte längre funnits på kartan. Judarnas land vore utplånat.

Är det en händelse jag som världsmedborgare skulle stå ut med?
Jag tror inte det.

Allt sedan Vietnamkriget har jag mina dubier kring USA:s utrikespolitik, men supermaktens omedelbara leveranser av vapen för det med sig att Israel kan hålla stånd mot grannar som vill sopa judarna ur historien.

Så beklagligt ser det ut. Amerikanska skattebetalare tvingas finansiera ett krig som vare sig ger USA olja eller ens goodwill i världens ögon. Istället smutsar Israels förehavanden ned USA, likväl som USA:s övriga förehavanden i världen smutsar ned Israel. De extrema grupper som i alla länder ropar ”Jihad” drar den rakt motsatta slutsatsen. De tror inte alls att den amerikanska skattebetalaren är less att betala till detta ändlösa krig. De som ropar ”Jihad” säger sig vilja krossa imperialisten USA och dess adept, det judiska Israel.
I propagandan kallas de av dessa extrema rörelser för Storsatan och Lillsatan.

På så sätt fortsätter de att föda varandra, med vapen och hat, USA och Jihad-roparna. Och den amerikanska medelklassen får fortsätta att ha högre fastighetsskatt än de annars behövde eftersom finansdepartementet i USA tycker att det är lättaste sättet att beskatta sitt folk på. Hus går inte att flytta och är svåra att undanhålla eller fuska med.

Det nya hotet
Hur ska vi benämna det nya kriget, det vi kallar terrorism? Framför allt, hur ska vi möta hotet?
Ingen vill ha självmordsbombare som utlöser sin på kroppen fasttejpade bomb i sitt land. Ingen vill att en liten grupp människor ska sprida nervgift i tunnelbanan, så som hände i Japan. Ingen vill sitta i ett flygplan som plötsligt blir kapat och flyger in i en skyskrapa.
Ingen vill heller sitta i skyskrapan som blir träffad och störtar ihop.
Ingen medborgare i något land vill att missiler utan precision ska regna ned, inte från grannlandets reguljära armé, utan från en grupp fanatiker som grannlandets regering inte har kontroll över.

Hur försvarar man sig mot sådana företeelser på ett acceptabelt sätt?
Det är knäckfrågan som måste lösas.

Israel bombar just nu Libanon för att plocka bort det godtyckliga missilregn de utsätts för. Alla är vi överens om att det inte verkar vara den bästa av metoder. En del av oss klagar till och med, tycker att det är hemskt att oskyldiga människor dör.

Jag har själv klagat. I den här bloggen och när jag träffar folk som orkar lyssna.

Men vad är då metoden? Bör Israel skicka ut fredspatruller i orange signaluniform att knacka dörr och fråga om det bor någon missilägare i grannskapet?

Vad vill världen att Israel ska göra?
Hur ska Israel hantera missilregnen och självmordsbombarna landet ideligen utsätts för?

Vad vill jag att Israel ska göra för att på ett humant och oblodigt sätt ta bort den hotbild de mer än andra ständigt lever under?
Jag är pacifist. Som sådan borde jag ha en lösning – och det har jag, i teorin.
Lösningen heter kärlek. Men när man står inför faktum, att det i ens grannland springer omkring ett okänt antal civilklädda fanatiker som vill utplåna hela mitt land och mitt folk, blir det plötsligt svårt att leverera kärlek. Särskilt om fanatikerna vissa dygn skjuter iväg 200 missiler mot mig. En av missilerna slog enligt Der Spiegel ner i Nazareth och dödade två barn. Dessa barn råkade vara muslimer eftersom Nazareths befolkning till två tredjedelar är muslimsk, fast de har Israeliska pass.

Denna vilsegångna missil är bara en av detta krigs förskräckliga och tragiska nycker.

Libanons dödssiffror stiger och sjunker. Först var det 60 som dog i Quana, sen 28.
Totalt i hela kriget uppgav man en dag över 1000 stupade civila. Nästa dag korrigerades siffran ned till omkring 400, enligt vissa källor.

Redan en död är för mycket och det propagandakrig och den beredvillighet till desinformation som uppvisas och pågår gagnar inte saken: Att få stopp på dödandet.

Desinformationen som sprids eller manipuleras fram skapar endast mer misstro.

Vi alla som vill kalla oss världsmedborgare har en stor uppgift framför oss. Vi har att tänka ut bättre sätt än stridsvagnar och klusterbomber för att avväpna terrorister.

Ett viktigt verktyg heter Kunskap och riktig Information. Till alla.

Det är vad vi borde diskutera, hur dessa verktyg ska skapas och vidmakthållas.
FN borde dessutom vara det allra viktigaste instrumentet och spela en betydande roll redan dag 1 i en konflikt som denna.
Att den var på väg och har trappats upp allt sedan år 2000 då Israel drog sig ur Libanon är fullkomligt uppenbart.

Satirteckningen, eller propagandabilden, om man så vill, som inledde detta inlägg är från år 2001.

I denna konflikt har FN framstått som fullkomligt lamslaget.

FN skapade staten Israel. FN har inte gjort tillräckligt för att skydda staten Israels suveränitet.

Vi som vill kalla oss världsmedborgare bär skuld i detta. På alla plan vi kan och förmår måste vi börja arbeta för att reformera FN.

Samtidigt måste vi öva upp vår egen och världens förmåga till känslomässig och intellektuell hederlighet.

Sådan hederlighet utgör vägen till respekt och förståelse för nästan, vare sig hon är kristen, jude, ateist eller muslim, vare sig hon bor i Palestina, Libanon eller Israel.

3 kommentarer:

mattias berlin sa...

Det är ett tungt ämne som avhandlas i din blogg.

Känslan i inlägget blir att du står mer på Israels sida och anser att de tar till våld eftersom de är pressade av andra nationer.

Personligen vågar jag inte ta ställning i detta fallet eftersom jag är för dåligt påläst. Jag har idag ingen tid att försöka finna relevant fakta (som inte är putsad för att visa den andra sidan som "the bad guy") men läser gärna inlägg som ditt. Men att ta ställning vågar jag inte göra.

Jag såg ett program på Discovery för några år sedan om mordet som O.J. Simpson anklagades för. Första halvtimme gick ut på att visa de "bevis" som fanns för att han begått mordet. Jag satt och sa att fallet är avslutat, he did it! Bevisen som lades fram var vattentäta. Efter nästa halvtimmen, då man valt att visa alla de "bevis" som fanns för att han var oskyldig, satt jag och skakade på huvudet. Finns inte en chans att han kunde ha gjort det, var min slutsats när programet var över.

Jag tror det är lite så här med: man "väljer sida" efter vem som presenterat fakta. Svårigheten är att finna fakta som säger den nakna sanningen. Först då vågar jag ta ställning, men det ligger nog tyvärr låååångt fram i tiden...

Anders sa...

mattias: Jag tycker det är stort av dig att inte ta ställning, frågan är som du säger mycket komplex.
1982, stod jag på andra sidan, då avskydde jag vad Israel gjorde mot PLO.

Jag känner fortfarande avsky för vad som händer i regionen - och vad Israel ibland ställer till med.
Mitt ställningstagande handlar mest om att jag är övertygad om att Israel måste få existera som stat.

Det finns inget rätt och fel i den här konflikten. Strax innan Israel bildades och Palestina ens fanns, var Libanon och Syrien inom ett stort välde, det Ottomanska riket. Det sprack och Frankrike och England började dela upp det mellan sig, som de kolonisatörer de på den tiden var. Palestina och Jordanien var på ett "ungefär" Transjordanien, och splittades upp även det.

(Det jag säger här är slarvigt, bara för att ge en snabb skiss av läget innan Israel uppstod som en del av Palestina)

Nå. För att göra en lång historia kort: Frankrike och Storbrittanien lovade araberna att de skulle få länderna uppdelade och tilldelade efter arabisk fason, bara araberna hjälpte till i kriget.
Frankrike och Storbrittanien infriade aldrig dessa sina löften till araberna...

Efter många turer och vändningar ryckte så FN in och bildade bland annat Israel istället...

Långt innan 1948 då Israel bildades kände sig alltså araberna väldigt lurade...

Men de kräver inte Ottomanska riket tillbaka, utan vill utplåna just det lilla landet Israel.
Israel är stort som Småland, ungefär.

>>>>

Ditt exempel med OJ Simpson är belysande.
Att vackla så efter sin egen värdegrund är nyttigt.
Att inta den position av osäkerhet du gör är stort.
Allt för få människor orkar eller vågar göra det. För det är så mycket skönare att vara "säker" på sin sak, slippa tvivla, ifrågasätta, tänka...

>>>>>>>>>>>>>

Det kan finnas misstag i mina resonemang kring konflikten i Mellanöstern. Jag är fortfarande villig att ställa mig själv under prövning. Nya fakta kan tvinga mig att revidera min uppfattning.

Jag kan rentav upptäck tankefel hos mig själv, eller att någon ger mig en ny infallsvinkel.

Jag anser det mycket intellektuellt hederligt av dig att tillstå "jag har inte läst in mig tillräckligt och därför kan jag inte ta ställning."

Mycket hedervärt.
Jag är livligt trött på alla som fullkomligt oreflekterat ger sken av att veta saker bombsäkert.

Ha de!

Anders sa...

RÄTTELSE:
Ovan skrev jag i hastigheten Ottomanska riket.
Det ska vara Osmanska, inget annat.

Jag var trött och hade bråttom att lägga mig i går kväll.