Lillebror och mamma sover middag. Flickorna vill göra saft. Jag tar fram hinkar och vi går ut och plockar vinbär mellan skurarna. Naya pratar om Noel.
- Varför är han sjuk?
- Man blir sjuk ibland.
- Vad är det för sjukdom?
- Cancer, säger jag neutralt. Inte helt obesvärat, men neutralt. Jag vet att hustrun och Naya redan pratat om det.
- Han blir frisk sen, eller hur pappa?
- Det vet vi inte.
Naya tänker. Plockar några bär.
Jag försöker att inte påverka förloppet. Naya måste få ställa sina frågor. Kanske påverkar jag ändå. I vart fall väljer hon att släppa ämnet.
- Jag tror det räcker pappa, säger hon och skakar stolt på sin hink.
- Ja, kanske det, säger jag tankspritt för mina tankar är överallt. Min mamma flydde från ett krig som barn. Hennes berättelser och levnadsöde har fått mig att förstå hur trasig man kan bli av sådant. Sen dog min mor i cancer alldeles för ung. Ännu kopplar Naya inte ihop sin farmors cancersjukdom med Noels eftersom de aldrig hann träffas. Däremot gör jag alltid en naiv koppling mellan sjukdomar som cancer och krig. Jag önsketänker alltid att vi människor kunde lägga varenda krona på sådan forskning istället för att lägga det på vapen.
Varje stridsvagn kostar mer än en cancerklinik.
Istället för att återigen bygga upp Libanon kunde man ha byggt säkert 1000 kliniker för barn med olika sjukdomar.
Forskningen kunde också ha spetsats än mer. Det är ohyggligt tungt att tänka så. Att man för samma summa pengar istället dödar och lemlästar.
Fåfängt svindlar tanken ett tag, att hade vi människor valt så klokt hade kanske den kemoterapi och sedan den strålningsterapi som Noel just genomgått varit bättre, verktygen mer förfinade.
Men det gäller att inte gräva in sig i sådana tankar. Jag klipper av tankekedjan med vilje. Minns istället hur Noel och Naya överlyckliga hoppade i en vattenpöl sist de träffades. Så tittar jag på mina barn.
- Ska vi gå in och göra saft? Frågar jag.
- Ja, pappa!
- Är du färdig Tula?
- Mmmuh, säger hon med munnen full av bär.
- Du ska inte äta upp dem nu, säger Naya.
Hustrun har vaknat. Hon hjälper barnen att koka saft på bären medan jag loggar in och beger mig till Noels blogg.
Det är den blogg vi följer mest. Vi är urusla att skriva kommentarer hos dig Noel. Men vi följer dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar