måndag, augusti 14, 2006

Fingret i handsken

Som högst återstod femton minuters jobb med vedprocessorn. Arbetet flöt bra. Det var lagom varmt och skönt i solen. Veden doftade. En kobbe fastnade mellan skyddskåpan och sågkedjesvärdet. Sådant som händer. Lugnt, som vi brukar göra, förde Johan in handen för att trycka till kubben. Plötsligt ryckte Johan till. Blod skvätte. Han kikade ned på sin hand. Jag stod ett steg ifrån och såg bara blod och att handsken var i trasor.
Han ropade lugnt till mig.
- Stäng av traktorn.
Jag sprang runt vedprocessorn, hoppade in i traktorn och ryckte ut stoppknoppen och slog av huvudströmbrytaren.
Johan sprang redan mot bilen.
Jag sprang efter.
Han ropade över axeln:
- Fan, vi måste nog åka. Jag tror fingret är av.
Han sprang mot passagerarsidan. Medan jag sprang slet jag av mig min skitiga svettiga skjorta, det enda tryckförband jag kunde komma på att vi hade till hands. När jag satte mig på förarplats kastade jag skjortan till Johan som lindade in handen.
- Hur ser det ut? Frågade jag medan jag startade bilen.
- Fingret är av.
- Har du det?
- I handsken. Därför jag behåller den på.

Vi var mitt i skogen. Jag körde så fort det gick, kanske fyrtio, vägen var dålig. Det gick inte att köra fortare eftersom underredet slog i stenar. Efter någon minut började bilen bröla, jag hade slitit av eller slagit hål på ljuddämparen.
- Kör inte sönder bilen i onödan, sa Johan.
Jag kastade en blick på honom. Han satt och skrattade.
Jag lugnade ned mig lite med gasen.

När vi kom ut på 45:an körde jag så fort bilen höll för.
- Hur är det? Frågade jag.
- Fingret är av men jag känner det fortfarande.
- Fantomsmärta?
- Nej, fan. Det gör inte ont. Fantomkänsla, sa han och skrattade.

Vi satt tysta. Efter en stund sa Johan:
- Och jag som retade min kompis för att han hade av fingret i sin vedklyv förra veckan. Hur kan man vara så jävla klantig?

På akuten tog det en bra stund innan en läkare kom och klippte upp handsken. Efter ytterligare tid blev pekfingret, som var av, och långfingret som bara fått ytligare sår, röntgade. Johan tyckte jag inte gjorde någon nytta. Han sa åt mig att åka och hugga upp resten av veden, men att jag skulle ta brorsan med mig eftersom det ju kunde ske saker.
- Inte bra att vara ensam.

Tillbaka i skogen tillsammans med Johans bror startade jag traktor och vedprocessor utan att titta så mycket på blodet. Det var olustigt att köra maskinen, men vart efter tvättade och gnuggade den nya veden bort blodet.
Jag blev klar utan skador.

Johan skulle ringa efter operation men var förmodligen för dimmig av narkos.
Det sista jag hörde honom säga:
- Jag gillar inte morfin. Jag blir kräksjuk av’et, så ge mig nåt annat är ni bussig.

I morgon får jag veta om de lyckades sätta dit hans finger. Jag hoppas det innerligt och att det läker.

2 kommentarer:

hovslagare på drift sa...

-"Jävla klant! Vad skulle det vara bra för? Karlslok...
-"Eh? Jaha? Vadå?
-"Han skar av fingret i vedklyven!
-!Men oj? Hur är det med honom?
-Ja inte fan vet jag, han kan gott ligga där på sjukan och ha tråkigt!

Ja inte var jätten Johans fru särskilt upphetsad över detta, bara en smula upprörd. Inte av oro, men bara rent praktiskt, hur skulle det nu gå med allt...
Kärlek i sitt nötskal...

Helena von Hofsten sa...

Fingret i handsken - låter som titeln på en skräckbok. Hoppas allt går väl!
På tal om böcker, bokutmaningar - du är utmanad på min blogg www.helenavonhofsten.se
Lycka till!