måndag, augusti 28, 2006

Värdegrund

En vän ringde. Han och jag äger en varm värdegemenskap. Vi tror på solidaritet, att man ska hjälpa varandra och att väldigt få saker, om ens några, som verkligen ger kvalitet i livet kan värderas i pengar. Nu var han upprörd. Han undrade hur jag kunde ha en länk till Attila överst på min nya blogglista.
- De ligger i bokstavsordning, sa jag.
- Men han propagerar för det borgerliga blocket!

Vännen är socialdemokrat. För honom är det valtider och det gör honom nervös, särskilt som valet ser ut att bli en rysare.
- Tänk om någon faller för hans argument, sa han andfådd.
- Tror du verkligen någon kan göra det?
- De osäkra väljarna avgör det här valet, sade han tungt.
- Du menar alltså på fullt allvar att folk röstar efter att ha läst eller hört några enstaka argument? Det handlar väl ändå om vilken värdegrund man har.
- Var inte naiv, sa han.

Jag föll i tankar. Jag är politiskt obunden och så fjärran från att följa med i någon valkampanj att jag glömt att ett val faktiskt har betydelse. Jag satt tyst. Länge.
- Var är du?
Jag tog sats.
- Varför ska jag rösta på dig? Du var ju med! Redan 1994 blev jag inbjuden att tala inför hela partistyrelsen. Jag framlade mina närmast oöverstigliga problem, inte som författare, utan som innehavare av FA-skattsedel. Vi möttes och förstod varandra. Ni förstod mig! Men inget har hänt. Av ren egennytta borde jag testa vad Reinfeldt går för, åtminstone ge honom fyra år.

Nu var det vännen som tystnade.
- Var är du? Frågade jag.
- Menar du allvar? Hörde jag honom mumla. Han lät alldeles slagen. Krossad.
- Naturligtvis inte, men jag hatar dig, sa jag.
- Du får gärna hata mig, bara du röstar på oss, sa han.
- Är det din nya slogan?
- Tja, va’fan, sa han.

Samtalet ebbade ut. Vi var båda utmattade. Det märks inte alltid på de ord som blir sagda vilka vulkaniska känsloutbrott som ligger bakom.

Nu gnager samtalet i mig. Politik är viktigt. Politiken slår rakt in i varje människas och familjs liv. Även om jag inte vill argumentera politik borde jag kanske ändå presentera min värdegrund? För även om jag fortsätter att vara politiskt obunden ligger min värdegrund fast som berget.

Inget parti kan någonsin uppnå det jag vill och kräver: Total rättvisa och lika värde. Full frihet att utveckla sig precis hur man vill, oavsett om det gäller att bli snickare, kirurg eller företagare. Jag tror på fördelning, men för den skull inte på lika lön för alla sysslor.
Jag tror att människor blir friare och gladare och lyckligare om de känner att det samhälle de lever i är tryggt för dem.
Jag tror att vi är beroende av varandra och hellre borde vara givmilda än snåla och egoistiska. Jag tror att livet blir trevligare och skönare så.
Det är kul att inom begränsade former tävla, men konkurrens till varje pris gör mig sjuk av oro. Jag tror att det gör många andra sjuka också. Jag har sett exempel på att det finns hela företag som är så sjuka av oro att inte klara konkurrensen att de dumpar gifter i havet och hindrar fackföreningar från att bildas, allt för att göra sina produkter billigare – och själva överleva.

Jag tror på fri handel och att det finns naturliga mekanismer inom marknadsekonomin som är bra. Människan har alltid bedrivit handel och det borde inte vara någon politikers uppgift att hindra det. Samtidigt ser jag att det finns behov av att inskränka vissa friheter. Sedan människan hittade på att inte bara människor utan även företag kan vara juridiska personer måste vi tyvärr etablera en makt som är mäktig nog att hindra företag från att utsätta människor och miljö för rovdrift.

Kort sagt, jag tror att man som politiker måste ha en vision om ett bättre och mer rättvist samhälle, men samtidigt vara pragmatisk nog att inse att företagande är det som driver oss framåt och skapar välfärd och resurser att fördela.

Det här tror jag i korthet på. Det är en hastigt och illa uttryckt värdegrund som jag nöjer mig med eftersom jag varken vill argumentera eller propagera.
Jag har vänner med alla partifärger, men det har visat sig att aktiva socialdemokrater ligger närmast min innersta vision, även om de oftast formulerar den annorlunda.

Jag äger en värdegemenskap med socialdemokratin.

Om det borgerliga blocket har jag inget att säga. Jag förstår dem inte och kan inte på allvar sätta mig in i hur de uppfattar världen eftersom deras ideologiska grundval i mina ögon innehåller fasansfullt egoistiska och elitistiska element.

4 kommentarer:

Magnus sa...

Teorier är bra. Jag har en och annan själv. Jag mår bra av att teoretisera. Men det går inte alltid. Ibland säger hjärnan nej och då är det så. Min hjärna och jag. Handihand.

Anonym sa...

Det känns lite konstigt att "-ha fastnat i politisk vakum". Att inte kunna ta till sig sakfrågor utan att fördela sina grundläggande fastlåsta ideologiska grundbultar. Människor är konstiga både borgerliga och "röda"...det verkar som om man alltid är fast när man en gång valt sida...jag efterlyser en nyvärdering av politiken och inte en statisk värdegrund som känns mer som religion än politik....kanske dom är släkt...?

Anders sa...

magnus: Jag förstår inte riktigt vad du vill ha sagt.

Anonym: Jag brukar inte svara anonyma, men gör här ett undantag eftersom det du säger är intressant.
Jag lever inte i ett politiskt vacuum. Det gör inte något av våra riksdagspartier heller.
De förändras ständigt. Men de har en värdegrund. Samtliga våra svenska partier delar till exempel numera värdet att människolivet är okränkbart. Alltså har vi inte dödsstraff i Sverige.

Politiken förnyas hela tiden, den värdegrund jag har, som även de olika partierna har, förskjuts alltid över tiden, åt det ena eller andra hållet.

I Sverige har förskjutningen gått mot mitten. Till och med det gamla högerpartiet, Moderaterna, vill numer ta mer socialt ansvar än de ville för säg bara 30 år sen.

Men vissa grundläggande värden är svåra att rucka.
Ett grundvärde för mig är Solidaritet.
Däremot, hur denna solidariska tanke rent politiskt ska utformas i dagens samhälle kan vi diskutera för att hitta den bästa lösningen på.
Men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna svänga över till solidaritetens motsats. Det går faktiskt inte. Det är en omöjlighet.

Anonym sa...

Jag menar verkligen inte att lämna solidartet åt sidan, fast det Socialdomokratiska partiet utelämnat detta i sin skrivning. egentligen menar jag att solidaritet kan ta nya vägar, vara annorlunda fungerande men i botten ytterst solidarisk. Problemet är nog att de politiska parteirna inte vågar stå upp med den totala solidaritet som önskas utan att tappa förtroende både från väljare och företagsvärlden. Det är svårt att ha den linjen som fullt ut verkar för den solidariska tanken utan att fastna i ideologi. Snarare är det religiösa rörelser som tangerar att kunna verka i den fullständiga solidariska handlingen...men förresten är inte den fanatiska religiösa världen full av osolidariska vägar.... många tankar, många linjer men en egen standard för den solidariska tanken är kanske den rättaste. Som en sorts "-sköt dig själv och skit i andra". fast tvärtom hälsar Trisse