De klassiska tragedierna har alltid en bestämd form. Man får redan i början veta vad hemskt som komma skall. När vi lever skriver vi däremot våra livs historier utan att veta, vi blir ständigt överraskade. Härav följer en enkel logisk slutsats:
Eftersom en tragedi alltid är förutsägbar
måste livet vara en komedi.
5 kommentarer:
Ska man tolka det där som att Auschwitz-Birkenau var en klassisk tragedi då....? De som skrev den visste ju visserligen hur det skulle sluta men de som levde i den uppfattade det nog inte som komiskt....
Mja, i det lilla perspektivet blir kanske livet en komedi därför att man ständigt tror att man överraskas och ställs inför nya val. Men i det stora perspektivet – vete sjutton om det inte är mer förutsägbart än man vill veta i det perspektivet. I det långa loppet så håller vi oss bergis rätt så bra till den utstakade vägen. Suck.
Mer komedi vill jag ha!
(Om fem år kanske jag bittert får ångra min önskan…)
Tack peter o Åsa. Jag satte mig att skriva svar på era kommentarer. Det blev två sidor A4-text, off line.
Synapserna kopplade hit och dit. Till slut strök jag allt, utom slutet - och lade mitt svar i nästa inlägg "Humor är allvar".
Kanske är det synd att jag här inte redovisar hela tankekedjan, men jag tänkte att jag ska öva mig att hålla mig kort.
Åhå....öva på att hålla sig kort...heh....Du kanske kan ge putte en lektion i den konsten också dårå...hehe....:-)
Alltså, Anders, om du fastnar för något, då fastnar du verkligen! Inga halvmessyrer där inte :-) Två A4. Jag säger då det. Nu ska jag läsa inlägget som kom ut av de två A4-sidorna.
Skicka en kommentar