Hopp och förtvivlan

Det finns många bråddjup. Språket självt är ett sådant. I språket har vi ord som är sina logiska motsatser, som exempelvis tragedi och komedi. Samtidigt klarar våra hjärnor att abstrahera varje begrepp ett snäpp till. Vi presterar rent av sådana märkliga saker som att vända ord till sin raka motsats.

Hopp och förtvivlan är två andra motsatser. Frågan infinner sig; kan dessa ord på samma enkla vis byta betydelse med varandra som tragedi och komedi?

De kan, men det är mycket svårare och följderna ofta nog katastrofala.

Helt sant är att vi människor kan känna hopp. När vi är hoppfulla är vi lyckliga.
Vad vi mer sällan reflekterar över är att hoppets grundval är tro. För att kunna hoppas måste vi tro att vi kan lyckas, att det kommer att gå oss väl, eller att vår käras sjukdom vänder så att hon åter blir frisk.
Allt hopp grundar sig på en enda sak: Tro.
Förtvivlan kommer över oss först när vi inte längre tror att vi kan få den vi åtrår, inte har råd att köpa mat, när sjukdomen hos den vi älskar förefaller obotlig.

Det går inte att leva utan tro. Utan tro, inget hopp. Det är när vi slutar tro vi hamnar i förtvivlan. Vi tror alla. Därmed inte sagt att alla tror på Gud.

Allas våra liv utspelar sig på den vassa egg tron utgör. Bråddjupet bredvid är inte tragedin, utan total och hopplös förtvivlan.

Att leva i förtvivlan är outhärdligt, våra psyken står inte ut med det. Knuffad över kanten går människan under eller visar sig plötsligt förmögen att upptäcka helt nya utvägar. Svävande över det värsta bråddjup där man ser att hela ens familj, hela ens klan, ja, hela ens folk inte har någon utväg så bereder sig människan till sist att utföra det sista offret. Människan uppfinner en ny tro, tänder ett nytt hopp och det mest omdömesgilla man kan tänka ut i det nya ljuset är att göra sig till martyr.
Så föds självmordsbombaren i ett sista försök att ta bort hotet från sina kära och påverka sin övermäktiga fiende.