torsdag, augusti 17, 2006

Utmaningar jag inte klarar

Jag har sett hur en del blir ”utmanade” att besvara en lista av andra bloggare. Hur uppfattar andra det? Blir de smickrade? Tycker de att det är roligt?
Själv blir jag kallsvettig. Varje gång jag försöker besvara frågor i mitt liv går det åt skogen.
Först i skolan, det blev alltid fel och betygen urusla. Och så lyckades jag på något vis ändå få ut min första bok och då kom ännu hemskare frågor, från journalister:

- Om du fick vara en bil, vilken sorts bil skulle du vilja vara? Frågade en tidning, dock inte motormagasinet, vilket man kan förledas att tro, utan en helt vanlig, och trodde jag, oförarglig dagstidning”.

Jag häpnade och gjorde tydligen något intressant med ansiktet för medan jag försökte samla mig hörde jag motorn i fotografens kamera vina medan slutaren lät tjadunk, tjadunk, tjadunk.
- TGB40, sa jag och oroades kolossalt vad slags bild de tänkte publicera av mig.
Journalisten ville inte skriva ned mitt svar.
- Läsarna förstår inte och får ingen som helst chans att se din personlighet, TGB40, vad är det?

Så. Det var min personlighet man var ute efter med dessa frågor.
- Jag har ingen personlighet, däremot ett temperament jag inte vill avslöja, slingrade jag mig.

Det skulle jag inte ha gjort. Journalisten slickade sig om läpparna och körde ett helt batteri med redan nedskrivna frågor. Jag hade inte svar på en enda. Vart tog samtalet och dialogen människor emellan vägen, tänkte jag. Till sist sa jag:
- Jag har skrivit en bok. Kan det intressera vad jag äter och dricker och vill vara för bil? Om jag läser om en författare i tidningen vill jag veta vad som driver honom. Jag skiter rent ut sagt i hans kosthållning.

Han bligade på mig med vassa ögon. Kanske märkte han min avoghet, i vart fall slog han in på ett annat spår:
- Har inte din bok likheter med Ulf Lundells ”Jack”?
Herregud. Vad skulle jag svara? Jag visste inte. En matthet kom över mig, ack dessa jämförelser. Hade han ens läst boken?
- Vi är inte i samma genre, sa jag stillsamt. Sen förtydligade jag dumt och oerfaret nog med en metafor: Om Uffe lirar rinkbandy så pysslar jag med tennis. Vi kör våra helt olika race i totalt oförenliga sporter.

Vart efter kom jag att läsa artikeln. Tydligen hade journalisten inte fått tillräckligt med uttalanden, så han hade ringt upp något arméförband och tagit reda på vad en TGB40 var. Riktigt duktigt av honom, det måste jag erkänna. I tidningen stod:

”Anders Widén är en författare helt utan personlighet, men ändå debutant till boken ’Månskensligisten’, som har temperament. Han säger att han vill vara som en sexhjulsdriven terränggående lastbil som klarar av att ha en haubitz-77 på släp. Medan han skriver struntar han i sin kosthållning helt och hållet och han spelar gärna tennis, men han tycker att det är konstigt att Ulf Lundell föredrar rinkbandy…”

Sådant kommer för mig när två av mina bloggvänner bjudit in mig att svara på frågor. Först Åsa Mitt I Världen, sen Helen von Hofsten .

Jag vill verkligen svara. Jag vill vara med och leka här i bloggosfären, men varje frågeformulär gör mig som sagt kallsvettig.

Vad beror det på? Bristande social kompetens? Eller är sanningen den att jag är världens tråkigaste människa?
Frågeformulären rör mig djupare än jag vill erkänna.
Något händer i mig. Jag vet bara inte vad.

4 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Relalalalaxa. Det blir ju ungefär som kedjebrev av sånt här och såna nappar jag aldrig på. För min del är det helt okej att du inte lade ut någon fyra-lista.

Men OM du skulle råka svara på en sådan här standarsfrågeliste eller nåt i framtiden, så är det ju faktiskt inte så himla allvarligt. Faller i samma kategori som ytligt prat i fikarummet ungefär. Tramsigt och småskoj om man är på humör.

Anders sa...

Du är rar du Åsa:-)
Min fru avbröt mig efter någon timme när jag suttit med din lista och slitit mitt redan obefintliga hår...

Det klickar till i mitt huvud, liksom: Jaha, nu måste jag svara sanningsenligt, tycker jag bättre om hustruns kotletter med apelsinsås och soja, än svärmors älgstek?
Och så sitter jag där och jämför lika grannlaga som om jag höll på att skriva en dödsruna över en vän som jag ska hålla tal över vid en begravning...

Jag har det märkligaste förhållande till text o frågor...

Min hjärna kan tydligen inte slappna av och fatta att det är fikarastprat jag ska prestera!

Helena von Hofsten sa...

Anders, din text om ditt förhållande till frågor är underbar. Skulle utmaningarna inte ramlat över dig, kanske just den texten aldrig skrivits, och det hade ju varit synd på sådan underhållning. Tråkig är du inte.
Fridens!

Anders sa...

helena:
Tack du! Jag har ändå inte kunnat låta bli att lägga ditt och Åsas "frågeformulär" i min dator, att pina mig med vid tillfälle.
Eller snarare, att ha för att nu och då scanna av om något nytt förhållningssätt dyker upp!
Osvuret är alltid bäst.