Utmaningar jag inte klarar

Jag har sett hur en del blir ”utmanade” att besvara en lista av andra bloggare. Hur uppfattar andra det? Blir de smickrade? Tycker de att det är roligt?
Själv blir jag kallsvettig. Varje gång jag försöker besvara frågor i mitt liv går det åt skogen.
Först i skolan, det blev alltid fel och betygen urusla. Och så lyckades jag på något vis ändå få ut min första bok och då kom ännu hemskare frågor, från journalister:

- Om du fick vara en bil, vilken sorts bil skulle du vilja vara? Frågade en tidning, dock inte motormagasinet, vilket man kan förledas att tro, utan en helt vanlig, och trodde jag, oförarglig dagstidning”.

Jag häpnade och gjorde tydligen något intressant med ansiktet för medan jag försökte samla mig hörde jag motorn i fotografens kamera vina medan slutaren lät tjadunk, tjadunk, tjadunk.
- TGB40, sa jag och oroades kolossalt vad slags bild de tänkte publicera av mig.
Journalisten ville inte skriva ned mitt svar.
- Läsarna förstår inte och får ingen som helst chans att se din personlighet, TGB40, vad är det?

Så. Det var min personlighet man var ute efter med dessa frågor.
- Jag har ingen personlighet, däremot ett temperament jag inte vill avslöja, slingrade jag mig.

Det skulle jag inte ha gjort. Journalisten slickade sig om läpparna och körde ett helt batteri med redan nedskrivna frågor. Jag hade inte svar på en enda. Vart tog samtalet och dialogen människor emellan vägen, tänkte jag. Till sist sa jag:
- Jag har skrivit en bok. Kan det intressera vad jag äter och dricker och vill vara för bil? Om jag läser om en författare i tidningen vill jag veta vad som driver honom. Jag skiter rent ut sagt i hans kosthållning.

Han bligade på mig med vassa ögon. Kanske märkte han min avoghet, i vart fall slog han in på ett annat spår:
- Har inte din bok likheter med Ulf Lundells ”Jack”?
Herregud. Vad skulle jag svara? Jag visste inte. En matthet kom över mig, ack dessa jämförelser. Hade han ens läst boken?
- Vi är inte i samma genre, sa jag stillsamt. Sen förtydligade jag dumt och oerfaret nog med en metafor: Om Uffe lirar rinkbandy så pysslar jag med tennis. Vi kör våra helt olika race i totalt oförenliga sporter.

Vart efter kom jag att läsa artikeln. Tydligen hade journalisten inte fått tillräckligt med uttalanden, så han hade ringt upp något arméförband och tagit reda på vad en TGB40 var. Riktigt duktigt av honom, det måste jag erkänna. I tidningen stod:

”Anders Widén är en författare helt utan personlighet, men ändå debutant till boken ’Månskensligisten’, som har temperament. Han säger att han vill vara som en sexhjulsdriven terränggående lastbil som klarar av att ha en haubitz-77 på släp. Medan han skriver struntar han i sin kosthållning helt och hållet och han spelar gärna tennis, men han tycker att det är konstigt att Ulf Lundell föredrar rinkbandy…”

Sådant kommer för mig när två av mina bloggvänner bjudit in mig att svara på frågor. Först Åsa Mitt I Världen, sen Helen von Hofsten .

Jag vill verkligen svara. Jag vill vara med och leka här i bloggosfären, men varje frågeformulär gör mig som sagt kallsvettig.

Vad beror det på? Bristande social kompetens? Eller är sanningen den att jag är världens tråkigaste människa?
Frågeformulären rör mig djupare än jag vill erkänna.
Något händer i mig. Jag vet bara inte vad.