Kroppskunskap

Naya lägger av en praktrap.
Inget mer med det.
Under fem minuter.
Så kom en rap till.
Tyst en stund.
Lite exceptionellt ändå,
med två praktrapar.
Naya: Pappa, var kommer rapen ifrån?
Jag, förstrött: Vet inte.
Naya: PAPPA, var kommer rapen ifrån?
Jag, tänker högt: Det är när du lurar magen på en fis, fisen åker upp istället för att åka ner till stjärten.
Naya: Funderar.
Jag hör hur hon stånkar.
Jag hör en liten fis.
Naya: PAPPA! Jag kunde fisa också!

Djupdyk i den inre röran

Version 1.1, ändring införd 16.15

Jag gillar maskiner med sladdar. Bara så ni vet.
Jag är inte värst kristen. Bara så ni vet.
Jag är inte värst antikristen heller. Så ni vet det också.
Jag har massor med maskiner med sladdar. Jag tycker det är kul.
Jag kan räkna upp några om ni vill.

Borrmaskin hammar/vanlig, borrmaskin hammar/vanlig, borrmaskin hammar/vanlig/reglerbar hastighet, borrmaskin hammar/vanlig/fram&back, borrmaskin hammar/vanlig/fram&back samt reglerbar hastighet, excenterslip rätt dålig, excenterslip rätt bra, excenterslip rätt glapp, vinkelslip bra, vinkelslip glapp, handöverfräs fungerande men plottrig, motorsåg med långt svärd och slö kedja, bänkslip, färgspruta, lödkolv lätt, lödkolv tung för tillfället förkommen men finns….

Ni fattar.

Och så gnäller tjejer att de har nio bikinis i byrålådan. Och inte vet vad de ska ta på sig, eller varför de har köpt dem. Eller varför de bloggar om sina nio bikinis, för det är ju lite crazy sådär. Att äga dem.
Det är ett sånt satans existentiellt problem för brudar att äga grejer att jag bara inte förstår.

Fattar ni?

Inte jag heller, men i alla fall.

Det här har på något sätt med kyrkans inre motstånd mot kvinnliga präster att göra, Israels Gud och atombomber. Hela den komplicerade baletten. Be mig inte förklara.

Inte än.

Låt mig tänka. Vilken tid det nu än tar. (om 107 inlägg sådär).

Jag har tvätt att hänga. Blöjor att byta. Mat att laga. Tårar att torka. Skrubbsår att blåsa. Bamseplåster att plåstra.
På mina två döttrar. De renaste, finaste varelser jag vet.

Det gör ont ibland att växa till människa.

…Där var en rätt snygg avslutning, men detta är blogg. Låt mig fortsätta med ett citat av mig själv, som jag mer av misstag än något annat lämnade efter mig på ”The blogg of Patrik”, min dotter Tulas gudfar.

”…Kristendomen är värd att ställa under övervägande. För varje människa.”

Varför skrev jag det här? Jag vill blogga om Djingis Pingis. Inget annat.

TV Synopsis

Filmbolaget Manic Motion vill göra TV-film med mig i Mongoliet. Jag vill till Mongoliet, men har inte de lägst 40.000 kronor som behövs för att göra den research på plats jag vill.
Jag vill inte agera i en TV-film som huvudperson. Då hade jag sökt mig till något sådant för länge sen. Man blir författare för att man vill sitta ifred och tänka – och formulera sig.

Eftersom jag inte har pengarna gripbara och det här TV-teamet vill göra något som ligger i linje med mina intressen, låter jag dem naturligtvis jobba på.
Just nu försöker de sälja in filmidén till dem som sitter på pengarna, någonstans i SVT’s gråtrista betongbunker i Stockholm.

Vi tror att projektet kommer att landa på en halv miljon, en struntsumma. Manic Motion var med och gjorde en reklamsnutt på 30 sekunder för ett tag sen. Kostnad: 20 miljoner.

Obegränsad fascination

Hustrun tycker att den här bilden inte är någon bra idé.
Kanske för att hon är flygtekniker. Jag vet inte. Ibland är hon svår att förstå.

Sammanfattning hustrun: ”Tråka inte ut mig!”

Med det vill hon troligen ha sagt att jag inte ska tråka ut dig som googlat vilse och råkat hamna här.

Nå. Det är min blogg – och jag sätter mitt hopp till att de välvilliga besökare som brukar kika in i viss grad delar min vetgirighet.

Ända sedan jag var 6 år har jag undrat hur man får en propelleraxel på en ubåt att hålla tätt; på säg 200 meters djup.

Huset vi bor i är svårt att få tätt från drag, i fönster, dörrar, ja överallt, och då är det i stort sett samma tryck inne som ute.

Nej, tyvärr, det är ingen ritning på en propelleraxel, men något nästan lika spännande.
Det är en detalj från en ubåtstoalett.

Tänk va!

Att skruva ihop en bok

Att skriva är inte så lätt som många tror.
För det mesta är jag helt tom i bollen och om jag för en gångs skull inte råkar vara i det himmelska tillstånd som intigheten ändå är så surrar tankarna inte i någon värst klyftig riktning.
I själva verket har de ingen riktning alls.
Skulle jag skriva ned det jag tänkte i vilken given stund som helst skulle ni tro att ni hade att göra med en sinnessvag kille, eller som bäst, en som hamnat svårt på dekis.

För åttahundra år sen kunde man se oerhört svettiga ryttare med likaledes svettiga och löddriga hästar fara kors och tvärs över stäppen som stuckna av getingar. Ferrari Testarossa, bah. Dom var varma. Dom behövde glass. Jag vill faktiskt ha glass. Var är frugan nu? Varför ringer hon inte? Har hon kommit fram? Visst lagade jag bakaxeln? Var var jag? Jo just. Undrar om det finns glass hemma? I frysen ute i garaget kanske. Måste jag gå ända dit? Nej, oh nej. Skriv nu. Det är bara 3 timmar och 57 minuter till lunch. Disciplin…
Disciplin, sa fänrik Ståhl och ”Plikten framför allt”. Det sista var V-Gurra va? Vad ska jag sätta på för musik? Lite AC/DC för att skaka igång geniballarna?
Tjabooom bara… Kräma…
Så där ja.
Men hur fan ska jag kunna skriva om Djingis Khan till det här? Vart tog de glidande metaforerna vägen? Skönheten och Odjuret och hela baletten... Måste trycka in lite kärlek i nästa kapitel, kan inte bara kriga. Fältslag hit och fältslag dit… Höll dom verkligen pilbågsträngen med tummen? Det är svårt. Fast det har jag redan dubbelcheckat. Tummen är starkaste fingret och deras bågar är starkast i världen. Dom gjorde så och gör så än idag i Mongoliet. Och inte far man fram med hästar heller! Man rider, grabben. Man rider. Så där ja. Delete och byt.
Vilken vansinnig mening för resten. Delete hela skiten. Ha. Zip. Enda raka. Börja om…

Subatai var missnöjd. Han ville ha hundra raska gossar till… Gossar? Vadå gossar? Stjärgossar?... Delete... Zip, zaboom bort...
Subatai var missnöjd. Han ville ha hundra dugliga krigare till… Han stod inför en knivighet av värsta sorten… Han skulle penetrera långt in i supermakten och superfiendeland Kina för att leta upp general Gao.
… Näe, det går inte. General Gao har inte synts till sen andra boken. Måste presentera honom på nytt för läsarna, snitsa ihop en ”reminder”, 15 rader blajprat brukar sånt kosta. Får jag stå ut med. Men hallå i kiosken, ordet ”penetrera” rimmar illa i sammanhanget. Aaargh. Jag behöver glass. Nej, disciplin. Stäng av AC/DC och köra lite musik från Gladiator… The Battle… Ah, sehr schön.
Men kolla! Där kommer Johan med nya traktorn. Tänk, den kostar mer än mitt hus! Om jag skyndar mig kanske jag får testa lite. Häftigt många spakar i den maskinen… Han vet inte hur bra han har det, eller så vet han. Fan.
Titta… Så kul han har…
Nog nu. Disciplin…
Subatai var en oomkullrunkelig general. Hans mod och tapperhet stod honom bi liksom lyckan. Ska jag skriva Oerlök eller general? Oerlök är mer korrekt och det har jag kört med förut. Läsarna begriper. Han kom till Djingis Khan som en sjuårig liten snorvalp. Han visade sig vara skarp och snabb i tanken, genial rent av. De blev förstås dödspolare. Och så lade Djingispingis och hans barndomspolare hela världen under sig helt utan hjälp av mobiltelefoner… De red och löddrade hästarna. Fan, vad gör Johan med traktorn nu? Det låter konstigt. Bäst att kolla…


Någon som fattar hur jag fått ihop ett helt gäng böcker?
Trodde väl det. Inte jag heller.

Märklig förnimmelse

I morse i mellanrummet mellan sömn och vakenhet.
Jag hörde hustrun i badrummet. För övrigt brukar hon ligga på min högra sida. Liksom Tula. Är det någon som knådar, sparkar eller tar i mig i sängen kommer det från höger. Nu var det någon som höll mig hårt om vänster handled.
Blodet isades i mina ådror.
Det kunde inte vara någon där. Eller?
Ännu läskigare blev det när jag öppnade ögonlocken och kikade.
Det var ingen där.
Greppet om handleden hårdnade.
När jag reste mig för att i värsta fall börja slåss lossade greppet.
Vart efter kom jag underfund om vad som hänt.
Lobotomerade har det kanske så här. Deras högra hjärnhalva vet inte vad deras vänstra har för sig – och vise versa.
Men jag är inte lobotomerad. Vad jag vet.
Fast förstås. Jag sitter rätt mycket och glor rakt in i ett katodstrålerör. Bland annat som avkoppling, för att blogga.
Påverkar det hjärnan kirurgiskt på lite sikt tro?
Nu har ni förstått.
Det var jag själv som höll mig om handleden.

Comments

Tack för alla kommentarer. Det är hur trevligt och kul som helst. I början svarade jag på allt, märkte inte i ivern hur tiden gick.
Nu klarar jag snart inte det här.
Min ambition är fortfarande att svara på allt.

Dock. Jag måste hitta en hanterbar strategi. Jag tänker försöka ta uppsamlingshit och svara på comments när jag är hemma hos Spacelounge.

Och jag vill hälsa på hos er som glider in här. Även det får jag sätta på hold, lite grand. Tyvärr.
Ungarna börjar tycka att jag är lätt förryckt här vid datorn.
(Den äldsta lär sig raskt en rad mindre lämpliga ord…)

Att det ska ta sån tid att logga in för att skriva en comment!

Vi hörs, på ena eller andra sättet.

Plenarmöte i köket

Närvarande: Jag och hustrun.
Ärende: Uppgradering av disciplinpaketet.

Orsak: Skenet bedrar. Barn är mer infama än vi tror.

Naya efter tillrättavisning när hon är med mig:
- Jag vill va med min mamma.
- Hon är mycket snällare än du.

Naya efter tillrättavisning när hon är med hustrun:
- Jag vill va med min pappa.
- Han är mycket snällare än du.

- * -

Error liksom.

Vad döljer sig i kabelhärvorna

Var på ett säljmöte som Telia höll för 7 år sen. Då ville de sälja xDSL till den bostadsrättsförening jag bodde i. De ville inte sälja utan att garantera allt för egen del. De ville skriva kontrakt både med bostadsrättföreningen och varje enskild, samt att bostadsrättsföreningen skulle garantera att 75% av hushållen anslöt.
Redan då berättade telias tekniker att de i labtest fått upp xDSL-modem i 60Mbit.
Jag undrade varför de inte bara körde massinstallation. Inte en enda fiber skulle ju behöva grävas ner. Framför allt undrade jag varför de försökte sälja in sig så krångligt mot oss kunder.
De hade en "killing product", bara de ville sälja den.
Jag fick inget svar. Och på den vägen är det.
När jag ringer telia idag säger de "Vi ser inte i vår planering att vi ska åtgärda den telestation du är ansluten till". Och då pratar vi om att jag enträget bönar att åtminstone få ett 0,5 Mbit ADSL som jag snart betalar vad som helst för.

Telia ser inget i sin planering.
Och konkurrenterna mumlar att de inte kommer in i telestationen.

Det är något skumt med det där halvstatliga företaget som spred folkaktier omkring sig som genast tvärdök på börsen.

Nu försöker jag sätta journalister på det här för att få rätsida på vad som händer.

Ger upp snart

Aaarghh. Har i 27 minuter försökt ladda upp en bild.
Går det överhuvudtaget att ladda upp något?

Denna text, tro?

Tipsa tidningen

I inlägget ”Dagens brev till kommunen” skriver jag om problem med leverantörer av Bredband/ADSL.
Kommunen har svarat och diariefört ärendet som nummer 1999-2001.

Naturligtvis skickade jag samma brev till Östersundsposten. Sorgligt nog har ÖP inte agerat. Det här gäller inte mig, det är många tusen människor ute i stugorna som får undvikande svar från leverantörer som Telia, Tele2, Spray eller vad de nu kan heta. Samtidigt har vi skattebetalare betalat miljarder för att få bredband. Politikerna säger förstås tvärt om; att det är de som satsar pengar för att bygga ut fibernät, precis som om de tog ur egen ficka. Det handlar om lika rätt och demokrati, påstår de. Ändå är vi många teleabonnenter som inte har någonstans att vända oss, trots att det finns koppartråd redan dragen. Leverantörerna vill helst inte ens prata med oss om bredband. Ännu mindre leverera.

Tack, ni som sänt in text till ÖP enligt nedan. De börjar vakna. Därför har jag stängt av. De har redan fått tillräckligt med mail! Men möjligheten går att öppna igen, om det skulle behövas.

Så jag tänkte att ni som har lust kunde nyhetstipsa lite. Skriv en egen liten text om Bredband till alla, eller kopiera texten här:

Kära ÖP. Kolla in ärendenummer 1999-2001 hos Östersunds kommun. Det representerar en av 10.000-tals svenskar som inte har någon leverantör att prata med om bredband. Det är av vikt att ni tar upp sådant i tidningen.

Skicka texten till: XXXXX
PS. Stoppa gärna in snyggt formulerade tips som kommentar, så får vi alla njuta.
Gnäll, bråk och svordomar undanbedes. Det är sällan effektivt. DS.

Snusmumriken

Vid matbordet efter söndagsmiddagen.
- Varför snusar du pappa?
- Visst är han en snusmumrik, hinner hustrun inflika.
Naya tittar på mig. Väntar på svar.
- Nja, det är ifall jag skulle möta snusmumriken, säger jag.
- Vad är det för nåt?

Jag berättar att snusmumriken bor i skogen. Han är stor, större än mig, men lite skygg. Han är snäll för det mesta, men kan bli väldigt arg.
- Vad gör du då pappa?
- Jag tar fram snusen. För det tycker han om.
- Snusar han?
- Inte på vanligt sätt. Han tar av sig filtskorna och spretar med tårna. Han tycker om att ha snusen där.
- Va? Det var konstigt.
- Jo, men så gör han och då strör jag lite snuspulver där och då myser han.
- Jag vill till skogen och träffa snusmumriken.

Vi klär oss och startar expeditionen. Jag drar Naya på snowracern över fälten. När vi kommer till skogen sitter hon tyst, allvarlig. Jag pekar på några vindfällen och viskar.
- Här har snusmumriken varit framme.
Hon nickar storögd med öppen mun lyssnar och spanar. Plötsligt hör hon ett ljud. Efter en stund drar hon en lättnadens suck. Hon viskar.
- Det var sota.
- Ja, hunden letar också.
- Pappa. Vi letar en annan gång.
- Varför det?
- Du plumsar så djupt i snön.
Jag blir överraskad. Hon brukar säga att hon är rädd när hon är rädd. Jag ser att hon är tagen, samtidigt som hon spanar uppmärksamt åt olika håll. Jag väljer att viska:
- Du har rätt Naya. Det är alldeles för djup snö.
Hon nickar högtidligt.
Jag vänder försiktigt snowracern och så smyger vi ut ur skogen.

När vi kommer in i hallen möter hustrun.
- Mamma, det blev för djupt för pappa. Så det blev läskigt.
Jag förundras. Hemma i tryggheten går det bra att erkänna rädslan. Men så förstår jag. I skogen hade det hänt något annat:
Klokt och stillsamt viskande hade hon bett sin far att dra sig undan jätten som slagit omkull alla de stora träden.
Hon hade varit rädd, men ännu mer modig.

Nappen och myndigheten

Idag bestämde jag: Ingen napp.
Helt fel tajmat. Min röst, strävare än vanligt, av det årliga brevet från skatteverket:
- Jag vill ha tutten, pappa.
- Nej.
- Men jag vill.
- Nej.
Gnällgråt.
- När kommer mamma hem?
- Ha, hon är mer bestämd på den här punkten än jag.
Gnällgråt.
- Jag vill va med min mamma.
- Det blir ingen tutte.
Hon kastar sig på golvet, gnällskriker.
- Jag ligger här och sover. Då får jag tutte.
- Nej.
Hon hör min oresonliga ton, inser det lönlösa, slutar tjura och går in i badrummet och river ur linneskåpet. På två minuter hinner hon ställa till katastrof. Som en svart demon står jag i dörren, väser:
- Städa upp det där.
Naya kastar sig till golvet. Tillintetgjord. Förkrossad. Hon visar det genom att gallskrika.

Jag går därifrån: En del dagar vill man bara börja om. Sätter mig ned, tänker, kommer småningom på att det är jag som vuxen som ska leda det hela. Inte som nu, gå med på att hon skenar.
Jag sjunker ned i stolen, normaliserar mig. Tränger bort hetsen och irritationen. När jag är klar ropar jag på Naya med min vanliga röst. Hon kommer, alldeles söndergråten.
Håller om henne. Letar efter en ingång.
Det sägs att kvinnor har intuition. Nonsens. Det handlar om att vara med, att vara närvarande.
Jag börjar bli med igen. Jag ser henne, förstår. Det är väldigt enkelt.
- Ska vi steka pannkaka?
Hon snorar lite. Överväger.
- Ja, pappa.
- Sen sover vi middag.
Treåringens synapser rasslar. Det syns ända ut i ögonrörelserna.
- Får jag tutte då?
- Ja, då får du tutte.
- Jag älskar dig pappa.

Så tummar vi på att hon får ha tutte medan hon sover middag.
Det fungerar som ett trolleritrick. Inget mer tjat. Hon hjälper att städa och vi steker pannkaka.Vi sjunger. Vi konverserar.

Ja. Det går att resonera med en treåring. Väldigt bra. Det är nästan så jag inte längre tror på det där pratet om trotsålder.
Det är när jag missbedömer, gör fel eller är oresonlig som hon trotsar.
Oftast med all rätt.

Obetald halvtidstjänst

Jag tycker om att skriva. Jag valde att satsa allt på att bli författare. Nu är jag det och upptäcker att halva tiden går åt att administrera själva sysslan. Den största energi- och tidstjuven är skatteverket.
Skaffa aldrig F-skattsedel. De påstår att F står för Företagande. Så är det inte. F står för FARLIG.

F-skattsedel är det farofylldaste papper man kan inneha. Förutom att alla N1 o K4 tar tid att fylla i så får man plötsligt inte vara pappaledig hur som helst. Fast Skatteverket river år sig omkring 64 procent av det man tjänar när man har F-sedel blir det krångel med andra snällare myndigheter som ska hjälpa oss att vara pappor.

Försäkringskassan ville först inte hjälpa mig. Jag hade inte uppgivit inkomst eller sjukdom eller någonting till dem på 15 år. Plötsligt kom jag och ville ta ut pappaledighet. Inte populärt. Det blev ett krångligt fall för dem och jag som trodde jag varit duktig som inte stört dem en enda gång på 15 år. Inte en sjukdag. Ingenting. Dessutom trodde jag att jag för en gångs skull var väldigt politiskt korrekt. Jag tänkte ta ut pappledighet. Det har väl alla rätt till?

Motvilligt satte de igång sina kvarnar. Långa utredningar senare, (ja, jag fick lov att gräva fram inkomstuppgifter från 15 år tillbaka, vilket andra myndigheter anser som väldigt preskriberat, möjligen har mord längre preskriptionstid), så löste det sig till slut.

Jag fick vara pappa. Men man fann det bäst att basera pappapengen på vad jag tjänade som lönearbetare hos Ericson år 1989. Hur märkligt är inte det?

Hur har våra företagare det? Hur vågar någon enda starta restaurang eller svets&plåt AB?
De måste göra så mycket tyngre investeringar än jag. Jag köpte billigaste datorn, så var jag igång med att producera text. De måste låna miljoner för att komma igång med sitt.

Hur vågar de?

Inspiration till inlägget läses: Skatteverkets nyss utskickade inkomstdeklaration.
Varje år när den kommer vill jag slåss. Eller lägga mig för att sakta dö.

Djingis Khan

All makt är ond, men ingen makt alls är sämre.

När vreden lagt sig

”Jag blev väldigt chockad och kände mig osäker på vad vi eller någon hade gjort. Sen visade det sig att vi hade gjort precis det vi hade pratat om”, sa Freivalds på en pressträff i Bryssel.
(TT)

Den senaste tiden har det gått att rycka många bisarra uttalanden ur tidningarna.
Jag vet hur jag själv som journalist ofta valde att citera de flängaste, mest absurda och idiotiska uttalandena, särskilt från tunga politiker. Jag valde alltid häftigaste vinkeln. Jag ville komma på löpet med min grej.

Laila visste inte vad Phuket var när hon hörde talas om platsen första gången.
Hon borde naturligtvis ha tagit reda på det. Nästa ord hon inte hade en aning om var Tsunami.
Återigen, hon borde ha tagit reda på det.
Eller; var hon bara otroligt naiv som sade som det var till journalisterna, att hon inte visste?
Jag visste inte heller vad en Tsunami var förrän den var över och började kablas ut i TV över världen.

Här någonstans började ett helt folk se rött när de hörde Freivalds namn. Hon var senfärdig, oinsatt, arrogant och kass.
Nu beslås hon med lögner. Det sägs att hon visste att en hemsida för ett gäng med märkliga åsikter hade stängts. Som myndighetsperson och minister får hon inte göra så.

Få offentliga personer har retat mig så mycket. Men plötsligt minns jag alla misstag jag själv begått. Det är tur för mig att mina misstag inte fått samma proportioner. De är betydligt fler.

Det känns skönt att hänga folk när man är förbannad.
Jag har varit oresonligt förbannat på Laila Freivalds sen Tsunamin.

Först när jag satte mig ned för att skriva en härlig dräpare över hennes minne som utrikesminister hände det underliga. Jag skrev det här.

Jag förlät henne, men det krävde hennes avgång för att jag skulle kunna göra det.
Hade hon suttit kvar hade jag varit bindgalen fortfarande.

Vad säger det om mig? Vad säger det om henne?


(Detta är version 3 av texten. En gång har jag tagit bort den. Jag tyckte inte den var givande. Vad säger ni? Jag brottas med att inte sudda i bloggen.)

Mannens stora intresse

Med munnen full av glass:
- Pappa, vet du en sak?
- Vad då?
- Mamma har stora tuttar.
- Mm.
Tyst ett tag.
- Pappa, vill du se mammas stora tuttar?
- Nej.
- Tycker du inte dom är fina?
- Jo, men inte just nu.
- Pappa.
- Ja.
- Jag vill att du tittar på mammas tuttar.
- Jag är upptagen Naya. Jag har inte tid.

?…Hur blev jag sån…?

Böckerna som agenten vill göra till ljudböcker

Oj. Trycket efter "Månskensligisten" är stort, märker jag.
Tyvärr. Det är inte den boken agenten håller på att sälja in för tillfället.

Böckerna som agenten vill fixa till ljudbok är första boken om Djingis Khan

Och den andra boken:

Tredje boken om Djingis är klar som manus i korrektur.

Ingenting annat.

PS: Som som pappersbok finns de att beställa på http://www.djingiskhan.com/ Signerade. DS.

Nästan halva ljudhastigheten

En kompis har uppmätt att han dykt i 526 km/h.
Jag vet inte min hasighet när jag dök och allt gick fel. Själva dyket var av den där arten att jag kände att allt var rätt. Inget guppande, ingen turbulens, utan zawoooom mot marken i absolut perfektion.
Mina tre kilometers fallhöjd åts upp alldeles för fort. Jag fick inte tid att göra inbromsning med kroppen. När jag utlöste fallskärmen blev rycket så kraftigt att flera linor gick av och jag fick så kraftig rotation att fötterna kändes som sprängfyllda vattenballonger. Allt blod stänkte ned i dem av centrifugalkraften. Man funderar inget. Först vill man instinktivt häva rotationen. När man bråkdelen av en sekund senare fattar att det är lönlöst att mixtra med det man har över skallen blir nästa beslut att koppla loss skiten och dra reserven.
Allt blev stilla. Jag hängde på 300 meters höjd. Först då kände jag hur mörbultad jag var. Bröstremmen hade slagit upp och präglat in sin vävstruktur på undersidan av hakan. Att ryggkotpelaren hade komprimerats kände jag inte, det kom på kvällen medan jag besiktigade utrustningen.
Varje lina tål en belastning av 373,76 kilogram. Tre hade brustit. Lite andra grejer hade också rippat. Prylar som inte längre var hoppbara, bara att kassera.

De 27 grabbarna på bilden dyker inte. De står på huvudet.
Bara för kul! Farten är mer moderat, lite dryga 200 knyck.

Jag hittar ingen bild på ett perfekt vertikaldyk. De är svårare att fota. Det går så fort.

Som sagt. Det är ljudvallen man vill åt.

Sugen? Surfa in på en fallskärmsklubb nära dig.
(Länkar kommer. Mitt modem vill inte vara med just nu. så länge, Googla efter Svenska fallskärmsförbundet).

Agenten snackar ljud

Till alla som mailat och frågat om ljudbok. Här en ljusning!

Jag saxar in vad Agenten skriver:

"Hej Anders!

Hoppas allt är väl med dig. Jag har kontakt med ett mindre svenskt ljudboksförlag och tänkte på dina böcker som jag tror skulle kunna vara intressant att ge ut som ljudbok. Är du intresserad av det? I så fall, vem har rättigheterna till ditt verk i ljudform, du eller förlaget? Om det är du som har rättigheterna, vill du i så fall att jag skall gå vidare?

Hälsningar
Mia"

Felkalibrerad

Hos mig har den är bloggen färg som en lagom solbränd mage, eller kanske hellre, som den mest skimrande fläcken på ett saftigt lockande gråpäron.
Det vattnas i mun.
Hemma hos Spacelounge ser bloggen ut som en sjuk citron som borde ha rensats ut ur kylskåpet för länge sen.
Färgen framkallar äckel.

Det får mig att förstå att det som skrivs här är väldigt osäkert.
Det går inte att räkna med någonting.

Drömmar

Ljudvallen.
Vem vill inte spränga den?

No more placebo

Naya slog sig.
Aj. Aj. Aj.
Inget blod.
Inte ens en skråma.
- Aj, aj, aj. Plåster, pappa!
- Ja, ja, ja.
Hämtar maskeringstejpen.
- Här kirurgisk specialtejp.
- Jag vill ha Bamseplåster.
- Det här är bättre.
- Näe, pappa. Den har du när du målar.
Tja, det gick ett tag. Bamseplåster är så dyra.
Vad ska vi dra in på nu?

Dagens brev till kommunen...

Anders Widén
Näslägden 120
830 30 LIT
tel: 0642 – 220 02
Mail: anders@djingiskhan.com


Till Östersunds Kommun
Att: Eva Svantesson


Ärende Bredband till Österåsen med omnejd.

Jag tillhör Häggenås/Österåsens byförening. Byn är av kommunen en prioriterad ort för Bredband. Det har dragits fiber till byn. De flesta hushåll är nu uppkopplade.

Jag bor i Näslägden. Vi är 4 hushåll. Våra hus ligger några km utanför det av kommunen prioriterade kärnområdet av Österåsen.

I 18 månader har jag ringt och/eller mailat, samt gått in på flera olika operatörers hemsidor för att se när de tänker installera ADSL i den telestation som finns. Jag har ringt och frågat efter denna enklare bredbandslösning eftersom jag inser att det skulle bli dyrt att gräva fiber till oss. Vi som ligger utanför fiberkabelns räckvidd skulle genom ADSL få ett för operatörer och samhälle kostnadseffektivt alternativ.

Svaret jag fått med jämna mellanrum de senaste 18 månaderna från de tre större operatörerna Telia, Tele2 och Spray rörande ADSL i denna telestation är: ”Vi kan inte se i vår planering att vi inom de tre närmaste månaderna har för avsikt att installera ADSL i den stationen.”

När jag frågar operatörerna vem som ska göra jobbet, vem som är deras underleverantör, får jag märkligt undanglidande svar. Jag har alltså inte ens någon motpart. Jag vet inte vems ansvar det egentligen är. Det går inte att ta reda på.

Telia ger de mest undvikande svaren. De hänvisar kategoriskt till att inget syns i deras planering.

Tele2 och Spray vill hjälpa mig lite mer, fram till en viss gräns. Det är först när jag ber om telefonnummer eller namn på deras underleverantör som de inte längre vill ge mig något klart besked.

Jag har vid varje samtal frågat operatörerna om de vill ta emot min intresseanmälan.
Det vill ingen av dem. Efter varje samtal står jag på noll igen. Det är som om jag aldrig ringt.

Jag har varken någon motpart eller leverantör av Bredband.
Jag bor i en bredbandsprioriterad ort.

MvH
Anders Widén

Regelbrott

Nu är det gjort.
I alla fall.
Jag ändrade i ett inlägg.
Trots dogmaregeln.
Att inte ändra.
Absurditet.
Var apdåligt.
Jag stod inte ut.
Det är inte bra nu heller.
Men bättre.

Grattis PW!

Bjuder lite mums på sängen.
Naya. Spontant.
- Snyggt jobbat pappa!

Grattis!
Vi på Stjärnbacken

A chat with Seven, the uttermost intelligent

- Hej! Jag har några frågor som…
- Short. I’m tangled in turbulence heading a white dwarf.
- OK. Hur skapades universum?
- Irrelevant question.
- Är det Gud eller evolutionen som skapat oss?
- Irrelevant question.
- Men snälla. Hur hamnade vi här?
- You will adapt.
- Det låter så hårt, nästan omänskligt.
- You must consider. You are not alone.
- Oh. Eh. OK.
- You’re welcome.

Dialog mellan hjärnspöken

Hon: Jag älskar dig.
Han: Det är inte nödvändigt. Vi kan väl vara vänner för det.

Rummet ligger i halvmörker. Ett starkt solljus silar in genom persiennernas snedställda lameller så att hon blir randig över kroppen. Det är hennes enda klädsel. Han tittar som hastigast på henne när han svarar. Hans blick är glad och livlig, men hon förstår att glädjen inte rör henne. Han är förtjust i något annat som är långt borta och utanför det som är hon. Både hans ord och hans blick säger det. Han drar fingrarna genom håret, vänder sig om och går mot dörren.

Exakt där tar det slut.

Scenen har bott i mitt huvud sedan september 1993. Då hade jag precis fått besked att min debutroman ”Månskensligisten” skulle ges ut.
Jag trodde att scenen skulle komma i uppföljaren, för jag hade tänkt mig en uppföljare. Precis en sådan här enstaka kort men exakt scen hade fött den första boken. Men så blev det inte. Scenen låter sig inte rubbas ur fläcken. Dramat har frusit fast.

De står där i ett dunkelt rum med bruna tapeter. Genom fönstret hörs surret från ett trasigt neonrör. Det luktar mögel och billigt rengöringsmedel, sådär som det kan göra i sjaskiga motellrum på nedre botten i USA.

För mig är kvinnans förtvivlan äckligt påtaglig. Jag blir sjuk av den. Kanske för att det är mitt eget psyke som uppfunnit henne. Han har just strimlat henne i småbitar värre än ljuset och mörkret.

Vem är hon? Varför kan jag inte befria henne? Eller är det oförmodat han som behöver hjälp? Är det hon som är den starke?

Frågorna hopar sig i mina inbillade helveten.
Fast vem har sagt att det alltid ska vara enkelt.

(Ställd till Mia, Primrose, ang att ge upp ibland)

Hästskiten som gav insikt

Söndag. Går inte i kyrkan. Vem gör det? Det sista man vill är att släcka sina barns entusiasm inför livet.
Tar istället med barnen till stallet och släpper ut hästarna. Mockar.
Naya bär hinkar hit och dit, precis som jag ber henne.
Tula passar på att äta lite skit. Hon tittar upp på mig för att få bekräftelse att hon är duktig. Pappa tog upp svarta klumpar från golvet och nu vill hon få beröm för att hon hjälper till.
- Vad duktig du är, säger jag.
Hon nickar. Jättestolt.
Med hjärtat lite i halsen låter jag henne smälta berömmet. Vad finns egentligen i hästskit, mest hörester, väl? Hur mycket ammoniak hinner bildas i färsk skit? Jag bestämmer att det inte kan vara värst mycket. Vår hund kan käka ett halvkilo utan att må dåligt.
- Så bra, tror du vi ska lägga pluttarna i skottkärran nu? frågar jag och visar med mina klumpar.
- Muhg, säger hon och nickar ivrigt. Men hon måste få göra en sak i taget. Först tuggar hon på sin skit i mun. Vart efter spottar hon ut. Den föll henne inte i smaken. Sen sträcker hon ut handen och släpper den stora kokan i kärran.
Jag ler uppmuntrande mot henne och så hjälps vi åt att plocka.
Jag höll nästan på att säga att det föll in ett förklarat ljus genom fönstret där i stallet.

Att låta saker ha sin gång är inte så tokigt.

Det får bli min predikan.

Absurditet

Mina vänbloggar har tagit upp Anitra Steens pension som ett problem. Vi talar om 25 miljoner.
Abobabo inordnar henne under girighetens fack medan Spacelounge mer kan sägas vara indignerad.

Jag förvånas att någon vill ta jobbet. Ett mer schizofrent uppdrag finns inte. Tänk att vara ytterst ansvarig för den största och bästa spritbutikskedjan i världen. Vare sig i London, New York eller Paris finns motsvarigheten till det vinsortiment, ölsortiment eller spritsortiment, som vi hittar hos Systembolaget i lilla Östersund, Borlänge eller Karlsborg. Men Anitra Steens uppgift är inte att kränga sprit. Istället är hon ålagd att göra allt hon kan för att sänka försäljningen i sina fina butiker. Helst till noll.Samtidigt är det underförstått bra om hon lyckas hålla försäljningen uppe, så att svenska folket slutar att pendla till Tyskland med släpvagnar, för då tycker uppdragsgivaren, regeringen, att den förlorar all kontroll. Om jag erbjöds uppdraget skulle jag överväga följande: Hur översätta till ett värde i pengar den oerhörda psykiska plåga det måste vara att bara ta sig ur sängen för att gå till ett sådant arbete varje morgon?Jag kan inte tänka ut en tillräckligt stor summa som skulle få mig att nappa.

Om jag tycker att Anitra Steen är värd sina pengar?

Jag väljer att citera Strindberg: ”Det är synd om människorna.”

Särskilt när de drivs av girighet.

När kommer mamma hem?

Igår ljög jag för Naya hela dan.
- Var är mamma?
- Hon har åkt till kompisar.
- Vilka då?
Tystnad. Lång tystnad.
- Vilka då, pappa? Indignerat.
- R's mamma och pappa. Och R förstås.
- Jag älskar R.
Inget svar från mig.
- Varför gråter du pappa?
- Jag fick skräp i ögat.
- Gör det ont?
- Inte värst hjärtat. Inte värst.
- Det är ju tårar.
- Det blir så ibland.

Tula är som vanligt. Hon är dryga året och går runt runt i sin egen dans mitt på golvet. Hon märker inte att allt inte är som det ska. Naya märker. Efter en minut är hon igång igen. Som treåring vill hon veta den riktiga sanningen. Hela tiden.

- Var är mamma?
- Hon flög iväg har jag sagt.
- Vart då?
- Till R.
- Varför det?
Tystnad. Drar in andan.
- Varför det, pappa?
- Han, han är lite sjuk.
- Som jag! Jag har vattkoppor. Det kliar, säger Naya stolt.
- Hm.
- Har R också vattkoppor?
- Inte riktigt. För resten. Vill du läsa en saga?
- JA!

Än en gång lyckas jag avleda henne.
Hon får inget veta. Än.
Snart.

Mamma är borta. Hon har åkt till våra vänner för att vara till hands. Deras son har cancer. Han flögs i helikopter till lasarettet. Man har lyckats operera ut en stor tumör ur hjärnan. Den var elakartad. Ännu en tumör sitter i lillhjärnan. Nu får han cellgift. Hela pojken är så giftig att man knappt kan hålla i honom. Giftet sipprar ut genom huden.

Hur ska jag berätta det för Naya 3 år? Att hennes jämnåriga kompis…

Telefonen ringer. Jag svarar med att fråga hur det är.
- Det är bra, säger hustrun.
- Hur mår R?
- Han är pigg idag. Vi har tur som fått en fin dag.
- Hur mår ni andra?
- Bra... Det är skönt att träffas… Vi skrattar… Och gråter…


När hustrun lagt på böjer jag mig ned. Jag låter tårarna trilla och vinkar till mig Naya och Tula. De kommer fram. De kramar sin pappa och jag behöver det så oändligt mycket.
Det är så hemskt alltihop.

- * -

Idag. Hustrun ringer. Jag får veta att R får så mycket cellgift att en vuxen skulle dö av dosen. Hans svett och kiss är jättegiftigt. R's föräldrar läser en bok om och om igen för honom vad som händer i hans kropp.

R kliar sig i huvudet.
Hans mamma.
- Vad gör du?
- Jag hjälper cytostatika att jaga knölen…

Barn är så tappra.

* Fotnot: Av hänsyn till familjen kallar jag pojken för R. Det kan hända att jag tar bort detta inlägg helt.

Vi tror vi är moderna

På sitt sätt är bloggen inte ett nytt fenomen. Judarnas rabbiner höll på genom sekler, skrev metataggar och kommenterade kommentarer till kommentarer. Det hela tilldrog sig i en av deras mer volymiösa skrifter som tillkom mellan åren 500 före till 500 efter en korsfästelse som de inte fäste lika stor vikt vid som vi.
Deras motsvarighet till Blogg kallas Talmud, den består av två delar, Mishna och Gemara, där Mishna kan sägas vara Bloggen och Gemara överensstämmer rätt väl med vår möjlighet att inflika Comments.

Ganska häftigt, att de uppfann Bloggen för så länge sedan. Och på papper!
Tålmodigt folk, det där…

Iiigh...

Språkfel…

…i förra inlägget…

…och jag får inte sudda…

…det har jag precis hittat på…

Kranka eftertanke

"Det finns endast en plåga, att inte uppnå det man vill åstadkomma."

Sagt av mig själv i boken "Tankar och Visdomsord". Fast då lägger jag fräckt nog orden i Djingis Khans mun...

Nu ser jag att jag ville åstadkomma något helt annat med texten i inlägget nedan.
Full av oresonlig harm låter jag ändå texten stå. Försöker så smått hitta på någon form av dogmaregler för bloggen. Bara skriva, inte stryka...

Svårt för en sån som jag. Som stryker halva böckerna innan de publiceras.

Skrivkursen

Hur var det för mig? Vad lyckades jag förmedla?
Det är komplext.

Skrivandet kan till viss del mekaniseras. Man kan tillämpa knep, utnyttja verktyg. Det gör en del författare med stor framgång, åtminstone mätt i pengar. Jan G, han med Hamilton och Arn har i pengar räknat lyckats långt bättre än exv Martin Buber, som knappt någon känner till namnet.



Martin Buber skriver glasklart, vackert om vad det innebär att vara människa. Men han har slipat sin text så till den grad att knappt ens sådana som jag orkar tränga in i den. Med det menar jag inte att jag är intelligentare än er som var på kursen. Det är jag inte. Jag har hunnit öva några tusentals timmar mer i att läsa texters som Buber, det är hela saken. Det är allt. Och att ni är intelligenta visade era gnistrade texter.

Stora saker hände. En upptäckte att hon alls inte ville följa min övning. Hon sket i regeln och gick rakt på kärnan, blev intim med den person som hon i text skulle gestalta. En annan utforskade hur otäckt det kan vara att ta språnget in i en annan människa, att i total empati förstå hur en man på ett foto kan ha det – och sen skriva väl om det.

En väckte liv i en bil. En annan blev i onödan blyg och osäker och trodde inte att hennes texter skulle hålla. Så tvingade jag henne att ta sin text på allvar, läsa den högt ordentligt. Då hörde vi alla att den var bra. Skitbra.


Det uppfanns så många berättelser. Inom loppet av tre timmar skrev ni 17x6 övningar.

Ja, vi upplevde tillsammans skapandet av 102 texter och var fullkomligt utmattade mot slutet, ändå var det fortfarande kul.
En del ögonblick, magiska.
Och vi gav varandra gåshud.

Så till skrivandets verktyg. Använd dem. Men inte alltid först. Låt flödet komma. Låt synapserna i hjärnan vara ifred och koppla det de vill lite spontant, sådär.
En författare som är bra på det, som har en hållning inför sitt skrivande som visserligen är främmande för mig, men som jag önskar att jag kunde närma mig är Bodil Malmsten. Hon bloggar här

Känn er fria att klicka in kommentarer!
Om kursen.
Om boken.
Om skrivandet.
Om livet.


PS. Jag kommer att fortsätta att skriva i detta inlägg, antingen i comments eller ändra här. DS.

Förvirring

Följande mening är sann.
Föregående mening är falsk.


PS1. Ibland vill jag bara förvirra lite. DS

PS2. Sitter och förbereder skrivkurs som jag ska hålla idag på Primrose. Jag har hållit denna kurs för ungar i mellanstadiet, vuxna med skrivsvårigheter och för akademiker. Man kunde ju tro att akademikerna skulle glänsa. Så är det inte. Högskolorna tycks skrynkla sönder hjärnorna på folk så att de blir himla tråkiga.
På Primrose är det gymnasister jag kommer att möta. Det ska bli helkul. Jag ska se om jag kan locka med dem att som någon sorts skrivövning börja bomba ett kommande inlägg här i bloggen. DS.

Ämnet som kom bort

Hm, det var inte meningen att jag skulle börja borra i en massa mänskliga problem och tillkortakommanden i den här bloggen. Särskilt inte med religiös touche. Jag hade tänkt berätta lite lättare saker om min favoritkompis Djingispingis, men det har inte blivit så.
Men det kommer. Jag lovar! Alla ni som läst böckerna, hav förtröstan!

Under tiden kan ni fundera över hur Djingis Khan inom loppet av 25 år lyckades bygga ett större imperium än romarna långsamt knaprade åt sig under 400 års slaktande och skövlande.
Ändå är det Djingis Khan som gått till historien som största skitstöveln och barbaren av alla.
Helt fel enligt min mening.

Att jag kom av spåret kan också skyllas på grabben i bloggen bredvid. Spacelounge

Hans hållning fick mig att accelerera iväg i nya ämnesval. Kan bero på att han är min lillebror. Hoppas han slutar skriva så infernaliskt snart och laddar upp lite skön musik. Det finns alldeles för mycket textmassa här i världen, säger jag som redan planerat fem böcker till…

Bara om Djingis.

Laxermedel mot modstulenhet

När Bibeln inte räcker till för att förklara allt får man ta till Douglas Adams.
Utan hans ”Liftarens guide till galaxen” vore livet några snäpp mer ofattbart än vad det är.
Ta det här med skapelsen till exempel. Det är en rätt komplex grej som tål att kollas in från alla upptänkliga vinklar. Douglas benar ut begreppen:

”Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat.”

Hur det riktigt går till vet jag inte men det känns precis som om personer som Douglas Adams räddar mitt förnuft från att sugas in i de permanenta svarta hål som omger en del trista typer som spankulerar runt mitt ibland oss hederliga helyllemänniskor här på jorden.

Civilisation

Det står inte riktigt rätt till på den här planeten.
Den är blå. Den är vacker.
Och så krigar vi om något svart kletigt illaluktande som fläckvis finns gömt under ökensanden.

Sen eldar vi upp kletet för att fortast möjligt omvandla det till grå stinkande gas i atmosfären.

Rätt många tror att det kan bli överhettning av det här.

Sett från rymden får det hela en anstrykning av overklighet.

Om jag för en stund lyckas glömma vad vi håller på med nästan som krälande illasinnade kvalster där nere på ytan, så blir jag riktigt, riktigt andäktig.

Skapelse och konstruktioner

(Varning till vissa grupper av troende. Strax kommer bild på något onämnbart)

När jag bodde i Östersund kom Jehovas och knackade på. Jag släppte in dem. Efter att jag satt på kaffet och lite trevande förspel eller vad vi ska kalla det kom de in på själva grejen. De ville bevisa att Gud finns.
- Allt skapat har en konstruktör, se bara på den här stolen till exempel, sa en av dem och drog handgripligen fram en ledig köksstol. Jag såg att det var en fläck ketchup på den och skämdes lite.
- Den är ganska enkel, men ändå har ju någon tänkt till för att bygga den, sa han.
- Jo visst, sa jag tankspritt och ville fukta fingret för att lite omärkligt sådär gnugga bort fläcken.
- Ta en bil eller ett flygplan. Tänk så många timmar ingenjörerna måste sitta och rita för att konstruera ett flygplan.
- Det är sant, sa jag och lade till: Men jag tror faktiskt inte det här samtalet leder nån vart.
- Om vi då ser på världen och tänker hur komplicerad den är så visst måste det finnas en konstruktör bakom eller är det slumpen som gjort världen, tror du?
- Jag är inte värst intresserad, sa jag undvikande och kände så smått att jag struntade i att det fanns en ketchupfläck på stolen som han fortfarande satt och vickade med. Hans banala iver började tråka ut mig och den andra killen satt och nickade fånigt leende som en idiot. Talaren började skena, av nervositet förmodar jag. Han kände att jag höll på att glida av kroken.
- Inte kan vi komma från aporna. Man bygger inte först en bil för att sen göra ett flygplan av bilen, snattrade han.
- Jag tror faktiskt Darwin hade en poäng i sina resonemang. Vi har nästan samma genuppsättning som schimpanser, sa jag försiktigt leende i ett försök att bredda samtalet lite.
- Titta på ett flygplan, alla sladdar och ledningar och uträkningar för att få det aerodynamiskt. Du håller med om att ett flygplan måste ha en konstruktör, va? babblade han i på.
Jag nickade motvilligt. Jag började faktiskt tänka på skapelsen, men i helt andra banor än han föreslog. Jag är ärligt förundrad över hur skapelsen gått till. Den är hur fascinerande som helst, men de här två lallande dårarna höll på att förstöra min alldeles egna och fina vision av den.

Plötsligt kom det över mig en stor trötthet. Jag ville inte se fler bisarra små trycksaker fulla med lögner dras upp ur flinande idiotens väska och jag ville inte höra mer från killen som skötte snacket.

En halvtimme tidigare hade jag varit gästfriheten själv. Jag hade bjudit in dem eftersom jag ville ställa frågor. Jag hade blivit överraskad och glad att det kom någon och hälsade på. Jag hade flera kraschade relationer bakom mig. Jag hade tagit paus från mitt intiga polyamorösa försök att hitta lyckan. Jag var 35 år gammal och var beredd på att ta mig en ny andlig sökarperiod, den som annars brukar vara överstökad i slutet av tonåren för de flesta. Jag var outsägligt trött och sliten och ledsen och nere och mitt i allt det där bara vällde det upp en elak vrede som höll på att kväva mig. Jag brukar aldrig vara elak. Jag brukar inte vara snabb i repliken heller, men den här gången rann det över. Det bara sprutade och bubblade som ur en vulkan:
- Fatta. Ni är i min satans lägenhet. Jag har bjudit på kaffe och skorpor. Ni har inte gett mig chansen att ställa en enda jävla fråga. Jag är full av frågor. Och så snackar du en massa skit om stolar och bilar och flygplan. Jag ska erkänna en sak. Jag är fullblodsateist ena dan och troende nästa dag och jag trivs jävligt bra med det. Dessutom har jag inget emot bögar vilket jag har fått för mig att ni har i eran förbannade sekt fast ni kommer hit som ett jävla bögradarpar.

Jag pustade ut medan den obehagliga stämning jag just skapat långsamt sipprade in i även mig. Jag stirrade på ketchupfläcken för att slippa skämmas över mig själv. Det var dens fel alltihop.

- Gå nu, sa jag utan att titta upp på dem.

De lämnade lägenheten. Jag vet inte hur. Kvar låg några broschyrer på köksbänken som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag ville egentligen inte vidröra dem, men för att på något sätt arbeta mig ur den totala andefattigdom som de dragit in i mitt hem bläddrade jag förstrött. Jag blev allt mer äcklad. Målade paradismotiv som Gud skapat i långa banor.
Inte fan hade Gud gjort dem. Varför var de i så fall målade? Det borde väl åtminstone varit foton!

Tänk om de ändå satt in en riktig bild i sin trycksak och med lite humor sagt:

Gud skapar bara fulländade saker.
J Lo behöver inte ens sjunga för att bevisa det.

Japp. Den rumpan är gudomlig. Den som inte ser det eller vågar erkänna det är ingenting annat än skenhelig.

PS1. Ni två som var hemma hos mig för ca 10 år sen. Ni är välkomna igen om vi kan diskutera rumpor, tuttar, snoppar, sex, bögar, flator, ensamhet, verkliga känslor, den frånvarande Guden, fullblodsateism, Allah, Buddha, Big bang, anarkism, Darwin, blodtransfusioner, praktfyllor och p-piller.
Jag är fortfarande väldigt glad i att vara fullblodsateist ena dan och troende nästa dag. Vilket slog mig som en klar blixt när ni så oförtrutet snackade flygplanskonstruktioner. Det har jag er att tacka för. Jag är så oerhört och oförskämt bekväm med det att jag gärna vill dela med mig som en sorts frälsning från den onda enögdhet ni tycktes lida av. DS1.


PS2. Trossamfund som vill anlita mig som PR-konsult, maila: anders@djingiskhan.com märk med rubriken: På eller av. För en digital trosuppfattning i tiden.

12 kronor dumhet

Inte var det meningen att bilden på mig själv skulle hamna som ett inlägg nedan. Jag ville få in den i (View my complete profile). Efter en timme hamnade den där också utan att jag egentligen vet hur jag fick till det.
Sen tänkte jag ta bort bilden som hamnat fel. Men varför det? Den kostade 12 spänn i modemuppkoppling att få dit och då tänker jag inte ödsla ett enda öre mer för att få bort den.
Våga vägra Bredband, har jag trotsigt skanderat.
Mest för att vi bor så till att ingen vill dra något hit.
ADSL funkar inte heller meddelar operatörerna.
3G, kan det funka? Med jätteantenn på taket eller så för kompisar som vill skryta med sina små fräna manicker när de kommer hit lyckas aldrig få någon täckning.

Grannen Daniel (3km) hörde sig för om satellit nedströms och teletråd uppströms. Prislappen gjorde att han gick ut och böjde några hästskor.
Själv drog jag mig tillbaka några dar och läste Albert Camus.
Allt är faktiskt roligare än att ideligen bli påmind att man bor exakt i Sveriges geografiska mitt.

Nå ja. Det finns i alla fall spår efter björn i skogen och hjortron på myrarna.
Det gillar Naya 3 år som tog bilden.

port 

Notis om Comments

Fritt fram igen för kommentarer.
Jag fumlade med någon grej i mina settings här i Bloggen och stängde tydligen av den möjligheten.
Men nu ska det funka.

Att definiera sig själv

Att närma sig varats innersta väsen. Inget mindre var min ambition. Inget mindre gjorde att jag ville bli författare.Nu har fokus förskjutits. Jag vill allt mindre vara författare. Jag vill allt mer bli vad jag kallar brödskrivare. Alltså en som skriver för att försörja sig och sin familj utan stipendier och skit. Den ambitionen är lite tung att ha och fortsätta äga.
Även om jag lyckades med första boken fortsätter det att vara tungt.

Många vill. Få kan.

En del är exempellöst dåliga. De kan ändå. Man fattar inte vad som fört fram dem, varför folk blir som ekorrar och bara måste samla på just deras skräp.

Jag vill skriva jävligt bra böcker. Vad det nu är.

Herman Wouk är en bra brödskrivare. Hans böcker om andra världskriget låg senare till grund för en välgjord TV-filmatisering; ”Krigets vindar”.
Som vanligt är böckerna bättre. Habilt hantverk är något eftersträvansvärt. Att få fortsätta att höra till ett sådant skrå av goda brödskrivare skulle göra mig stolt. Jag tycker om Henning Mankell när jag hör honom tala. Han ger ett sympatiskt och intelligent intryck i intervjuer. Det är bara det att de böcker jag försökt läsa av honom tråkar ut mig fullständigt.
Jag tycker att hans böcker är helt kass.

Min fru gillar inte honom men hans böcker.
Vilket som är mest förolämpande, kan man undra.

Det skrå av brödskrivare Henning Mankell tillhör vill jag inte ingå i.
Det hjälper inte att min kloka hustru säger att jag har fel.

“Fighting a Global War on Terror”

Två bilder och text från Vita husets hemsida



"...We're living in historic times when you think about this world we're in. It is a time of challenge, and it's a time of opportunity. We've got the challenge to protect the American people. My most important duty is to protect you from harm. And we have an opportunity to lay the foundation of peace for generations to come."

-- President George W. BushFebruary 17, 2006

Snygg historisk bild från Vita husets hemsida. Den är tagen när pappa Bush var iväg till Irak 1991

Ett irakiskt barn. Nu. Inte på Vita husets hemsida

De två första bilderna och texten från www.whitehouse.gov/ response/ Bilden på pojken från http://lmno4p.org/images/war/iraq_child.jpg

Bush avslutade sitt tal så fint. Jag tar det en gång till: “…And we have an opportunity to lay the foundation of peace for generations to come.”

Håller barnet med? Vad växer han upp med för minnen? Vilken världsbild ympar presidentens handlingar in i hans sinne? Blir Jihad på något sätt ett begripligt val? Ett heligt krig mot allt som hör till oss i väst?

Eller kommer grabben om några år att säga:

Älska din nästa. Vänd andra kinden till. Sådant som Jesus talade om.
Bush säger att hans tro på Jesus Kristus är stark.

Jag är så ledsen att jag inte förstår.

Ingenstans har jag att vända mig.
Vart ska jag vända mig?

Allah?

Gud?

Jesus?

Jahve?

Hjälp mig.
Jag är ännu inte ateist, men människorna har smutsat ned Guds alla namn så svårt att alla alternativ känns helt och hållet oheliga.

Jag håller liv som något heligt.
Jag håller Gud som något heligt.

Och om vi skiter i Gud så är det så enkelt att jag genom mina barn håller av alla barn.

Är jag ensam om det?
Är jag totalt jävla ensam om det?

Att tro på någon form av helighet? Att det finns okränkbara världen?
Med eller utan Gud.

Jag frågar igen.
Är jag ensam om det?

Varför är jag så upprörd?
Förstår jag inte att billig olja är viktigt? För oss, och för den amerikanska livsstilen? Vad skulle annars hända med världsekonomin? Och om Mr President den äldre och den yngre inte fick skicka iväg sina krigsfartyg vad skulle då hända med de anställda i vapenindustrin? Hjulen måste hållas igång, i alla industrier, annars hamnar vi i ekonomisk depression. Förstår jag inte att det bara i USA finns minst tretusen särintressen som svärmar kring Vita huset för att hävda att just deras produktion eller institution måste hållas igång, särskilt nu när Kina börjar producera ännu billigare, snabbare och bättre. Och förstår jag inte att Saddam var ett kräk och att det var bra att man petade bort honom? Förstår jag inte att vapenmakt ibland är det enda sättet att få bukt med en problemhärd i världen?

Jo, jag förstår det där. Jag är heller inte ensam om att förstå det. Alla förstår det.
Det är ju så enkelt och bra och fiffigt uträknat och sen vill vi få ut en rimlig pension också om tio, tjugo, trettio år, och alla regeringar i hela världen har bestämt att våra pensionspengar ligger bäst och säkrast och mest avkastningseffektivt i aktier.

Det är därför det sitter brända barn i världen och skriker.
Det är därför det sitter brända barn i världen och skriker.
Der är därför gator blir röda av barns blod. Sedan svartnar det.

Blodet.

Fy fan Gud.
Varför gjorde du oss till sådana bekväma fega kräk?

Billig olja får kosta lite skrik.
Från barn.
Från mammor.
Från pappor.

Varför råkade jag surfa förbi Vita husets hemsida?
Varför råkade jag strax efter se bilden på pojken?
Varför kopplade inte mitt tröga modem ned som det brukar?
Varför gjorde mina synapser just den här sammanfattningen?
Är den ens rimlig?

Jag står inte ut, Gud.
Fuck you.

Och kom inte och skyll på mammon. Det var du Gud eller ska jag hellre kalla dig någon form av helighet som skapade oss. Inte han. Inte mammon.

Ja, jag tror fortfarande på helighet.
Det är den enda viktiga upptäckt jag gjort bredvid att det är gott att äta och skönt att skita. Jag har ett heligt rum i mig.
Jag äger andlighet.
Jag är något mer än en kolbaserad livsform som äter och skiter och knullar.

Jag är något mer och eftersom jag är något mer så skriker jag till dig nu. Gud. Helighet.

Jag skriker i vanmakt.
Inom mig. Varje dag när jag inte vaktar mig och lyckas glömma dig.
Helighet.

Och Mr President. Du gör precis det vi i västvärlden bevisligen vill.
Vi tiger ju still.

Så jävla skitigt är det.

Amen.

Ungdom och relativ ålder

Bli inte gammal.
Det är det enda råd jag kan ge. Det gör så sabla ont i kroppen. Jag upptäckte det idag när jag red i lite lagom galopp. Allt gick fint, men plötsligt delade sig skogsbilvägen som vi red fram på i en Y-korsning. Emely fick för sig att gasa på lite och lägga sig i vänstersväng. Jag ville inte åt det hållet och ville därför först lite obestämt ta ner farten. Jag rätade upp henne och red rakt in mitt emellan vägarnas förgrening där det var en snövall. Jag gjorde så eftersom Emely är en förståndig häst och gör halt av sig själv inför hinder. Mycket riktigt började Emely sin inbromsning i rak riktning mot snövallen, snällt och fint. Eftersom hon lydde så bra lutade jag mig över lite i vänster stigbygel för att korrigera om henne så att vi kunde ta in på den högra vägen istället, fortfarande i galopp. Stackars Emely. Nu hade jag gett henne två halvtaskiga kommandon i full galopp, först upprättning för att hon själv skulle välja att börja göra halt, sen lade jag in en halvslapp begäran utan tygelstöd att vi också kunde ta höger. Emely är superduktig. Hon försökte naturligtvis utföra båda grejerna samtidigt. Hon bromsade in kraftigt framför snövallen samtidigt som hon lade sig i skarp högersväng för att också klara av att fullfölja min nya begäran om det nu verkligen var så att jag vill gasa på i full galopp åt höger istället för åt vänster.

Det finns bara ett utfall för en sådan manöver. Jag blev ballistisk. Jag flög i en kastparabel som kändes rätt tjusig över halsen på hennes vänstra sida och landade några meter framför Emely som nu gjorde det enda rätta, hon stannade på stället för att inte trampa ihjäl sin klantiga ryttare.
Jag landade bra. I tonåren höll jag på med kampsport och falltekniken sitter i. Och i tonåren föll och ramlade jag betydligt hårdare rätt ofta, utan att få ont.
Jag är bara 45 än, men åldern räcker för att ett obetydligt fall från en häst ska göra en stel och ofärdig. Det är helskumt och en erfarenhet mitt sinne inte riktigt vill begripa eller förlika sig med.
Det gör fortfarande inte ont att stöta mot marken i själva fallet.
Det är nu det börjar göra ont och bli stelt, tre timmar senare.
Och så är det tydligen naturens ordning att man plötsligt ska tåla att gå och vara ofärdig i flera trista dar, kanske veckor.

Bli inte gammal.
Sitt inte still.

Mina två världar

Vid matbordet.
Hustrun frågar om jag är uppkopplad.
Jag hör inte.
Naya frågar om jag inte ska hjälpa Tula med maten.
Jag hör inte.
Hustrun frågar igen, lite högre, om jag möjligen har lust att göra mig kontaktbar.
Jag hör inte.
Naya har precis lärt sig att himla med ögonen.
Hon himlar med ögonen och säger:
- Pappa, du är hopplös.
Jag varken hör eller ser, men förnimmer på något sätt att familjen saknar mig fast jag är där.
Långsamt återvänder jag.
- Var har du varit? frågar hustrun.
Jag vet inte vad jag ska svara. Det går så långsamt för mig att jag ibland tror att jag lider av autism.

Att jag skulle lida av det är fel uttryckt. Jag lider inte alls, men min omgivning gör det.

Jag lyckas endast vara närvarande punktvis och för det mesta på ett fåraktigt vis. Annars sitter jag närmast tvångsmässigt och formar märkliga satsbyggnader inom mig själv. Bygger små byggen av ord. River upp dem och gör om. Byggnaderna faller hela tiden ihop och bildar en slags kaotisk oviktighet som ändå kan välva sig väldig inom mig.
I min värld av ord sker de största katastrofer mest hela tiden.
Så rycks jag ur det där och får svårt att redogöra för vad som hänt. Kanske blygs jag. Kanske förstår jag intuitivt det hopplösa i att försöka förklara. För det mesta står det en tanig stapel av ord kvar när det värsta dammet lagt sig. Den är så infernaliskt meningslös att den genast faller i glömska.

Den här gången hänger en fras kvar som jag behåller hemlig:

I ögonblick av förtvivlan
uppstår ljudlös undergång

- Lattjo kille att ha till bords, muttrar jag.
- Vad sa du pappa? Undrar Naya med sin klaraste röst.
Hennes tonfall gör att jag förstår hela den fruktansvärda vidden av min frånvaro. Hon är precis så ivrig och levande och närvarande varje människa borde vara. Hon vill till varje pris att jag också ska vara där. Hon vill det utan krav. Hon bara vill och önskar hett. För henne är det högsta att umgås.
Det är det för mig med, men jag kan inte hjälpa att jag är den jag är.

Ord vältrar runt inom mig. Jag kan inte hejda dem. De är min verklighet.
I en annan verklighet sitter Naya och ser på mig med himlande ögon.
Ett fasansfullt ögonblick är jag i båda världarna. Sen slår, tack och lov, min embryonala sociala förmåga till en strömbrytare någonstans i frontalloben, skulle jag gissa, och jag träder äntligen ut ur min bubbla av ord för att möta min leende dotter.

Jag lyckas hålla mig fast i familjens värld hela resten av frukosten.

Sen försvinner jag igen, praktiskt nog, i samma stund jag ska stoppa grejerna i diskmaskin.

Och så där håller det på. Jag åker jojo mellan världarna hela dagarna. Rätt bekymmersfritt kan tyckas.

Jag vet inte hur befogad min oro är, men av och till fasar jag för att fastna därinne bland de sammanstörtande orden.

Tänk om jag en dag kläms fast.

Maslows behovstrappa är död

Naya: Vad gör du nu pappa?
Jag: ?
Naya: Vad har du där pappa, i glaset?
Jag: Whiskey.
Naya: Varför det pappa?
Jag: Jag tänkte det kunde vara gott.
Naya: Du skojar va, pappa?
Jag: ?
Naya: Mamma, ge pappa en puss.
Mamma: ?
Naya: Han behöver det.

Albert Dylan*

På svenska finns följande titlar av Albert Camus.
Främlingen (1946), roman
Myten om Sisyfos (1947), essäsamling
Pesten (1948), roman
Caligula och Missförståndet (1949), dramer
De rättfärdiga (1957), skådespel
Människans revolt (1953), essäsamling
Fallet (1957), roman
Landsflykten och riket (1957), novellsamling
En lycklig död - dokument och efterlämnade skrifter (1973)
Den första människan (1997), roman

Albert Camus föddes 1913 i Alger. Han avled ett år innan jag föddes, 1960. Han studerade filosofi vid universitetet i Alger. Under den tyska ockupationen deltog han i frihetsrörelsen. Han var redaktör för den illegala Paristidningen Combat. År 1957 fick han Nobelpriset. Hans roman Främlingen sägs vara den mest uppmärksammade. Camus ägnade sig åt några av de centrala problemen i modernt andligt liv, där religionen inte längre ger någon illusion av mening och lycka i livet efter detta. Slår man upp honom i litteraturhandboken sägs det att han vände sig mot livsdyrkare och materialister, men här är jag osäker eftersom han som varje god berättare får infall ibland varför allt inte alltid blir homogent och lättolkat. Ibland är han i mina ögon rätt jobbig och svår. Sist jag gav mig på Pesten, orkade jag ärligt talat inte igenom och det var tredje försöket… Vid tillfälle ska jag försöka igen. Albert Camus bemödade sig att vara klar och enkel, men ändå fastnar jag ofta i hans texter. Paradoxalt är det en av hans största förtjänster, att han är intellektuellt besvärlig för mig. Därmed utmanar han mig och tvingar mig till intellektuell ansträngning. Som sagt, killen dog ett år innan jag föddes, lik förbannat besvärar han mig fortfarande! Hur underbart är inte det!

Att jag skriver det här beror på att PV lade ut följande citat av Albert Camus på sin blogg:

”De unga vet inte att varje erfarenhet
är ett nederlag och att man måste förlora
allt för att få reda på något litet.”

I kommentarer till PV’s blogg såg jag att folk misstolkade citatet på ett närmast vådligt sätt.
Nu tänkte jag lämna Albert Camus för en stund och istället hoppa till en sångtext av Kris Kristofferson & Fred Foster *. De skrev:

”Freedom is just another word for nothing left to lose.”

Att förlora allt, vad innebär det? Vad innebär frihet?

Vad är det Albert Camus och Kris&Fred på två helt skilda sätt kanske försöker berätta för oss?

* Fotnot: Ursprungligen skrev jag Bob Dylan. Jag kom ihåg fel men fick påpasslig rättelse/kommentar av signaturen PorrErik. Detta är nu vederbörligen dubbelcheckat och kollat med förhoppningen att allt nu är rätt.

Väldigt bra sagt

Människans enda plikt är att vara lycklig.
Albert Camus

Flygande kentauren

Jag bor mitt i ett drömlandskap och det är ljusare lite längre nu. Det syns redan i köksfönstret. Jag gav mig iväg till stallet. När jag tog ut Emely var hon het. Så fort jag släppte efter det minsta ökade hon, växlade direkt till galopp. Jag höll igen henne i säg femton minuter. Hon travade studsigt, som en övervarvad dragster som bara vill iväg. Så gav jag efter och hon sköt fart. Efter ett tag släppte jag tyglarna helt och bredde ut armarna genom luften. Kunde mongolerna skjuta pilbåge i full galopp måste jag kunna släppa tyglarna. Eller hur!

Inga beslut i sikte

Jag har snackat med Blomqvist Produktion, teamet som filmade när Ola Skinnarmo var i Mongoliet i TV4-programmet där jag var historisk expertkommentator. De vill göra TV-film där jag täcker 800-årsjubileet av Djingis khan.
Manic Motion, ett produktionsbolag här i Östersund, vill även de göra film om Djingis.
Båda produktionsbolagen vill. De säger att nu sitter det i pengarna. Att få en TV-kanal att tro så mycket på idén att de är beredda att hosta upp de stålar som behövs. Framför allt ska helst SVT fås att prestera ett beslut.

Sådana här lägen borde väl göra mig glad, men det är precis tvärt om. Jag är utan makt att påverka och då blir jag istället misslynt. Förlorar fotfästet, vilket i sin tur är förstadiet för mitt psyke att slinta ut i det tristaste av allt; depression.

Hur kunde jag hamna i det här läget? Det här ville jag inte! Jag vill bara åka till Mongoliet och fira ett jubileum.

Världen vek undan

Det händer att världen viker undan. Att man är mitt i sig själv utan att uppleva sig själv. Att man som vaknar upp två timmar senare och inte riktigt kan förstå vart de där två timmarna tog vägen. Yogafantasterna kallar tillståndet Nirvana och påstår att det ska speciella tekniker till för att uppnå det.
Jag håller inte med. Det finns en rad trevliga aktiviteter som rätt som det är har förmåga att förflytta en till gudarnas domäner. På annat sätt är det svårt att förklara min närmast sinnesrubbade upptagenhet av fallskärmshoppning under 18 år av mitt liv.
Fallskärmshoppningen gjorde att världen för en kort stund vek undan. Att jag fick ynnesten att befinna mig på en plats där jag ville vara. Där ingen oro, snikenhet, vulgaritet, låghet eller plumphet nådde mig.

En rad händelser förde mig häromkvällen till den bågskyttehall som drivs av Frösö Compound Klubb. En rätt stor karl stegade fram och presenterade sig som Sten Erik. Så valde han ut en pilbåge åt mig och instruerade. Han var en god instruktör.
Efter sex skjutna pilar förlorade jag mig in i den ytterst privata sfär som uppstår kring varje pilbågsskytt som koncentrerar sig.
Sten Erik kom nu och då och rättade till något i min hållning, min armbåge, eller tumme. Jag märkte det knappt, eller snarare, jag tog i ordlös trance tacksamt in varje korrigering eftersom jag litade till honom fullständigt.

Så var jag där utan att jag märkte det förrän i bilen på väg hem. Två timmars koncentration för att få en pil att lämna strängen i en så perfekt bana som möjligt gjorde att världen vek undan.

I fallskärmshoppningen talade vi om att vara i ”zonen”. Zonen där allt funkar och går rätt väg. Psykologer kallar det nog för ”flow”.

Grejen är att det inte får vara för lätt. Då blir man uttråkad. Säg att jag släppte iväg 200 pilar. Tre gick bra. Vid tre tillfällen av 200 gjorde jag som nybörjare någorlunda rätt.

Ändå vek världen undan för mig i hela två timmar.
Himmelriket på jorden.

Förståelse gör en glad

Mitt största problem när jag skulle börja skriva om Djingis Khan var att vi i vår tid inte skulle förstå om jag liksom rakt av beskrev hur det var. På riktigt. Vi skulle få för oss att allt bara var brutalt och hemskt. Så var det inte, men hur skriva för vår moderna tid om en karl som äger en del stora idéer och ideal han absolut inte vill svika - och heller inte sviker, men som vi i vår tid inte förstår att han inte gör lite avsteg från ibland. Vi har ju lärt oss att i demokratins namn kompromissa. En av hans viktigaste idéer kan uttryckas så här:

Jag tror på lojalitet.

En mening med 4 ord som vi kan läsa och tro oss förstå. Men vi förstår inte. I Djingis värld får en sådan enkel sats konsekvenser. Hans folk hade ingen lag. De hade inte ens ett skriftspråk. Enligt sedvänja hade man upptäckt att det var rätt juste att vara lojal. Djingis Khan upphöjde senare detta till lag, men uttryckte det i en negation, alltså vad som hände om man inte var lojal:

Den som sviker ska dö.

Alla hans gärningar, även den lag han skrev, utgår ur sådana enkla satser. Och på ett plan, det vi inte förstår, så var han och hans samtid fullkomligt pragmatisk. Man dödar dem som svikit. Utan misskund. De har bevisat att de inte är vare sig lojala eller att lita på.

Om jag skriver detta rakt av, utan att förklara sammanhanget, blir mina böcker fullkomligt osmakliga, för att inte säga obegripliga för dagens läsare.
Mitt problem kan alltså formuleras ungefär så här: Hur tusan ska jag skriva en äventyrsroman som folk tycker är kul att läsa, utan att veckla in mig i denna svåra kontextuella problematik?

Jag visste inte. Det här var den svåraste nöten att knäcka när jag skulle sätta igång att skriva om Djingis Khan. Det tog mig sex år att hitta en möjlig väg. Och när jag satte igång visste jag hela tiden att jag gick på slak lina. Det kunde gå helt åt helvete när som helst. Men på något sätt gick det vägen.

Göteborgspostens recensent förstod nog inte hela min problembild men skrev så här i sin recension:

"Anders Widéns debut för tio år sedan var spänstig, inte minst språkligt sett. Så karln kan skriva. Så det är ett medvetet val att den nya boken, en välgrundforskad roman om Djingis Khan, har kommit till på fullständigt erbarmlig svenska, värre än en snabböversatt kioskbok. Det handlar då inte så mycket om rena språkfel som om villervalla, stilbrott och omständlighet... Det kufiska är att det funkar, alla de konstiga mongoliska orden (gärna uppblandade med moderna termer som "handelsembargo") känns ganska snart fullständigt naturliga, liksom den prestrindbergianska satsbyggnaden. Så att man rycks med i avancerade taktiska och skumma etiska resonemang på ett sätt som kanske inte ens hade varit möjligt med en mer självkritisk och sparsmakad stil... Widéns krigiska, totalpragmatiska prosa går en lysande framtid till mötes."

Jag kan inte säga hur glad jag är att åtminstone en recensent snuddat vid någon slags förståelse. Varför man nu blir glad när någon förstår en?!