Hästskiten som gav insikt

Söndag. Går inte i kyrkan. Vem gör det? Det sista man vill är att släcka sina barns entusiasm inför livet.
Tar istället med barnen till stallet och släpper ut hästarna. Mockar.
Naya bär hinkar hit och dit, precis som jag ber henne.
Tula passar på att äta lite skit. Hon tittar upp på mig för att få bekräftelse att hon är duktig. Pappa tog upp svarta klumpar från golvet och nu vill hon få beröm för att hon hjälper till.
- Vad duktig du är, säger jag.
Hon nickar. Jättestolt.
Med hjärtat lite i halsen låter jag henne smälta berömmet. Vad finns egentligen i hästskit, mest hörester, väl? Hur mycket ammoniak hinner bildas i färsk skit? Jag bestämmer att det inte kan vara värst mycket. Vår hund kan käka ett halvkilo utan att må dåligt.
- Så bra, tror du vi ska lägga pluttarna i skottkärran nu? frågar jag och visar med mina klumpar.
- Muhg, säger hon och nickar ivrigt. Men hon måste få göra en sak i taget. Först tuggar hon på sin skit i mun. Vart efter spottar hon ut. Den föll henne inte i smaken. Sen sträcker hon ut handen och släpper den stora kokan i kärran.
Jag ler uppmuntrande mot henne och så hjälps vi åt att plocka.
Jag höll nästan på att säga att det föll in ett förklarat ljus genom fönstret där i stallet.

Att låta saker ha sin gång är inte så tokigt.

Det får bli min predikan.