Snusmumriken

Vid matbordet efter söndagsmiddagen.
- Varför snusar du pappa?
- Visst är han en snusmumrik, hinner hustrun inflika.
Naya tittar på mig. Väntar på svar.
- Nja, det är ifall jag skulle möta snusmumriken, säger jag.
- Vad är det för nåt?

Jag berättar att snusmumriken bor i skogen. Han är stor, större än mig, men lite skygg. Han är snäll för det mesta, men kan bli väldigt arg.
- Vad gör du då pappa?
- Jag tar fram snusen. För det tycker han om.
- Snusar han?
- Inte på vanligt sätt. Han tar av sig filtskorna och spretar med tårna. Han tycker om att ha snusen där.
- Va? Det var konstigt.
- Jo, men så gör han och då strör jag lite snuspulver där och då myser han.
- Jag vill till skogen och träffa snusmumriken.

Vi klär oss och startar expeditionen. Jag drar Naya på snowracern över fälten. När vi kommer till skogen sitter hon tyst, allvarlig. Jag pekar på några vindfällen och viskar.
- Här har snusmumriken varit framme.
Hon nickar storögd med öppen mun lyssnar och spanar. Plötsligt hör hon ett ljud. Efter en stund drar hon en lättnadens suck. Hon viskar.
- Det var sota.
- Ja, hunden letar också.
- Pappa. Vi letar en annan gång.
- Varför det?
- Du plumsar så djupt i snön.
Jag blir överraskad. Hon brukar säga att hon är rädd när hon är rädd. Jag ser att hon är tagen, samtidigt som hon spanar uppmärksamt åt olika håll. Jag väljer att viska:
- Du har rätt Naya. Det är alldeles för djup snö.
Hon nickar högtidligt.
Jag vänder försiktigt snowracern och så smyger vi ut ur skogen.

När vi kommer in i hallen möter hustrun.
- Mamma, det blev för djupt för pappa. Så det blev läskigt.
Jag förundras. Hemma i tryggheten går det bra att erkänna rädslan. Men så förstår jag. I skogen hade det hänt något annat:
Klokt och stillsamt viskande hade hon bett sin far att dra sig undan jätten som slagit omkull alla de stora träden.
Hon hade varit rädd, men ännu mer modig.