fredag, mars 17, 2006

Skrivkursen

Hur var det för mig? Vad lyckades jag förmedla?
Det är komplext.

Skrivandet kan till viss del mekaniseras. Man kan tillämpa knep, utnyttja verktyg. Det gör en del författare med stor framgång, åtminstone mätt i pengar. Jan G, han med Hamilton och Arn har i pengar räknat lyckats långt bättre än exv Martin Buber, som knappt någon känner till namnet.



Martin Buber skriver glasklart, vackert om vad det innebär att vara människa. Men han har slipat sin text så till den grad att knappt ens sådana som jag orkar tränga in i den. Med det menar jag inte att jag är intelligentare än er som var på kursen. Det är jag inte. Jag har hunnit öva några tusentals timmar mer i att läsa texters som Buber, det är hela saken. Det är allt. Och att ni är intelligenta visade era gnistrade texter.

Stora saker hände. En upptäckte att hon alls inte ville följa min övning. Hon sket i regeln och gick rakt på kärnan, blev intim med den person som hon i text skulle gestalta. En annan utforskade hur otäckt det kan vara att ta språnget in i en annan människa, att i total empati förstå hur en man på ett foto kan ha det – och sen skriva väl om det.

En väckte liv i en bil. En annan blev i onödan blyg och osäker och trodde inte att hennes texter skulle hålla. Så tvingade jag henne att ta sin text på allvar, läsa den högt ordentligt. Då hörde vi alla att den var bra. Skitbra.


Det uppfanns så många berättelser. Inom loppet av tre timmar skrev ni 17x6 övningar.

Ja, vi upplevde tillsammans skapandet av 102 texter och var fullkomligt utmattade mot slutet, ändå var det fortfarande kul.
En del ögonblick, magiska.
Och vi gav varandra gåshud.

Så till skrivandets verktyg. Använd dem. Men inte alltid först. Låt flödet komma. Låt synapserna i hjärnan vara ifred och koppla det de vill lite spontant, sådär.
En författare som är bra på det, som har en hållning inför sitt skrivande som visserligen är främmande för mig, men som jag önskar att jag kunde närma mig är Bodil Malmsten. Hon bloggar här

Känn er fria att klicka in kommentarer!
Om kursen.
Om boken.
Om skrivandet.
Om livet.


PS. Jag kommer att fortsätta att skriva i detta inlägg, antingen i comments eller ändra här. DS.

24 kommentarer:

Anonym sa...

Tyckte de tre timmarna var några av de mest givande hittils, framför allt för att man fick använda en annan sida av ens kreativitet som iaf inte jag änns har tänkt på fanns.
Tack för tre grymt bra o roliga timmar!

ecka sa...

Härligt att du sprider inspiration till andra, och även mig!

Anders sa...

Vilken sida av inspirationen Fredrik?
Tala om för mig! Lär mig!
Jag vet ju bara vad jag själv håller på med, inte vad som händer i dig.

Anders sa...

Ecka, glider iväg till din blogg:)

Charlie sa...

Hej hej Anders!

Nu skriver jag här, en aningens sent kanske. Men bättre sent än aldrig eller hur.

Vill tacka för tre mycket intressanta och roliga timmar. Jag är SÅ glad att jag valde att läsa den här kursen. Jag gillar ditt sätt att berätta saker för oss. Det är pang på rakt på sak och du tänker inte på att va formell eller noga med att skippa svärord och sånt. Det är som att du verkligen pratade med oss och var oss istället för att stå som en tråkig föreläsare i kostym och prata entonigt i tre timmar. ^^
Man tog till sig det du sa.

Tackar även för boken! Den är mycket bra och tänkvärd!

Jag har alltid haft en vag dröm i mitt kaotiska sinne att bli författare. I Högstadiet skrev jag det första kapitlet till en bok, som sedan rann ut i sanden. Det verkade så lätt, men var så svårt. På den tiden skrev jag hemskt mycket dikter och en del noveller, men nu på senare dar verkar mina större skrivskills ha försvunnit. Har du några tips på hur man kan komma tillbaks? Jag har ett löfte till mig själv att en dag skriva en bok, och jag är full med ideer. Men jag verkar aldrig få till det när det kommer till kritan att skriva ner allting. Kanske är det så att jag inte har tillräckligt med tid? Kanske bör jag vänta tills jag gått ut skolan så jag helt och fullt kan koncentrera mig på att försöka skriva?

Vilken dröm va, att få kalla sig författare. Att få ha skrivit något som nått ut till människor. Som påverkar människor. Eller som åtminstonde är bra nog för att spara i bokhyllan..

Som sagt tack igen!
Mvh: Mia Glantz

mejochdu@hotmail.com

Anders sa...

Mia Glantz
Jag tror inte en sekund på att dina "skrivskills" har försvunnit. Inte minst visar ditt inlägg här att du kan få ur dig text som jag inte bara begriper, utan har flyt i när jag läser. Däremot kan du, som de flesta av oss, med åren begåvats med en allt strängare portvakt. På högstadiet kunde du njuta av vissa ord som kom ut på papperet, idag njuter du inte lika mycket av samma ord...
Portvakten är bra. Att utveckla den egna smaken för vad som är bra - dåligt, text som funkar eller inte, är viktigt. Portvakten är dessvärre också vår största fiende. Han kan få oss helt tysta...
Men utan den här inre smakdomaren skulle varje författare stå sig rätt slätt.
Mitt författarliv har rätt mycket gått ut på att bli kompis med honom, portvakten, censorn. Samtidigt ska han ju fortsätta att fungera - just som fullkomligt omutlig domare.
Vad gäller din tid att skriva, finns den givetvis redan nu, om du väljer det. Här vill jag inte ge råd. Men om jag ser till mig själv så är jag rätt glad idag att jag inte satte mig och "skrev bort" 2000 timmar när jag var i din ålder. Jag hade viktigare saker för mig. Jag sög in livet som en svamp och livet kommer ju till en genom att man deltar i det. Däremot skrev jag tämligen kontinuerligt. Det har jag gjort hela mitt liv. Några timmar i veckan. Brev. Aforismer. Noveller. Dikter Romanutkast som störtade ihop som korthus.
Det konstiga är att jag har mindre tid över nu när jag är 45 än jag egentligen hade när jag var ung. Men åren gör en mer fokuserad. Nu hinner jag med två barn, laga middag, tvätta hela familjens tvätt, laga bilen, hålla föredrag, rida, läsa, bågskytte, reparera huset - och klämma in tillräckligt med tid för att skriva tre riktigt tjocka böcker...
En sådan tidsplanering hade jag inte varit förmögen att göra när jag var säg mellan 18-25...
Och vad gäller drömmen. Det var helhäftigt att ge ut första boken. Sen dess kämpar jag mer för att få ihop det hela ekonomiskt. Mitt orosfokus har förskjutits helt. Förut frågade jag mig, kan jag skriva? Nu frågar jag mig; har jag råd att skriva?
/Anders Widén

Charlie sa...

Okej. Jag tror jag förstår.
Jag skriver nog en hel del som jag inte lägger märke till heller så att säga. Jag skriver några bloggar i veckan och dessutom så rollspelar jag en del, vilket innehåller en del skrivande. Jag kanske bara måste få tummen ur eller nåt.

Bågskytte? Det sysslar jag också med ^^. Långbåge alá legolas.

Lev väl!

Anders sa...

Långbåge, kul! Det är vad jag också lär in mig på just nu. Är nybörjare. Målet är att klara av de mongoliska, mycket starkare pilbågarna. DEn långbåge jag fått låna ligger på ca 35 pound. De mongoliska stridspilbågarna som man använde på Djingis tid tror man låg på 90 pound och däröver...
Utmaning!

Charlie sa...

oj! jäklarns! den skulle inte ens jag orka spänna nån cm.. min båge ligger på 31 pound, och då blir jag trött i armen efter att ha skjutit en timme...
Mitt mål i bågskytten är att få tre pilar i en snygg serie i det gula fältet. Än så läng iallafall ^^ sen skulle det ju vara kul att tävla mer än i klubbmästerskapen också..
var tränar du?

Anders sa...

Frösö Compound Club, i den där hallen som ligger mellan Berners och Lugnvik, Gövikshallen?
Har bara varit där några gånger, men blivit bemött helmysigt och fått låna grejer.

Charlie sa...

Jaså? Trevligt trevligt. Jag skjuter på östersunds bågskytteklubb.. Vi håller till i brunflo. Det är helmysigt där. Jag tror vi är fler långbågar där än compound och recurw tillsammans. Vädsta robin hood klubben. ^^

Du kan ju åka dit och testa nån gång också =)

Anders sa...

Skulle gärna hälsa på din klubb, men tyvärr ligger Brunflo ytterligare 1,3 mil längre bort. Jag bor i Österåsen. Det är långt som det är att åka in till Ösd. Men kanske kommer jag förbi.

Anders sa...

ecka.
Har svarat dig under inlägget "Vi tror vi är moderna".

Charlie sa...

Ja.. om du känner att du har hemskt lite att göra en tisdag mellan 18.00 och 19.30 ^^

jag tror det är dags för mig att blogga idag..

Anonym sa...

Såååå bra kurs! Wow!
TACK!
Mvh/ Mia, som får ge upp ibland

Anders sa...

Till Mia.
Tack, det värmer att du tyckte om kursen.
Och om det här med att ge upp. Ska försöka göra ett inlägg om en grej som jag suttit fast i i 13 år...
Ibland måste man släppa saker, eller låta dem vila!

Anonym sa...

Tjenamoss!!!
Skitbra lektion, blev lite chokad när du var i sjuan istället för Ingegerd men allt eftersom minnet återvände så föll poletten ned: Skrivstuga med Anders!
Ja, alltså mycket givande timmar.

Anders sa...

Karin!
Det var väl tur att poletten trillade ner. Tänk om du suttit där och undrat hela tiden;)
Mycket givande timmar för mig med, även efterdyningarna här på nätet.
Kul. Annars är jag någonstans några timmar, sen får jag inga spår kvar. Så här skrapas mer minnen in i min hjärna.
Jag tycker om det.

Anders sa...

Hej Celina.
Tack för ditt entusiastiska och glada gensvar! Märkligt det här med rädsla och trygghet. Varför vi känner som vi gör och våra texter helst ska vara så himla glänsande rena som en nyskrubbad diskbänk i rostfritt stål innan vi tror att vi kan läsa upp dem. Jag tackar dig särskilt för att du tar upp den saken. Det behöver jag höra för att lära mig förstå att min lite märkliga metod att hålla skrivkurs kanske fungerar ändå. En stor del av mitt tänk går ut på just detta: Hur skapa en trygg atmosfär i ett klassrum med X elever och där jag kommer in som en ny figur och ska leda det hela?
Att skapa en trygghet som vi alla sen kan ta med oss. Få lite näring av.
Det du skriver får mig att tro att jag inte är helt ute och cyklar!
Kul att du vill fortsätta med din diktsamling och boken du började på i åttan som märkligt nog heter "Välkommen till helvetet". Vet du vad min debutroman "Månskensligisten" hade för arbetsnamn? Jo, "Psalmer ur helvetet"... Fränt sammanträffande vad!
Nu har du adressen till bloggen och min mail. Jag klarar inte av att ta emot hela diktsamlingar, men jag kan alltid svara på kortare frågor.
Ibland kan det ta lite tid. Jag kan vara på resa etc.
MvH
Anders

Anders sa...

Celina:
Noll rädsla, skriver du. Ja, noll rädsla är bra. Har man noll rädsla är man självklar. Ett utmärkt utgångsläge för att skriva sant, ärligt. En underbar utgångspunkt att möta hela det vackra livet...
Noll rädsla. (Blir nog nästan ett inlägg på bloggen av de funderingar du väcker i mig nu.)
Jo, det krävs förberedelse. Jag är där för att möta - i det här fallet - 17 individer som av intresse valt ämnet "Gestaltande svenska". Då finns inget viktigare än att fylla dessa tre timmar med så mycket vettigt som möjligt. Och vad är det vettigaste?
Att stå och skriva frenetiskt på tavlan? Att tala om för er hur man skriver i sportreferattempo? Nej. Nej.
Det bästa är att få er att skriva med så lite rädsla som möjligt - och lyssna. Och förstå.
Att klara av det...Hur jag känner mig innan? Jag är vettskrämd varje gång! För mina skrivkurser är att gå på slak lina. Stor förberedelse - sen släppa loss i total improvisation.
Likadant är det när jag skriver. Det som ser lätt och ledigt ut kan jag ibland ha arbetat med i timmar, dagar... Bara några sketna rader...

Hm. Mitt svar blir långt. Nå. Samtidigt är jag helt trygg i att hålla skrivkurs. Jag vet att det inte är någon fara. Annars skulle det ju inte funka. Då skulle jag behöva ett manus, eller en läroplan att strikt hålla mig till.
Men som sagt, tryggheten får jag genom att förbereda mig väl. Samtidigt gnags jag av oro att tappa bort någon av deltagarna. Det är det sista jag vill.
Att leta upp skrivna saker. Jag blir alltid besviken när jag ser mina gamla saker. Jag vill alltid, direkt skriva nytt. För enligt min mening färdas vi framåt hela tiden. Här vet jag att Ingegärds och mitt synsätt går isär.
Jag skulle tro att ingen av oss har rätt. För mig funkar sällan gamla texter jag skrivit. Däremot kan jag ta upp dem, få tankar kring dem - och skriva nytt.
Jag har hittat en gammal text, från 1998. Den är oklanderlig, ca 3000 tecken krönika i Svenska Fallskärmsbundets tidning som är riktigt, riktigt bra fortfarande...(Sen dess har jag skrivit rätt många miljoner tecken som inte är lika bra...) Ingegerd brukar bli förskräckt när jag berättar att jag både deletar och bränner gamla texter...
Vi har alla olika förhållningssätt till det vi tidigare skrivit. Det måste vi få ha.
Jag hoppas dina bortkomna texter antingen fortfarande faller dig i smaken, ger dig nya tankar - eller till och med skam så att du vill bränna dem. Oavsett är det en process. Att förstöra gamla texter blir tragiskt först när man bränner allt... Capice? Jag har trots allt givit ut över 1500 sidor text i böcker... Det jag bränt skulle enligt min mening brännas.
Jag bytte namn till "Månskensligisten" på inrådan av Bonniers. De ansåg att "Psalmer ur helvetet" ledde tankarna fel, att det kanske var en religiös text. Då var jag vansinnigt arg på Bonniers. Nu är jag glad. De hade rätt.
"Månskensligisten" är en nybildning/sammanslagning av begreppet "Månskensbonde" och ordet ligist.

Skrivövning via internet har vi just nu, spontant och lite ostrukturerat. Men visst, det finns sådana skrivkurser, men de jag kommit i kontakt med har varit tråkiga. Jag försöker genom detta experiment komma på ett sätt att göra det kul!
MvH
Anders

Anders sa...

Att tappa deltagare: Jag försöker ta saken direkt. Konfrontera personen. Ibland är jag hård. Jag tvingade en väldigt ung flicka att läsa högt mot hennes vilja en gång. Jag tvingade henne över alla gränser. Fullkomligt brutalt. När det väl var gjort upptäckte hon att det var det bästa som hänt henne (i rädsla/blygsel sammanhang att stå inför en grupp och tala högt). Men tänk om det hade gått snett? Tänk om jag knäckt henne istället för att lyckas lyfta henne... Som kursledare måste jag våga saker för att även deltagarna ska våga saker.
Att läsa gamla texter: Det är nyttigt. Jag gör det också. Hur ska man annars se eller ens upptäcka en eventuell utveckling hos sig själv? Jag läser mitt gamla, somt sparar jag. Det får ligga till sig, annat skriver jag om, och om... En del slänger jag. Ibland har jag testat olika saker hit och dit. De mest misslyckade skrivexperimenten slänger eller bränner jag för att bättre kunna sortera och hitta i det jag spar.

Jag vet inte innehållet i din "helvetestext". Namnet kanske är mer passande än mitt arbetsnamn för "Månskensligisten" var.
Häpnadsväckande beskrivningar för saker. Kör igång! På sitt eget skrivbord där ingen tjuvtittar är man trots allt helt fri! Det kan bli hur pannkaka som helst. Det gör inte ett dugg ont att skriva en text, låta den ha sin egen gång - för att sen upptäcka att det hela inte blev så bra. Men mitt i allt kanske en absurditet eller något annat går att slipa om, göra något nytt av.
Rätt ofta kan jag börja i en ände, för att sen upptäcka att texten under resans gång hamnar någon helt annan stans än jag från början tänkte mig.

Har du glädje av boken du fick, så är det kul. Passar den inte, lägg undan den! Att läsa pliktskyldigt är inte kul!

MvH
Anders

Anders sa...

Celina.
På sitt sätt knäckte jag den där flickan. Men så gav jag henne inget val. Hon blev verkligen tvungen att läsa. Jag bara lät henne vara knäckt och väntade. Utan tjat. Om jag släppt henne hade hon fått ytterligare bevis på att det alltid går att smita.
Texter kan gärna börja slingra. Att början handlar om en sak, slutet om en annan. Ibland får man tukta texterna. Göra val. En del val visar sig ge två texter, man klipper isär dem. Ibland kan det också vara helt underbart med slingrande texter.
Om boken är knepig bitvis är det inte så konstigt. Går det inte ihop för dig så låt det vara. Om du inte känner att det är kul att göra den intellektuella ansträngningen förstås!
MvH
Anders

Anders sa...

KJA,
Tack för din levande skildring av att skrivkursen var just levande och påtaglig för dig. Det gläder mig enormt.
Ditt sprudlande känsloliv ska du vara glad över. Motsatsen vore hemsk, eller hur!
Fast jag förstår vad du menar. Ibland har känslorna burit iväg med mig till ställen där jag inte riktigt vill vara. Våra känslor styr vårt tankeinnehåll. Men det motsatta gäller också. Och tankarna kan vi välja. Det går i viss mån styra hur vi känner.
Skrivkomplex över gamla texter... Hur kommer man över? Jag vet faktiskt inte. Men jag tror det fungerar så här. När man skriver en text överaskar man ofta sig själv. Det ser bra ut. Det är nytt och fräscht. Redan vid andra genomläsningen blir man så att säga inte överaskad längre. Ligger texten till sig en längre tid kan det oftast kännas helt urvattnad. För en själv. MEN. Den kan fortfarande ha nyhetens behag för en annan människa som läser eller hör.
Det händer ju saker med texter. Nya läsare/lyssnare blir medskapare. De känner igen sig i somt, tycker annat är kul, tänkvärt, sorgligt eller vad det nu är som finns i texten.

Jag ska erkänna en sak. Jag har haft perioder där jag velat köpa in hela upplagan av "Månskensligisten". Jag skämdes så... Det var innan jag lärt mig tricket att "separera" mig från texten, då jag insåg att jag lever mitt liv och texten i den där boken, ja den lever sitt liv...
Nu har det gått lite tid igen, några år bestämt, och jag är rätt nöjd med "Månskensligisten" igen.

Och ska man publicera något som inte känns 100 bra?
Det är bra med självkritik. Det är bra att ha en censor som försöker smaka av det man skriver, så förhöjs nivån på det man skriver. Men här finns en fara. Det finns många som fastnar och till sist blir fullkomligt självdestruktiva i sitt sätt att se på sina egna texter.
Jag ber dig fortsätta med projektet. Sådana tvivel kommer över oss alla. Hade jag lagt av mitt i hade jag inte gett ut en enda bok... Gör klart. Om man inte genomför saker så får man aldrig flyga. Visst, det händer att man kraschar sen. Jag har skrivit klart 5 manus som sen aldrig gavs ut... Bättre för självkänslan att skriva dem än att lägga av på sidan tre. Jag lovar! Även om det är jäkligt surt att inte få ge ut en färdigskriven bok så mår man bättre av att genomföra saker som man tänkt sig...

Det påstås att CS Lewis, Narnia-författaren, blev refuserad 800 gånger innan han fick en enda text såld...

MvH Anders

Anders sa...

Om jag inte agerat mot flickan på kursen hade hon gått därifrån och inte lärt sig något nytt. Allt hade blivit vid det gamla Nu tog jag tag i henne och tvingade henne. Hade jag avbrutit, inte genomfört, hade jag lagt ytterligare en sten, hur stor eller liten vet man aldrig, på hennes axlar. Hon hade fått ytterligare en "hang up". Så det gällde för mig att vara envisare än hennes rädsla. Det var allt. Och genom att jag var det tog jag förmodligen bort någon sten istället för att bara låta saken vara, eller ännu värre, lägga dit en till.

Jag tror det är bra att träna sig på att kolla sina egna texter. Utan att bli knäckt av det! Texter ser ofta bra ut, även för en själv första gången. Men när man läser dem flera gånger mister de ju sitt nyhetens behag, för en själv. Däremot kan de fortsätta att ha nyhetens behag för andra.
Att jobba och ändra i gamla texter kan vara ett sätt att dels förhöja texten, så att andra får uppleva dem ännu bättre, men också rena rama övningen för en själv.
Din systers dikt är härlig. Visst är det kul att upptäcka sånt hos en yngre människa! Och är det ens syster sen. Wow!