Det händer att världen viker undan. Att man är mitt i sig själv utan att uppleva sig själv. Att man som vaknar upp två timmar senare och inte riktigt kan förstå vart de där två timmarna tog vägen. Yogafantasterna kallar tillståndet Nirvana och påstår att det ska speciella tekniker till för att uppnå det.
Jag håller inte med. Det finns en rad trevliga aktiviteter som rätt som det är har förmåga att förflytta en till gudarnas domäner. På annat sätt är det svårt att förklara min närmast sinnesrubbade upptagenhet av fallskärmshoppning under 18 år av mitt liv.
Fallskärmshoppningen gjorde att världen för en kort stund vek undan. Att jag fick ynnesten att befinna mig på en plats där jag ville vara. Där ingen oro, snikenhet, vulgaritet, låghet eller plumphet nådde mig.
En rad händelser förde mig häromkvällen till den bågskyttehall som drivs av Frösö Compound Klubb. En rätt stor karl stegade fram och presenterade sig som Sten Erik. Så valde han ut en pilbåge åt mig och instruerade. Han var en god instruktör.
Efter sex skjutna pilar förlorade jag mig in i den ytterst privata sfär som uppstår kring varje pilbågsskytt som koncentrerar sig.
Sten Erik kom nu och då och rättade till något i min hållning, min armbåge, eller tumme. Jag märkte det knappt, eller snarare, jag tog i ordlös trance tacksamt in varje korrigering eftersom jag litade till honom fullständigt.
Så var jag där utan att jag märkte det förrän i bilen på väg hem. Två timmars koncentration för att få en pil att lämna strängen i en så perfekt bana som möjligt gjorde att världen vek undan.
I fallskärmshoppningen talade vi om att vara i ”zonen”. Zonen där allt funkar och går rätt väg. Psykologer kallar det nog för ”flow”.
Grejen är att det inte får vara för lätt. Då blir man uttråkad. Säg att jag släppte iväg 200 pilar. Tre gick bra. Vid tre tillfällen av 200 gjorde jag som nybörjare någorlunda rätt.
Ändå vek världen undan för mig i hela två timmar.
Himmelriket på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar