onsdag, mars 15, 2006

Skapelse och konstruktioner

(Varning till vissa grupper av troende. Strax kommer bild på något onämnbart)

När jag bodde i Östersund kom Jehovas och knackade på. Jag släppte in dem. Efter att jag satt på kaffet och lite trevande förspel eller vad vi ska kalla det kom de in på själva grejen. De ville bevisa att Gud finns.
- Allt skapat har en konstruktör, se bara på den här stolen till exempel, sa en av dem och drog handgripligen fram en ledig köksstol. Jag såg att det var en fläck ketchup på den och skämdes lite.
- Den är ganska enkel, men ändå har ju någon tänkt till för att bygga den, sa han.
- Jo visst, sa jag tankspritt och ville fukta fingret för att lite omärkligt sådär gnugga bort fläcken.
- Ta en bil eller ett flygplan. Tänk så många timmar ingenjörerna måste sitta och rita för att konstruera ett flygplan.
- Det är sant, sa jag och lade till: Men jag tror faktiskt inte det här samtalet leder nån vart.
- Om vi då ser på världen och tänker hur komplicerad den är så visst måste det finnas en konstruktör bakom eller är det slumpen som gjort världen, tror du?
- Jag är inte värst intresserad, sa jag undvikande och kände så smått att jag struntade i att det fanns en ketchupfläck på stolen som han fortfarande satt och vickade med. Hans banala iver började tråka ut mig och den andra killen satt och nickade fånigt leende som en idiot. Talaren började skena, av nervositet förmodar jag. Han kände att jag höll på att glida av kroken.
- Inte kan vi komma från aporna. Man bygger inte först en bil för att sen göra ett flygplan av bilen, snattrade han.
- Jag tror faktiskt Darwin hade en poäng i sina resonemang. Vi har nästan samma genuppsättning som schimpanser, sa jag försiktigt leende i ett försök att bredda samtalet lite.
- Titta på ett flygplan, alla sladdar och ledningar och uträkningar för att få det aerodynamiskt. Du håller med om att ett flygplan måste ha en konstruktör, va? babblade han i på.
Jag nickade motvilligt. Jag började faktiskt tänka på skapelsen, men i helt andra banor än han föreslog. Jag är ärligt förundrad över hur skapelsen gått till. Den är hur fascinerande som helst, men de här två lallande dårarna höll på att förstöra min alldeles egna och fina vision av den.

Plötsligt kom det över mig en stor trötthet. Jag ville inte se fler bisarra små trycksaker fulla med lögner dras upp ur flinande idiotens väska och jag ville inte höra mer från killen som skötte snacket.

En halvtimme tidigare hade jag varit gästfriheten själv. Jag hade bjudit in dem eftersom jag ville ställa frågor. Jag hade blivit överraskad och glad att det kom någon och hälsade på. Jag hade flera kraschade relationer bakom mig. Jag hade tagit paus från mitt intiga polyamorösa försök att hitta lyckan. Jag var 35 år gammal och var beredd på att ta mig en ny andlig sökarperiod, den som annars brukar vara överstökad i slutet av tonåren för de flesta. Jag var outsägligt trött och sliten och ledsen och nere och mitt i allt det där bara vällde det upp en elak vrede som höll på att kväva mig. Jag brukar aldrig vara elak. Jag brukar inte vara snabb i repliken heller, men den här gången rann det över. Det bara sprutade och bubblade som ur en vulkan:
- Fatta. Ni är i min satans lägenhet. Jag har bjudit på kaffe och skorpor. Ni har inte gett mig chansen att ställa en enda jävla fråga. Jag är full av frågor. Och så snackar du en massa skit om stolar och bilar och flygplan. Jag ska erkänna en sak. Jag är fullblodsateist ena dan och troende nästa dag och jag trivs jävligt bra med det. Dessutom har jag inget emot bögar vilket jag har fått för mig att ni har i eran förbannade sekt fast ni kommer hit som ett jävla bögradarpar.

Jag pustade ut medan den obehagliga stämning jag just skapat långsamt sipprade in i även mig. Jag stirrade på ketchupfläcken för att slippa skämmas över mig själv. Det var dens fel alltihop.

- Gå nu, sa jag utan att titta upp på dem.

De lämnade lägenheten. Jag vet inte hur. Kvar låg några broschyrer på köksbänken som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag ville egentligen inte vidröra dem, men för att på något sätt arbeta mig ur den totala andefattigdom som de dragit in i mitt hem bläddrade jag förstrött. Jag blev allt mer äcklad. Målade paradismotiv som Gud skapat i långa banor.
Inte fan hade Gud gjort dem. Varför var de i så fall målade? Det borde väl åtminstone varit foton!

Tänk om de ändå satt in en riktig bild i sin trycksak och med lite humor sagt:



Gud skapar bara fulländade saker.
J Lo behöver inte ens sjunga för att bevisa det.

Japp. Den rumpan är gudomlig. Den som inte ser det eller vågar erkänna det är ingenting annat än skenhelig.

PS1. Ni två som var hemma hos mig för ca 10 år sen. Ni är välkomna igen om vi kan diskutera rumpor, tuttar, snoppar, sex, bögar, flator, ensamhet, verkliga känslor, den frånvarande Guden, fullblodsateism, Allah, Buddha, Big bang, anarkism, Darwin, blodtransfusioner, praktfyllor och p-piller.
Jag är fortfarande väldigt glad i att vara fullblodsateist ena dan och troende nästa dag. Vilket slog mig som en klar blixt när ni så oförtrutet snackade flygplanskonstruktioner. Det har jag er att tacka för. Jag är så oerhört och oförskämt bekväm med det att jag gärna vill dela med mig som en sorts frälsning från den onda enögdhet ni tycktes lida av. DS1.


PS2. Trossamfund som vill anlita mig som PR-konsult, maila: anders@djingiskhan.com märk med rubriken: På eller av. För en digital trosuppfattning i tiden.


5 kommentarer:

Renè sa...

*s* du är skön du Anders :) sätter ord på sådant man känner att man skulle vilja säga :)men inte kan få ur sig!

kapple sa...

Bra inlägg. Vem har inte suttit i det där köket med två leende slipsar mitt emot!
Iallafall...var det trevlig läsning så här till frukosten!

Madison sa...

Sådär. Äntligen börjar vi komma någonvart! Fokus och skärpa på en och samma gång....

Petra sa...

Men varför är det intighet att vara polyamorös?

Anders sa...

Rene: Tack! För själv tycker jag att jag famlar efter orden...

Kapple:
Kul att jag inte förstörde frukosten!

Madison: Rätt, så. Det börjar ta sig...

petra:
Jag sökte upplevelser. Jag sökte kärlek. Jag sökte mig ur ensamhet. Jag fick allt utom det jag har nu. En vanlig satans familj! Det jag ryggat för ett långt brokigt liv.
Att bli intim, riktigt intim med en kvinna, slår det där andra. Att få barn med henne skickar ut en i helt nya sfärer.
När jag blickar tillbaka blir det väldigt intigt det där jag höll på med förr.
Hm, kanske blir ett nytt inlägg om detta:)
Tack för frågan! Den satte fart på dom grå!