Förståelse gör en glad

Mitt största problem när jag skulle börja skriva om Djingis Khan var att vi i vår tid inte skulle förstå om jag liksom rakt av beskrev hur det var. På riktigt. Vi skulle få för oss att allt bara var brutalt och hemskt. Så var det inte, men hur skriva för vår moderna tid om en karl som äger en del stora idéer och ideal han absolut inte vill svika - och heller inte sviker, men som vi i vår tid inte förstår att han inte gör lite avsteg från ibland. Vi har ju lärt oss att i demokratins namn kompromissa. En av hans viktigaste idéer kan uttryckas så här:

Jag tror på lojalitet.

En mening med 4 ord som vi kan läsa och tro oss förstå. Men vi förstår inte. I Djingis värld får en sådan enkel sats konsekvenser. Hans folk hade ingen lag. De hade inte ens ett skriftspråk. Enligt sedvänja hade man upptäckt att det var rätt juste att vara lojal. Djingis Khan upphöjde senare detta till lag, men uttryckte det i en negation, alltså vad som hände om man inte var lojal:

Den som sviker ska dö.

Alla hans gärningar, även den lag han skrev, utgår ur sådana enkla satser. Och på ett plan, det vi inte förstår, så var han och hans samtid fullkomligt pragmatisk. Man dödar dem som svikit. Utan misskund. De har bevisat att de inte är vare sig lojala eller att lita på.

Om jag skriver detta rakt av, utan att förklara sammanhanget, blir mina böcker fullkomligt osmakliga, för att inte säga obegripliga för dagens läsare.
Mitt problem kan alltså formuleras ungefär så här: Hur tusan ska jag skriva en äventyrsroman som folk tycker är kul att läsa, utan att veckla in mig i denna svåra kontextuella problematik?

Jag visste inte. Det här var den svåraste nöten att knäcka när jag skulle sätta igång att skriva om Djingis Khan. Det tog mig sex år att hitta en möjlig väg. Och när jag satte igång visste jag hela tiden att jag gick på slak lina. Det kunde gå helt åt helvete när som helst. Men på något sätt gick det vägen.

Göteborgspostens recensent förstod nog inte hela min problembild men skrev så här i sin recension:

"Anders Widéns debut för tio år sedan var spänstig, inte minst språkligt sett. Så karln kan skriva. Så det är ett medvetet val att den nya boken, en välgrundforskad roman om Djingis Khan, har kommit till på fullständigt erbarmlig svenska, värre än en snabböversatt kioskbok. Det handlar då inte så mycket om rena språkfel som om villervalla, stilbrott och omständlighet... Det kufiska är att det funkar, alla de konstiga mongoliska orden (gärna uppblandade med moderna termer som "handelsembargo") känns ganska snart fullständigt naturliga, liksom den prestrindbergianska satsbyggnaden. Så att man rycks med i avancerade taktiska och skumma etiska resonemang på ett sätt som kanske inte ens hade varit möjligt med en mer självkritisk och sparsmakad stil... Widéns krigiska, totalpragmatiska prosa går en lysande framtid till mötes."

Jag kan inte säga hur glad jag är att åtminstone en recensent snuddat vid någon slags förståelse. Varför man nu blir glad när någon förstår en?!