Hustrun frågar om jag är uppkopplad.
Jag hör inte.
Naya frågar om jag inte ska hjälpa Tula med maten.
Jag hör inte.
Hustrun frågar igen, lite högre, om jag möjligen har lust att göra mig kontaktbar.
Jag hör inte.
Naya har precis lärt sig att himla med ögonen.
Hon himlar med ögonen och säger:
- Pappa, du är hopplös.
Jag varken hör eller ser, men förnimmer på något sätt att familjen saknar mig fast jag är där.
Långsamt återvänder jag.
- Var har du varit? frågar hustrun.
Jag vet inte vad jag ska svara. Det går så långsamt för mig att jag ibland tror att jag lider av autism.
Att jag skulle lida av det är fel uttryckt. Jag lider inte alls, men min omgivning gör det.
Jag lyckas endast vara närvarande punktvis och för det mesta på ett fåraktigt vis. Annars sitter jag närmast tvångsmässigt och formar märkliga satsbyggnader inom mig själv. Bygger små byggen av ord. River upp dem och gör om. Byggnaderna faller hela tiden ihop och bildar en slags kaotisk oviktighet som ändå kan välva sig väldig inom mig.
I min värld av ord sker de största katastrofer mest hela tiden.
Så rycks jag ur det där och får svårt att redogöra för vad som hänt. Kanske blygs jag. Kanske förstår jag intuitivt det hopplösa i att försöka förklara. För det mesta står det en tanig stapel av ord kvar när det värsta dammet lagt sig. Den är så infernaliskt meningslös att den genast faller i glömska.
Den här gången hänger en fras kvar som jag behåller hemlig:
I ögonblick av förtvivlan
uppstår ljudlös undergång
- Lattjo kille att ha till bords, muttrar jag.
- Vad sa du pappa? Undrar Naya med sin klaraste röst.
Hennes tonfall gör att jag förstår hela den fruktansvärda vidden av min frånvaro. Hon är precis så ivrig och levande och närvarande varje människa borde vara. Hon vill till varje pris att jag också ska vara där. Hon vill det utan krav. Hon bara vill och önskar hett. För henne är det högsta att umgås.
Det är det för mig med, men jag kan inte hjälpa att jag är den jag är.
Ord vältrar runt inom mig. Jag kan inte hejda dem. De är min verklighet.
I en annan verklighet sitter Naya och ser på mig med himlande ögon.
Ett fasansfullt ögonblick är jag i båda världarna. Sen slår, tack och lov, min embryonala sociala förmåga till en strömbrytare någonstans i frontalloben, skulle jag gissa, och jag träder äntligen ut ur min bubbla av ord för att möta min leende dotter.
Jag lyckas hålla mig fast i familjens värld hela resten av frukosten.
Sen försvinner jag igen, praktiskt nog, i samma stund jag ska stoppa grejerna i diskmaskin.
Och så där håller det på. Jag åker jojo mellan världarna hela dagarna. Rätt bekymmersfritt kan tyckas.
Jag vet inte hur befogad min oro är, men av och till fasar jag för att fastna därinne bland de sammanstörtande orden.
Tänk om jag en dag kläms fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar