Ungdom och relativ ålder

Bli inte gammal.
Det är det enda råd jag kan ge. Det gör så sabla ont i kroppen. Jag upptäckte det idag när jag red i lite lagom galopp. Allt gick fint, men plötsligt delade sig skogsbilvägen som vi red fram på i en Y-korsning. Emely fick för sig att gasa på lite och lägga sig i vänstersväng. Jag ville inte åt det hållet och ville därför först lite obestämt ta ner farten. Jag rätade upp henne och red rakt in mitt emellan vägarnas förgrening där det var en snövall. Jag gjorde så eftersom Emely är en förståndig häst och gör halt av sig själv inför hinder. Mycket riktigt började Emely sin inbromsning i rak riktning mot snövallen, snällt och fint. Eftersom hon lydde så bra lutade jag mig över lite i vänster stigbygel för att korrigera om henne så att vi kunde ta in på den högra vägen istället, fortfarande i galopp. Stackars Emely. Nu hade jag gett henne två halvtaskiga kommandon i full galopp, först upprättning för att hon själv skulle välja att börja göra halt, sen lade jag in en halvslapp begäran utan tygelstöd att vi också kunde ta höger. Emely är superduktig. Hon försökte naturligtvis utföra båda grejerna samtidigt. Hon bromsade in kraftigt framför snövallen samtidigt som hon lade sig i skarp högersväng för att också klara av att fullfölja min nya begäran om det nu verkligen var så att jag vill gasa på i full galopp åt höger istället för åt vänster.

Det finns bara ett utfall för en sådan manöver. Jag blev ballistisk. Jag flög i en kastparabel som kändes rätt tjusig över halsen på hennes vänstra sida och landade några meter framför Emely som nu gjorde det enda rätta, hon stannade på stället för att inte trampa ihjäl sin klantiga ryttare.
Jag landade bra. I tonåren höll jag på med kampsport och falltekniken sitter i. Och i tonåren föll och ramlade jag betydligt hårdare rätt ofta, utan att få ont.
Jag är bara 45 än, men åldern räcker för att ett obetydligt fall från en häst ska göra en stel och ofärdig. Det är helskumt och en erfarenhet mitt sinne inte riktigt vill begripa eller förlika sig med.
Det gör fortfarande inte ont att stöta mot marken i själva fallet.
Det är nu det börjar göra ont och bli stelt, tre timmar senare.
Och så är det tydligen naturens ordning att man plötsligt ska tåla att gå och vara ofärdig i flera trista dar, kanske veckor.

Bli inte gammal.
Sitt inte still.