När kommer mamma hem?

Igår ljög jag för Naya hela dan.
- Var är mamma?
- Hon har åkt till kompisar.
- Vilka då?
Tystnad. Lång tystnad.
- Vilka då, pappa? Indignerat.
- R's mamma och pappa. Och R förstås.
- Jag älskar R.
Inget svar från mig.
- Varför gråter du pappa?
- Jag fick skräp i ögat.
- Gör det ont?
- Inte värst hjärtat. Inte värst.
- Det är ju tårar.
- Det blir så ibland.

Tula är som vanligt. Hon är dryga året och går runt runt i sin egen dans mitt på golvet. Hon märker inte att allt inte är som det ska. Naya märker. Efter en minut är hon igång igen. Som treåring vill hon veta den riktiga sanningen. Hela tiden.

- Var är mamma?
- Hon flög iväg har jag sagt.
- Vart då?
- Till R.
- Varför det?
Tystnad. Drar in andan.
- Varför det, pappa?
- Han, han är lite sjuk.
- Som jag! Jag har vattkoppor. Det kliar, säger Naya stolt.
- Hm.
- Har R också vattkoppor?
- Inte riktigt. För resten. Vill du läsa en saga?
- JA!

Än en gång lyckas jag avleda henne.
Hon får inget veta. Än.
Snart.

Mamma är borta. Hon har åkt till våra vänner för att vara till hands. Deras son har cancer. Han flögs i helikopter till lasarettet. Man har lyckats operera ut en stor tumör ur hjärnan. Den var elakartad. Ännu en tumör sitter i lillhjärnan. Nu får han cellgift. Hela pojken är så giftig att man knappt kan hålla i honom. Giftet sipprar ut genom huden.

Hur ska jag berätta det för Naya 3 år? Att hennes jämnåriga kompis…

Telefonen ringer. Jag svarar med att fråga hur det är.
- Det är bra, säger hustrun.
- Hur mår R?
- Han är pigg idag. Vi har tur som fått en fin dag.
- Hur mår ni andra?
- Bra... Det är skönt att träffas… Vi skrattar… Och gråter…


När hustrun lagt på böjer jag mig ned. Jag låter tårarna trilla och vinkar till mig Naya och Tula. De kommer fram. De kramar sin pappa och jag behöver det så oändligt mycket.
Det är så hemskt alltihop.

- * -

Idag. Hustrun ringer. Jag får veta att R får så mycket cellgift att en vuxen skulle dö av dosen. Hans svett och kiss är jättegiftigt. R's föräldrar läser en bok om och om igen för honom vad som händer i hans kropp.

R kliar sig i huvudet.
Hans mamma.
- Vad gör du?
- Jag hjälper cytostatika att jaga knölen…

Barn är så tappra.

* Fotnot: Av hänsyn till familjen kallar jag pojken för R. Det kan hända att jag tar bort detta inlägg helt.