En kompis har uppmätt att han dykt i 526 km/h.
Jag vet inte min hasighet när jag dök och allt gick fel. Själva dyket var av den där arten att jag kände att allt var rätt. Inget guppande, ingen turbulens, utan zawoooom mot marken i absolut perfektion.
Mina tre kilometers fallhöjd åts upp alldeles för fort. Jag fick inte tid att göra inbromsning med kroppen. När jag utlöste fallskärmen blev rycket så kraftigt att flera linor gick av och jag fick så kraftig rotation att fötterna kändes som sprängfyllda vattenballonger. Allt blod stänkte ned i dem av centrifugalkraften. Man funderar inget. Först vill man instinktivt häva rotationen. När man bråkdelen av en sekund senare fattar att det är lönlöst att mixtra med det man har över skallen blir nästa beslut att koppla loss skiten och dra reserven.
Allt blev stilla. Jag hängde på 300 meters höjd. Först då kände jag hur mörbultad jag var. Bröstremmen hade slagit upp och präglat in sin vävstruktur på undersidan av hakan. Att ryggkotpelaren hade komprimerats kände jag inte, det kom på kvällen medan jag besiktigade utrustningen.
Varje lina tål en belastning av 373,76 kilogram. Tre hade brustit. Lite andra grejer hade också rippat. Prylar som inte längre var hoppbara, bara att kassera.
De 27 grabbarna på bilden dyker inte. De står på huvudet.
Bara för kul! Farten är mer moderat, lite dryga 200 knyck.
Jag hittar ingen bild på ett perfekt vertikaldyk. De är svårare att fota. Det går så fort.
Som sagt. Det är ljudvallen man vill åt.
Sugen? Surfa in på en fallskärmsklubb nära dig.
(Länkar kommer. Mitt modem vill inte vara med just nu. så länge, Googla efter Svenska fallskärmsförbundet).
7 kommentarer:
Om man tänker på något annat precis i ögonblicket innan man slår i backen så klarar man sig. Då upphävs naturlagarna och andra prylar sätter in. Inget att rekommendera tll den svage i sinnet. Krävs en rymdman för sådana övingar......
Självmordskandidat Anders Widén?
Nä, jag är inte sugen på att prova.... :)
Det heter inte självmord. Självförverkligande, heter det.
Vi gjorde en undersökning i Fallskärmsförbundet för ca 20 år sen. Då var det max 4% av befolkningen som kunde tänka sig at ens prova.
Hur vi som håller på ska tolka det, vet vi inte riktigt.
Solklart fall av hysteriskt häftigt kick-sökande! Jag får mina kickar av att tex dansa runt i lövhögar eller av att göra snöänglar iförd endast morgonrocken, du får dina genom att hoppa fallskärm. Frågan är vilket som är mest "normalt". Hehehe...
Nåt som verkligen ger mig en enorm kick är att susa fram i vild galopp över en äng, det är något jag ska se till att kunna göra ofta i framtiden. Just nu lämpar sig dock inte min livsstil till hästägande.
Hur som helst, jag tycker det är häftigt med fallskärmshopp men skulle aldrig i livet palla att hoppa själv. En annan får ju darr i knäna av att stå på en köksstol. :)
Hm. Jag har hoppat fallskärm i 18 år. Aldrid slagit mig nämnvärt.
Jag har ridit ett halvår. Och slagit mig otroligt...
Men asså, det är meningen att man ska sitta kvar på hästen, inte dratta i backen titt som tätt! ;)
Har inte gått någon ridskola. Den jag frågar om lite tips envisas med att säga att man ska ramla av 100 gånger innan man är en ryttare.
Jag har en bit kvar...
Skicka en kommentar