Att skruva ihop en bok

Att skriva är inte så lätt som många tror.
För det mesta är jag helt tom i bollen och om jag för en gångs skull inte råkar vara i det himmelska tillstånd som intigheten ändå är så surrar tankarna inte i någon värst klyftig riktning.
I själva verket har de ingen riktning alls.
Skulle jag skriva ned det jag tänkte i vilken given stund som helst skulle ni tro att ni hade att göra med en sinnessvag kille, eller som bäst, en som hamnat svårt på dekis.

För åttahundra år sen kunde man se oerhört svettiga ryttare med likaledes svettiga och löddriga hästar fara kors och tvärs över stäppen som stuckna av getingar. Ferrari Testarossa, bah. Dom var varma. Dom behövde glass. Jag vill faktiskt ha glass. Var är frugan nu? Varför ringer hon inte? Har hon kommit fram? Visst lagade jag bakaxeln? Var var jag? Jo just. Undrar om det finns glass hemma? I frysen ute i garaget kanske. Måste jag gå ända dit? Nej, oh nej. Skriv nu. Det är bara 3 timmar och 57 minuter till lunch. Disciplin…
Disciplin, sa fänrik Ståhl och ”Plikten framför allt”. Det sista var V-Gurra va? Vad ska jag sätta på för musik? Lite AC/DC för att skaka igång geniballarna?
Tjabooom bara… Kräma…
Så där ja.
Men hur fan ska jag kunna skriva om Djingis Khan till det här? Vart tog de glidande metaforerna vägen? Skönheten och Odjuret och hela baletten... Måste trycka in lite kärlek i nästa kapitel, kan inte bara kriga. Fältslag hit och fältslag dit… Höll dom verkligen pilbågsträngen med tummen? Det är svårt. Fast det har jag redan dubbelcheckat. Tummen är starkaste fingret och deras bågar är starkast i världen. Dom gjorde så och gör så än idag i Mongoliet. Och inte far man fram med hästar heller! Man rider, grabben. Man rider. Så där ja. Delete och byt.
Vilken vansinnig mening för resten. Delete hela skiten. Ha. Zip. Enda raka. Börja om…

Subatai var missnöjd. Han ville ha hundra raska gossar till… Gossar? Vadå gossar? Stjärgossar?... Delete... Zip, zaboom bort...
Subatai var missnöjd. Han ville ha hundra dugliga krigare till… Han stod inför en knivighet av värsta sorten… Han skulle penetrera långt in i supermakten och superfiendeland Kina för att leta upp general Gao.
… Näe, det går inte. General Gao har inte synts till sen andra boken. Måste presentera honom på nytt för läsarna, snitsa ihop en ”reminder”, 15 rader blajprat brukar sånt kosta. Får jag stå ut med. Men hallå i kiosken, ordet ”penetrera” rimmar illa i sammanhanget. Aaargh. Jag behöver glass. Nej, disciplin. Stäng av AC/DC och köra lite musik från Gladiator… The Battle… Ah, sehr schön.
Men kolla! Där kommer Johan med nya traktorn. Tänk, den kostar mer än mitt hus! Om jag skyndar mig kanske jag får testa lite. Häftigt många spakar i den maskinen… Han vet inte hur bra han har det, eller så vet han. Fan.
Titta… Så kul han har…
Nog nu. Disciplin…
Subatai var en oomkullrunkelig general. Hans mod och tapperhet stod honom bi liksom lyckan. Ska jag skriva Oerlök eller general? Oerlök är mer korrekt och det har jag kört med förut. Läsarna begriper. Han kom till Djingis Khan som en sjuårig liten snorvalp. Han visade sig vara skarp och snabb i tanken, genial rent av. De blev förstås dödspolare. Och så lade Djingispingis och hans barndomspolare hela världen under sig helt utan hjälp av mobiltelefoner… De red och löddrade hästarna. Fan, vad gör Johan med traktorn nu? Det låter konstigt. Bäst att kolla…


Någon som fattar hur jag fått ihop ett helt gäng böcker?
Trodde väl det. Inte jag heller.