Nappen och myndigheten

Idag bestämde jag: Ingen napp.
Helt fel tajmat. Min röst, strävare än vanligt, av det årliga brevet från skatteverket:
- Jag vill ha tutten, pappa.
- Nej.
- Men jag vill.
- Nej.
Gnällgråt.
- När kommer mamma hem?
- Ha, hon är mer bestämd på den här punkten än jag.
Gnällgråt.
- Jag vill va med min mamma.
- Det blir ingen tutte.
Hon kastar sig på golvet, gnällskriker.
- Jag ligger här och sover. Då får jag tutte.
- Nej.
Hon hör min oresonliga ton, inser det lönlösa, slutar tjura och går in i badrummet och river ur linneskåpet. På två minuter hinner hon ställa till katastrof. Som en svart demon står jag i dörren, väser:
- Städa upp det där.
Naya kastar sig till golvet. Tillintetgjord. Förkrossad. Hon visar det genom att gallskrika.

Jag går därifrån: En del dagar vill man bara börja om. Sätter mig ned, tänker, kommer småningom på att det är jag som vuxen som ska leda det hela. Inte som nu, gå med på att hon skenar.
Jag sjunker ned i stolen, normaliserar mig. Tränger bort hetsen och irritationen. När jag är klar ropar jag på Naya med min vanliga röst. Hon kommer, alldeles söndergråten.
Håller om henne. Letar efter en ingång.
Det sägs att kvinnor har intuition. Nonsens. Det handlar om att vara med, att vara närvarande.
Jag börjar bli med igen. Jag ser henne, förstår. Det är väldigt enkelt.
- Ska vi steka pannkaka?
Hon snorar lite. Överväger.
- Ja, pappa.
- Sen sover vi middag.
Treåringens synapser rasslar. Det syns ända ut i ögonrörelserna.
- Får jag tutte då?
- Ja, då får du tutte.
- Jag älskar dig pappa.

Så tummar vi på att hon får ha tutte medan hon sover middag.
Det fungerar som ett trolleritrick. Inget mer tjat. Hon hjälper att städa och vi steker pannkaka.Vi sjunger. Vi konverserar.

Ja. Det går att resonera med en treåring. Väldigt bra. Det är nästan så jag inte längre tror på det där pratet om trotsålder.
Det är när jag missbedömer, gör fel eller är oresonlig som hon trotsar.
Oftast med all rätt.