Att vilja skapa fattigdom

Min ambition var att bloggen skulle vara helt valfläskfri.
Men idag skrev Puttes Universum något i stil med:

’Vi i vår del av värden glömmer lätt att vi är undantaget. Majoriteten av människorna på jorden lever under helt andra förhållanden.’

Jag har gått på stora soptippen utanför Kairo. Myndigheterna i Egypten vet inte hur många som bor där. Jag kan säga att det var många, kanske lika många som i min kommun. Barn satt och sorterade sopor. Av gamla tomma kletiga konservburkar tillverkade deras fäder krimskrams till turisterna på basarerna. Av bildäck gjorde man sandaler. Hittades något ätbart, ja då åt barnen…

I USA åkte jag en gång till sjukhus efter en surfolycka. Det som syntes mest var att jag blödde från flera sår i ansiktet, men det jag och mina kompisar befarade var att jag skadat nacken. På väg till sjukhuset stod oräkneliga skaror människor med enkla wellpapplakat med texten ”Work for Food”. Jag svalde, tänkte: Jag är i världens enda supermakt på väg till ett sjukhus och här står folk i drivor och är helt utslagna. Plötsligt kände jag mer med dem än vanligt. Skadad i nacken som jag var kände jag mig oerhört utsatt.

På sjukhuset blev inte frågorna som jag väntat; ”Vad är det med dig? Vad har hänt?”
Nej, i USA börjar man i en annan ände när en sönderslagen människa kommer in. Fråga nr 1:
”Do you got any social security number”.

Mitt ödesdigra svar: ”No”.

”Do you have any valid insurance?”

Mitt ödesdigra svar: “I don’t know”.

”What insurance company does you got?”

Med hjälp av mina vänner som kunde prata bättre (jag var svårt skadad och låg ned med blodet fortfarande rinnande) fick vi klart för oss att vi kunde få ihop pengar till några röntgenplåtar för att konstatera felet och en stödkrage, sen var det bara att flyga hem till Sverige för operation, om det skulle behövas.

Nacken behövde aldrig opereras, men på fakturan från detta privata sjukhus stod sedan allt prydligt uppställt: Röntgen $257, stödkrage $46.20, bandage $7.42, kirurgiska instrument och dess användning $106, kompress $0.20 osv…

Jag och mina kompisar skramlade och betalade kontant och med Visa-kort.

Inget valfläsk var det. Men jag kan inte låta bli att minnas Carl Bildt när han var statsminister. Det var samtidigt med min olycka i USA.
När han avgick efter det att folket ville ha bort borgarna 1994 lämnade han efter sig ett budgetunderskott på 300 miljarder kronor. Det var vad borgarnas skatteväxlingar och inköp av nya leopardstridsvagnar hade kostat oss, det svenska folket.
Det är min minnesbild.

Leopardstridsvagnarna, som hör till världens bästa, står nu i malpåse till ingen nytta eftersom vi dragit ned på försvaret.

Och det har tagit till nu för att Sverige ska ha ett bättre finansiellt läge igen.

Carl Bildts drömland är USA.
Han tror på att privatiseringar till varje pris är bra.
Det tror hans efterträdare också.

Vårt land hör till undantagen i världen. Och jag är glad över det.
En del politiker vill göra Sverige mer likt andra länder, där skillnaderna mellan de som har och de som inte har är större.
Dessa partier kallar detta för att skapa drivkraft.
Jag kallar det att skapa fattigdom.

Inskolning av far och dotter

Det bästa som har hänt Naya den senaste tiden är dagis. Hon började i måndags. Idag var det min tur att följa med och skola in. Det var sagt att inskolningen skulle ta två veckor. Naya trivs så bra att jag redan efter en sekund inte hade någon betydelse mer.
- Kan jag ta en promenad på någon timme? Frågade jag.
- Gå du pappa. Kom tillbaks ikväll.

Jag gick. Det här med dagis är inget märkvärdigt för Naya. Däremot märker jag att det är det för mig. Jag går min straffpromenad på en timme. Jag har en klump i halsen hela tiden. Av glädje men också sorg. Jag är glad att min dotter är så social och anpassningsbar och har så omedelbart kul vart hon än är. Sorgen jag känner är inte särskilt stor, men är en föraning av den separation jag förstår är på väg och måste ske, även om fortfarande ligger många år in i framtiden. Det är det enda som gör mig en aning sorgsen, att jag redan nu kan se mer än tio år framåt.

Det förfärliga är att jag kommer att ha svårare att anpassa mig än min dotter. Att vara hemmapappa och få stor kontakt med barnen har varit odelat positivt - och nu ska vi plötsligt inte vara tillsammans...

När jag kommer tillbaka till dagis sitter de och läser. Naya är som vanligt helt inne i berättelsen. Hon är helt trygg i den nya miljön. Personalen säger att vi inte behöver inskola så mycket mer. I morgon ska hon lämnas helt ensam på dagis hela dagen.

Pappa shoppar

Äldsta dottern fyller snart fyra. Pappa skulle iväg och köpa presenter. Han hade alldeles bestämt hört att hon önskade sig en pilbåge. Pappa fixar och trixar och åker runt och till slut handlar han en väldigt fin pilbåge. Det är bara ett fel med pilbågen. Den heter inte ”Lillknattens indianset med 6 sugkoppspilar” utan ”Lynx Magnum” och har 70 kp dragkraft. Med andra ord: Dragkraften i den är oerhört mycket större än dotterns totala vikt. Dottern kan inte en rubba strängen. Dottern tycker inte om pilbågen.
Pappa tycker om pilbågen.
Pappa älskar pilbågen och säger stolt till hustrun:
- Det är en compound. Troligen kan man skjuta rakt igenom en människa med den.
Hustrun som annars gärna pratar om saker väljer att ingenting säga.

Pappan har en pilbåge. Ibland gör det inget att det regnar. Han går omkring på gården och är mallig alldeles ensam. Han spänner sin båge lite nu och då. Han märker inte ens att han blir blöt.

Värdegrund

En vän ringde. Han och jag äger en varm värdegemenskap. Vi tror på solidaritet, att man ska hjälpa varandra och att väldigt få saker, om ens några, som verkligen ger kvalitet i livet kan värderas i pengar. Nu var han upprörd. Han undrade hur jag kunde ha en länk till Attila överst på min nya blogglista.
- De ligger i bokstavsordning, sa jag.
- Men han propagerar för det borgerliga blocket!

Vännen är socialdemokrat. För honom är det valtider och det gör honom nervös, särskilt som valet ser ut att bli en rysare.
- Tänk om någon faller för hans argument, sa han andfådd.
- Tror du verkligen någon kan göra det?
- De osäkra väljarna avgör det här valet, sade han tungt.
- Du menar alltså på fullt allvar att folk röstar efter att ha läst eller hört några enstaka argument? Det handlar väl ändå om vilken värdegrund man har.
- Var inte naiv, sa han.

Jag föll i tankar. Jag är politiskt obunden och så fjärran från att följa med i någon valkampanj att jag glömt att ett val faktiskt har betydelse. Jag satt tyst. Länge.
- Var är du?
Jag tog sats.
- Varför ska jag rösta på dig? Du var ju med! Redan 1994 blev jag inbjuden att tala inför hela partistyrelsen. Jag framlade mina närmast oöverstigliga problem, inte som författare, utan som innehavare av FA-skattsedel. Vi möttes och förstod varandra. Ni förstod mig! Men inget har hänt. Av ren egennytta borde jag testa vad Reinfeldt går för, åtminstone ge honom fyra år.

Nu var det vännen som tystnade.
- Var är du? Frågade jag.
- Menar du allvar? Hörde jag honom mumla. Han lät alldeles slagen. Krossad.
- Naturligtvis inte, men jag hatar dig, sa jag.
- Du får gärna hata mig, bara du röstar på oss, sa han.
- Är det din nya slogan?
- Tja, va’fan, sa han.

Samtalet ebbade ut. Vi var båda utmattade. Det märks inte alltid på de ord som blir sagda vilka vulkaniska känsloutbrott som ligger bakom.

Nu gnager samtalet i mig. Politik är viktigt. Politiken slår rakt in i varje människas och familjs liv. Även om jag inte vill argumentera politik borde jag kanske ändå presentera min värdegrund? För även om jag fortsätter att vara politiskt obunden ligger min värdegrund fast som berget.

Inget parti kan någonsin uppnå det jag vill och kräver: Total rättvisa och lika värde. Full frihet att utveckla sig precis hur man vill, oavsett om det gäller att bli snickare, kirurg eller företagare. Jag tror på fördelning, men för den skull inte på lika lön för alla sysslor.
Jag tror att människor blir friare och gladare och lyckligare om de känner att det samhälle de lever i är tryggt för dem.
Jag tror att vi är beroende av varandra och hellre borde vara givmilda än snåla och egoistiska. Jag tror att livet blir trevligare och skönare så.
Det är kul att inom begränsade former tävla, men konkurrens till varje pris gör mig sjuk av oro. Jag tror att det gör många andra sjuka också. Jag har sett exempel på att det finns hela företag som är så sjuka av oro att inte klara konkurrensen att de dumpar gifter i havet och hindrar fackföreningar från att bildas, allt för att göra sina produkter billigare – och själva överleva.

Jag tror på fri handel och att det finns naturliga mekanismer inom marknadsekonomin som är bra. Människan har alltid bedrivit handel och det borde inte vara någon politikers uppgift att hindra det. Samtidigt ser jag att det finns behov av att inskränka vissa friheter. Sedan människan hittade på att inte bara människor utan även företag kan vara juridiska personer måste vi tyvärr etablera en makt som är mäktig nog att hindra företag från att utsätta människor och miljö för rovdrift.

Kort sagt, jag tror att man som politiker måste ha en vision om ett bättre och mer rättvist samhälle, men samtidigt vara pragmatisk nog att inse att företagande är det som driver oss framåt och skapar välfärd och resurser att fördela.

Det här tror jag i korthet på. Det är en hastigt och illa uttryckt värdegrund som jag nöjer mig med eftersom jag varken vill argumentera eller propagera.
Jag har vänner med alla partifärger, men det har visat sig att aktiva socialdemokrater ligger närmast min innersta vision, även om de oftast formulerar den annorlunda.

Jag äger en värdegemenskap med socialdemokratin.

Om det borgerliga blocket har jag inget att säga. Jag förstår dem inte och kan inte på allvar sätta mig in i hur de uppfattar världen eftersom deras ideologiska grundval i mina ögon innehåller fasansfullt egoistiska och elitistiska element.

Hopp och förtvivlan

Det finns många bråddjup. Språket självt är ett sådant. I språket har vi ord som är sina logiska motsatser, som exempelvis tragedi och komedi. Samtidigt klarar våra hjärnor att abstrahera varje begrepp ett snäpp till. Vi presterar rent av sådana märkliga saker som att vända ord till sin raka motsats.

Hopp och förtvivlan är två andra motsatser. Frågan infinner sig; kan dessa ord på samma enkla vis byta betydelse med varandra som tragedi och komedi?

De kan, men det är mycket svårare och följderna ofta nog katastrofala.

Helt sant är att vi människor kan känna hopp. När vi är hoppfulla är vi lyckliga.
Vad vi mer sällan reflekterar över är att hoppets grundval är tro. För att kunna hoppas måste vi tro att vi kan lyckas, att det kommer att gå oss väl, eller att vår käras sjukdom vänder så att hon åter blir frisk.
Allt hopp grundar sig på en enda sak: Tro.
Förtvivlan kommer över oss först när vi inte längre tror att vi kan få den vi åtrår, inte har råd att köpa mat, när sjukdomen hos den vi älskar förefaller obotlig.

Det går inte att leva utan tro. Utan tro, inget hopp. Det är när vi slutar tro vi hamnar i förtvivlan. Vi tror alla. Därmed inte sagt att alla tror på Gud.

Allas våra liv utspelar sig på den vassa egg tron utgör. Bråddjupet bredvid är inte tragedin, utan total och hopplös förtvivlan.

Att leva i förtvivlan är outhärdligt, våra psyken står inte ut med det. Knuffad över kanten går människan under eller visar sig plötsligt förmögen att upptäcka helt nya utvägar. Svävande över det värsta bråddjup där man ser att hela ens familj, hela ens klan, ja, hela ens folk inte har någon utväg så bereder sig människan till sist att utföra det sista offret. Människan uppfinner en ny tro, tänder ett nytt hopp och det mest omdömesgilla man kan tänka ut i det nya ljuset är att göra sig till martyr.
Så föds självmordsbombaren i ett sista försök att ta bort hotet från sina kära och påverka sin övermäktiga fiende.

Komedi är allvar

Sedan antiken har vi gått på teater för att ta del av de stora öden som utspelas i tragedierna. (Moderna varianter är exempelvis biobesökstormarfilmer som Love Story). Tragedier innehåller för oss arma människor alltså en form av härlig sötma – och största njutning.
En tragedi, om den är väl genomförd, äger tyngd och gör att varat förefaller mer betydelsefullt.
Komedier däremot är mer lättflyktiga – och känns inte lika viktiga, och synes oss därför inte vara lika betydelsebärande.

Vi sätter gärna likhetstecken mellan komedi och bagatell, vilket vi aldrig skulle få för oss att göra om någon enda tragedi.

Kanske ligger mänsklighetens största problem häri; att vi har svårt att ta allt roligt som finns på allvar.

Tragikomisk logik

De klassiska tragedierna har alltid en bestämd form. Man får redan i början veta vad hemskt som komma skall. När vi lever skriver vi däremot våra livs historier utan att veta, vi blir ständigt överraskade. Härav följer en enkel logisk slutsats:

Eftersom en tragedi alltid är förutsägbar
måste livet vara en komedi.

Förfärande enkel förstörelse

I begynnelsen valde jag en njutbar gyllenbrun bakgrundsfärg, på bloggerspråk kallad ”Template”. Hela min blogg andades solbränna och solbad och lyx och sus och dus. Trodde jag.

Så hände det sig att jag besökte Spacelounge och upptäckte att min blogg såg ut som en rutten kiwi.
Jag är varken envis eller helt förstockad, men behöll färgen eftersom jag förstod att Spacelounge, som äger en Mac, givetvis var felkalibrerad.

En dag besökte jag ett bibliotek. De hade flera terminaler. Överallt, var jag än loggade in, så såg jag rutten kiwi istället för den gyllenbruna solbrända magen, som i mina ögon haft smått sommarljuva och smygerotiska undertoner, varför jag också ursprungligen lät mig förföras och föll för färgen.

Idag bestämde jag dagen T, för Template-Kill-and-Total- Make-over. Operationen förkortades och gavs kodnamnet TKTM. Jag invigde även brodern i planerna, eftersom han är beväpnad med bredband.

Så har dagen förflutit. Operation TKTM gick ej att genomföra som avsett, utan förloppet följde en annan och mer överraskande bana, i det följande förkortad TD. Total Disaster.

Det visade sig, att när man med ett enkelt musklick byter Template så åker alla länkar man lagt upp all världens väg. Likaså alla kopplingar till Bloggtoppen.se och Bloggrankers och, tja… Allt.

Klockan närmar sig midnatt och vi har ännu inte fått ordning. Vi funderar hur vi ska lyckas med TR, dvs Total Recall, men inga lösningar biter. Under tiden dalar bloggen naturligtvis på Bloggtoppen och andra heta ställen i bloggosfären.

På min högra axel sitter Djingis Khan och väser i mitt öra: ”Man ska slutföra det man påbörjat.”
På den vänstra sitter coola latmasken och säger: ”Du grabben, hustrun sover och det står en dunk vin i skafferiet. Gott vin. Du behöver inte ens sukta din ammande hustru. Drick, broder drick.”

Jag tror det är onsdag. Men jag är inte helt säker.

Dagens visdomsord

Råkade skriva en kommentar hos Åsa Mitt I Världen, bara så där. Jag tyckte kommentaren, min egna alltså, var lite kul. Därför hamnar den även här. (Så jag kan arbeta i lugn och ro idag, utan att tänka att jag måste uppdatera bloggen).


Det är med horoskop som med den stora, stora kärleken. Ibland drabbas man av just den slumpen.

Äckel hör mitt kön till

Jag utsöndrar förmodligen en hel rad partiklar som kan definieras som obehagliga, kanske rentav äckliga, när jag duschar. En sak jag emellertid inte fäller, ens vid kraftig vattenbegjutning, är hår. Anledningen är enkel; Jag har inget hår.

Ändå är vårt duschavlopp ständigt och jämt täppt med osannolika kvantiteter av långt hår.

Hustrun har en princip, som jag med iver delar; att var och en städar upp efter sig.

Ovan denna vackra princip svävar en annan, mer outtalad, grundregel i vårt hem: Allt äckligt hör mannen till.

Så är det. Vissa av naturen givna lagar är bara att acceptera.

Driven av dessa obestämbara krafter, dit även kärleken torde räknas, rensar jag oförtrutet vidare; trots att ingångna avtal och själva huvudprincipen om att städa efter sig själv säger annorlunda.

Att laga saker

Jag skjutsade för några dagar sedan Johan till akuten. Han hade sågat av fingret. Efter operation har de fått fast fingret genom att fixera det med två titanskruvar som de borrade fast i benet. Färden in till akuten gjorde att drivaxeln på höger framhjul fick för sig att börja skorra. Sen, när man svänger med bilen nyper den fast. Det går inte att köra när man svänger mer än till hälften.
Som tur är har jag skrot liggande. Att köpa nytt är för dyrt. Så, av tre dåliga axlar med tillhörande drivknutar och grejer håller jag på att bygga en axel som förhoppningsvis ska fungera.

Jag har sagt det tidigare. Jag gifte mig med en snygg blondin med spetskompetens inom det tekniska området och som till och med hade certifikat att skruva stridsflygplan. Ändå är det jag som får skruva hemma. Hur detta har gått till och varför det inte är förhandlingsbart är mer än jag begriper.

För jag kan inte med ord beskriva hur jag hatar att hålla på med bilar. Jag kan ingenting och får lista ut hur man ska gå tillväga inför varje nytt problem. Jag gillar problemlösning i alla andra fall, utom när det gäller bilar.

Så ofta jag kan smiter jag ifrån garaget och gör det jag tycker är kul, skruvar ihop texter. Vad folk oftast inte förstår är att den mesta texten hamnar i papperskorgen. En roman på 300 sidor färdig text skapar ofta omkring 600 sidor text som hamnar i papperskorgen.
Till skillnad från gamla bildelar, som kan vara bra att ha, sparar jag aldrig text som visat sig vara funktionsoduglig. Och gjorde jag det skulle vi drunkna i papper här hemma.

Vinbär och tankar kring Noel

Lillebror och mamma sover middag. Flickorna vill göra saft. Jag tar fram hinkar och vi går ut och plockar vinbär mellan skurarna. Naya pratar om Noel.
- Varför är han sjuk?
- Man blir sjuk ibland.
- Vad är det för sjukdom?
- Cancer, säger jag neutralt. Inte helt obesvärat, men neutralt. Jag vet att hustrun och Naya redan pratat om det.
- Han blir frisk sen, eller hur pappa?
- Det vet vi inte.
Naya tänker. Plockar några bär.
Jag försöker att inte påverka förloppet. Naya måste få ställa sina frågor. Kanske påverkar jag ändå. I vart fall väljer hon att släppa ämnet.
- Jag tror det räcker pappa, säger hon och skakar stolt på sin hink.
- Ja, kanske det, säger jag tankspritt för mina tankar är överallt. Min mamma flydde från ett krig som barn. Hennes berättelser och levnadsöde har fått mig att förstå hur trasig man kan bli av sådant. Sen dog min mor i cancer alldeles för ung. Ännu kopplar Naya inte ihop sin farmors cancersjukdom med Noels eftersom de aldrig hann träffas. Däremot gör jag alltid en naiv koppling mellan sjukdomar som cancer och krig. Jag önsketänker alltid att vi människor kunde lägga varenda krona på sådan forskning istället för att lägga det på vapen.

Varje stridsvagn kostar mer än en cancerklinik.
Istället för att återigen bygga upp Libanon kunde man ha byggt säkert 1000 kliniker för barn med olika sjukdomar.
Forskningen kunde också ha spetsats än mer. Det är ohyggligt tungt att tänka så. Att man för samma summa pengar istället dödar och lemlästar.
Fåfängt svindlar tanken ett tag, att hade vi människor valt så klokt hade kanske den kemoterapi och sedan den strålningsterapi som Noel just genomgått varit bättre, verktygen mer förfinade.

Men det gäller att inte gräva in sig i sådana tankar. Jag klipper av tankekedjan med vilje. Minns istället hur Noel och Naya överlyckliga hoppade i en vattenpöl sist de träffades. Så tittar jag på mina barn.
- Ska vi gå in och göra saft? Frågar jag.
- Ja, pappa!
- Är du färdig Tula?
- Mmmuh, säger hon med munnen full av bär.
- Du ska inte äta upp dem nu, säger Naya.

Hustrun har vaknat. Hon hjälper barnen att koka saft på bären medan jag loggar in och beger mig till Noels blogg.

Det är den blogg vi följer mest. Vi är urusla att skriva kommentarer hos dig Noel. Men vi följer dig.

Utmaningar jag inte klarar

Jag har sett hur en del blir ”utmanade” att besvara en lista av andra bloggare. Hur uppfattar andra det? Blir de smickrade? Tycker de att det är roligt?
Själv blir jag kallsvettig. Varje gång jag försöker besvara frågor i mitt liv går det åt skogen.
Först i skolan, det blev alltid fel och betygen urusla. Och så lyckades jag på något vis ändå få ut min första bok och då kom ännu hemskare frågor, från journalister:

- Om du fick vara en bil, vilken sorts bil skulle du vilja vara? Frågade en tidning, dock inte motormagasinet, vilket man kan förledas att tro, utan en helt vanlig, och trodde jag, oförarglig dagstidning”.

Jag häpnade och gjorde tydligen något intressant med ansiktet för medan jag försökte samla mig hörde jag motorn i fotografens kamera vina medan slutaren lät tjadunk, tjadunk, tjadunk.
- TGB40, sa jag och oroades kolossalt vad slags bild de tänkte publicera av mig.
Journalisten ville inte skriva ned mitt svar.
- Läsarna förstår inte och får ingen som helst chans att se din personlighet, TGB40, vad är det?

Så. Det var min personlighet man var ute efter med dessa frågor.
- Jag har ingen personlighet, däremot ett temperament jag inte vill avslöja, slingrade jag mig.

Det skulle jag inte ha gjort. Journalisten slickade sig om läpparna och körde ett helt batteri med redan nedskrivna frågor. Jag hade inte svar på en enda. Vart tog samtalet och dialogen människor emellan vägen, tänkte jag. Till sist sa jag:
- Jag har skrivit en bok. Kan det intressera vad jag äter och dricker och vill vara för bil? Om jag läser om en författare i tidningen vill jag veta vad som driver honom. Jag skiter rent ut sagt i hans kosthållning.

Han bligade på mig med vassa ögon. Kanske märkte han min avoghet, i vart fall slog han in på ett annat spår:
- Har inte din bok likheter med Ulf Lundells ”Jack”?
Herregud. Vad skulle jag svara? Jag visste inte. En matthet kom över mig, ack dessa jämförelser. Hade han ens läst boken?
- Vi är inte i samma genre, sa jag stillsamt. Sen förtydligade jag dumt och oerfaret nog med en metafor: Om Uffe lirar rinkbandy så pysslar jag med tennis. Vi kör våra helt olika race i totalt oförenliga sporter.

Vart efter kom jag att läsa artikeln. Tydligen hade journalisten inte fått tillräckligt med uttalanden, så han hade ringt upp något arméförband och tagit reda på vad en TGB40 var. Riktigt duktigt av honom, det måste jag erkänna. I tidningen stod:

”Anders Widén är en författare helt utan personlighet, men ändå debutant till boken ’Månskensligisten’, som har temperament. Han säger att han vill vara som en sexhjulsdriven terränggående lastbil som klarar av att ha en haubitz-77 på släp. Medan han skriver struntar han i sin kosthållning helt och hållet och han spelar gärna tennis, men han tycker att det är konstigt att Ulf Lundell föredrar rinkbandy…”

Sådant kommer för mig när två av mina bloggvänner bjudit in mig att svara på frågor. Först Åsa Mitt I Världen, sen Helen von Hofsten .

Jag vill verkligen svara. Jag vill vara med och leka här i bloggosfären, men varje frågeformulär gör mig som sagt kallsvettig.

Vad beror det på? Bristande social kompetens? Eller är sanningen den att jag är världens tråkigaste människa?
Frågeformulären rör mig djupare än jag vill erkänna.
Något händer i mig. Jag vet bara inte vad.

Den officiella bilden

Jaha. Så har vi skickat bild till båda tidningarna: Länstidningen och Östersundsposten. I tidningarna kommer bildtexten att bli:

Naya och Tula Widén fick en lillebror den 14 juli. Han ska heta Odin.
Han var 50 cm lång och vägde 3410 gram. Mamma och Pappa heter Annika och Anders.

I själva verket var de unga damerna inte på humör att fotograferas...

Fingret i handsken

Som högst återstod femton minuters jobb med vedprocessorn. Arbetet flöt bra. Det var lagom varmt och skönt i solen. Veden doftade. En kobbe fastnade mellan skyddskåpan och sågkedjesvärdet. Sådant som händer. Lugnt, som vi brukar göra, förde Johan in handen för att trycka till kubben. Plötsligt ryckte Johan till. Blod skvätte. Han kikade ned på sin hand. Jag stod ett steg ifrån och såg bara blod och att handsken var i trasor.
Han ropade lugnt till mig.
- Stäng av traktorn.
Jag sprang runt vedprocessorn, hoppade in i traktorn och ryckte ut stoppknoppen och slog av huvudströmbrytaren.
Johan sprang redan mot bilen.
Jag sprang efter.
Han ropade över axeln:
- Fan, vi måste nog åka. Jag tror fingret är av.
Han sprang mot passagerarsidan. Medan jag sprang slet jag av mig min skitiga svettiga skjorta, det enda tryckförband jag kunde komma på att vi hade till hands. När jag satte mig på förarplats kastade jag skjortan till Johan som lindade in handen.
- Hur ser det ut? Frågade jag medan jag startade bilen.
- Fingret är av.
- Har du det?
- I handsken. Därför jag behåller den på.

Vi var mitt i skogen. Jag körde så fort det gick, kanske fyrtio, vägen var dålig. Det gick inte att köra fortare eftersom underredet slog i stenar. Efter någon minut började bilen bröla, jag hade slitit av eller slagit hål på ljuddämparen.
- Kör inte sönder bilen i onödan, sa Johan.
Jag kastade en blick på honom. Han satt och skrattade.
Jag lugnade ned mig lite med gasen.

När vi kom ut på 45:an körde jag så fort bilen höll för.
- Hur är det? Frågade jag.
- Fingret är av men jag känner det fortfarande.
- Fantomsmärta?
- Nej, fan. Det gör inte ont. Fantomkänsla, sa han och skrattade.

Vi satt tysta. Efter en stund sa Johan:
- Och jag som retade min kompis för att han hade av fingret i sin vedklyv förra veckan. Hur kan man vara så jävla klantig?

På akuten tog det en bra stund innan en läkare kom och klippte upp handsken. Efter ytterligare tid blev pekfingret, som var av, och långfingret som bara fått ytligare sår, röntgade. Johan tyckte jag inte gjorde någon nytta. Han sa åt mig att åka och hugga upp resten av veden, men att jag skulle ta brorsan med mig eftersom det ju kunde ske saker.
- Inte bra att vara ensam.

Tillbaka i skogen tillsammans med Johans bror startade jag traktor och vedprocessor utan att titta så mycket på blodet. Det var olustigt att köra maskinen, men vart efter tvättade och gnuggade den nya veden bort blodet.
Jag blev klar utan skador.

Johan skulle ringa efter operation men var förmodligen för dimmig av narkos.
Det sista jag hörde honom säga:
- Jag gillar inte morfin. Jag blir kräksjuk av’et, så ge mig nåt annat är ni bussig.

I morgon får jag veta om de lyckades sätta dit hans finger. Jag hoppas det innerligt och att det läker.

Landet som flyter av honung II

I ett tidigare inlägg med samma namn anlade jag i en skönlitterär text perspektivet att jag var Israels överbefälhavare, som ytterst motvilligt, men ändå effektivt utförde sitt jobb; att bomba och artilleribeskjuta Libanon.
I det följande prövar jag i första person singular att framföra motståndaren, Hassan Nasrallahs ståndpunkt. Jag väljer att skriva Gud istället för Allah. I linje med det förser jag även Hassan Nasrallah med västerländska jämförelser och uttryck som han troligen aldrig skulle använda. Jag gör så för att inte språk och kulturbarriärer ska försvåra läsningen.



Min son är död. Han dog i strid i det heliga kriget mot judarna. Dessa judar som med stöd av USA genomför det ena erövringskriget efter det andra. Men vi fick ut dem ur Libanon. Vi, Hizbollah, Guds partis tjänare och krigare, är den enda makt i världen som rått på Tsahal, den judiska krigsmakten.

År 1982 brakade Ariel Sharon in i Libanon. Han var en skurk och mördare. Inför Knesset, den judiska politiska församlingen, hade han sagt att han skulle slå mot PLO:s träningsanläggningar. Vi hade upplåtit mark åt våra bröder, för att de skulle kunna fortsätta sin kamp i Palestina. På några dagar hade Ariel fullständigt krossat PLO:s anläggningar. Ariel fick blodad tand, han kunde inte låta sig nöjas. Han ryckte ända in i Beirut med sina stridsvagnar och krossade allt i sin väg.

Politikerna i Knesset påstod givetvis att de inget visste, att Ariel Sharon gick långt utöver sina befogenheter. I ärlighetens namn kanske han gjorde det. Men man kan inte fortsätta ett krig i dagar, veckor, år, utan att den politiska ledningen i det land som sänt ut stridskrafterna märker det.
Judarna i Knesset tror de är så listiga. De lägger ut den ena rökridån över den andra. Medan de grälade om att Ariel Sharon skulle dra sig tillbaka från Beirut lät de sin egen kristna milis ställa till massaker i våra flyktingläger Sabra och Shatial. Allt medan Tsahal stod och såg på.
För att blidka FN och skapa goodwill och f ör att kunna sälja Jaffaapelsiner i Europa hittade judarna på att skapa en värdelös domstol. Ariel Sharon ställdes inför rätta och befanns naturligtvis oskyldig. Vilken teater! Judarna förstod att det kanske inte såg så bra ut, så de gav ändå Ariel Sharon sparken inför hela världspressen.
När han sen blev premiärminister hade hela världens press naturligtvis glömt allt blod som ropade ur marken i Libanon, allt blod den karlen hade på sina händer.
En sådan mördare valde judarna till statschef. Det om något visar judarnas innersta vilja. Kan man kalla landet för något annat än en skurkstat?

Världen har måhända glömt, men vi har inte glömt blodet. Det ropar ur marken ännu i denna dag och min son är en av dem som kallar högst. Min son är mitt blodsvittne att kampen måste föras vidare, till dess vi segrar. Skurkstaten som västerlänningarna har placerat mitt i vårt heliga hjärta måste bort. Israel är inget annat än en cancersvulst i det förut så stolta osmanska riket.

Vi talar om arabisk helig mark. Här breder den islamska heliga nationen ut sig. Vi fanns här långt före britter och fransoser. Det 400-åriga osmanska väldet var stort och härligt och 1683 sträckte det sig från Turkiet till Bagdad, ja ända till Basra och Kuwait.
Så kom britter och fransoser och lurade med våra förfäder i första världskriget mot löfte att vi skulle få självständighet, att de skulle ge upp sin koloniala makt över oss.

Det var första gången imperialisterna lurade oss. Vi fick givetvis ingen självständighet. Vi försökte förstå, vara resonabla. Vi lät engelsmän och fransmän dela upp vår heliga nation mellan sig. Engelsmännen fick Irak, Jordanien och Palestina, det sistnämnda satte de med iver igång att försöka kristna. Fransmännen fick Syrien och eftersom de också tyckte att kristendom verkade vara på modet satte de igång att dela upp Syrien i mindre bitar. Så skapades Libanon, fransmännens lilla gulliga kronjuvel, av kristendom i Mellanöstern. Så såg gränserna och de nya länderna ut 1923. Och vi gick med på allt detta eftersom vi är fredsälskande, men egentligen:

Här breder den islamska heliga nationen ut sig, och britter och fransoser kom hit och styckade upp oss. Trots löfte att vi skulle bli självständiga.

Västvärlden vägrar förstå vad den gör mot oss. Och som om detta inte var nog lovade plötsligt engelsmännen bort delar av Palestina till judarna.

Vem gav engelsmännen den rätten? Ingen!

Här har den islamska heliga nationen alltid brett ut sig och så kommer främlingar och lovar bort vårt land.

Israel finns inte. Existerar inte. Att FN uppfann Israel ur tomma intet år 1948 är ett skämt. Ett dåligt västerländskt skämt. Vi har hela västvärlden emot oss, våra före detta ockupanter Frankrike och Storbritannien, USA och dess skurkstat i ledband Israel. Till det har vi FN emot oss. Men vi ska segra eftersom den islamska heliga nationen utför en rättfärdig kamp.

Vi vill bara ha tillbaka vårt land. Vi vill bilda våra egna gränser från Turkiet till Kuwait. Det är det historiskt enda rätta och korrekta. Allt vi vill är att leva i fred här, på vår mark.

När Tsahal rullade in i Beirut 1982 hade vi ingenting, knappt några vapen alls, men vi samlade oss till kamp och bildade Guds parti. Våra bröder i tron hjälpte oss och Iran sände oss vapen genom Syrien. Men vi hade aldrig nog, leveranserna var knappa. Tålmodigt och långsiktigt byggde vi upp skolor, gav änkor och stupade hjältars familjer ekonomisk hjälp, samtidigt gnagde vi ut Tsahal. Vi gav inte judarna en lugn stund. Meter för meter tvingade vi ut dem ur Libanon. Vi kallade taktiken ”lågintensiv krigsföring”. Vi valde noga ut mål att beskjuta eller spränga. Vi fanns alltid där, Tsahal kunde inte hitta oss.

Vi lärde våra krigare att säkra sin reträtt. När allt var säkert, verkligen säkert, sköt de och sprang. Vi kallar taktiken ”Hit and run”.
Naturligtvis var våra krigare civilklädda. PLO hade visat oss att det dummaste vi kunde göra var att uniformera oss och anlägga träningsläger för våra soldater. Tsahal är verkligen träffsäkra, både med artilleri och flyg. Man ska aldrig, aldrig ge Tsahal ett väl avgränsat och synligt mål, då blir man bortskjuten.

Vad är det för mening med att bli bortskjuten om man är satt till världen att föra strid för islams heliga nation? Vi lärde våra krigare att aldrig visa sig.

I maj år 2000 segrade vi. Tsahal ryckte baklänges och fegt ut ur Libanon. Sen dess har vi byggt tunnlar och bunkersystem, lagrat vapen, och lärt upp fler krigare. Sanningen är den att vi har så många och ivriga rekryter att vi inte på ett bra sätt kan ta hand om dem alla. En del gör vi till snickare, elektriker, rörmokare. Vi säger dem ärligt som det är, att de kommer att behövas i kampen. För vår kamp måste föras på vårt eget territorium. Vi måste låta Tsahal beskjuta de våra. Vi har ännu inte militär kraft att anfalla in i Israel. I väntan på den kraften måste vi göra precis som Churchill gjorde under andra världskriget.

Hitler och nazityskland var på väg att vinna luftkriget. RAF hade inte flygplan nog att sätta in mot de tyska anfallen och hela tiden blev RAF mer och mer sönderbombade eftersom de många gånger inte ens hann upp i luften. Mot sitt krigskabinetts vilja förordade Churchill att RAF skulle terrorbomba Berlin. Våldsamt och överraskande.
- Varför? Frågade både militärstrateger och politiker. Det fanns ingen rim och reson i att bomba civila i Tysklands huvudstad, ansåg de.
Churchill svarade lugnt.
- Vi måste väcka Hitlers vrede.
Motvilligt gick krigskabinettet med på att utföra några bombräder mot Berlin. RAF höll på att förblöda och de såg det som en sista chans att kanske få till stånd en förändring.
Svaret lät inte vänta på sig. Hitler blev rasande. Han iscensatte den värsta vedergällning världen skådat. Blitz över London.
Churchill drog sig undan med en flaska whisky och lät Hitler bomba sin huvudstad. Efter några dagar sade ett nervöst krigskabinett till honom:
- Vi måste stoppa det här. Vår huvudstad står i lågor.
Churchill skakade på huvudet.
- Låt Hitler bomba en månad, ett år, vad än tid det tar. Vi har att bygga upp RAF.

Churchill offrade civila i sin huvudstad för att senare, när RAF var moget, kunna genomföra det som kom att kallas ”Slaget om Storbritannien”.
Churchill vann och tackade sina piloter med orden: ”Aldrig har så många haft så få att tack för så mycket.”

I krig handlar allt om taktik. Västvärlden fördömde aldrig Churchill för att offra civila. Nu slåss vi, Guds parti, med västerländska metoder och då ropar väst i avsky. Låt dem ropa. Vi, islams heliga nation, vet äntligen hur slipstenen ska dras och vår strid är rättfärdig. Vi kommer att segra.

Enligt © Adelaide Now, Civilklädd Hizbollahkrigare som lockat Tsahal till beskjutning av civila i en Hit and Run operation.

Tiden var mogen. Vi hade tillräckligt med vapen och ammunition och hängivna krigare. Vi lockade judarnas skurkstat i fällan. De rullade genast in i vårt land och nu står de där, mitt i vårt nät av tunnlar och bunkrar. Vi väljer när vi vill skjuta.

Att kriga mitt ibland civila och själv vara civilklädd och utföra småskaliga operationer av ”Hit and run-taktik” är på det sätt vi besegrar först Tsahal, sedan Israel.

Samtidigt väcker vi hopp om seger hos alla muslimer i islams heliga nation. Anhängare i Egypten, Jordanien, Sudan, Irak, Uzbekistan, Afghanistan, Iran, Syrien, Pakistan, Indien, Indonesien, ja överallt och även i Europa och USA, är rusiga över våra framgångar. Hizbollah, Guds parti, visar vägen.

Peace and Piece

© Gary Varvel


Jag har skrivit en rad inlägg om konflikten i Mellanöstern utan att klart redovisa mina ställningstaganden.

Mitt första ställningstagande gäller FN.
Jag kan i djupet av mitt hjärta inte komma ifrån att det var oerhört klumpigt av FN att rita den kartbild av Israel man gjorde 1947. Den hade ingen acceptans hos grannarna.

En kuriositet är att strax innan hade andra, tidigare kolonialmakter, ritat minst lika godtyckliga gränser för länder som Egypten, Libanon och Syrien. Kring de gränserna bråkas det inte lika mycket, om ens alls.

Min ståndpunkt är att FN:s övernationella beslut att Israel skulle grundas som stat är oantastligt. Vi har inget högre organ än FN att vända oss till.

Till detta kommer det historiska Israel som alltid funnits. Den folkgrupp som kallas sabra är judar som alltid bott i Israel. Sabra betyder ursprungligen ”kaktus” och blev en passande benämning när invandrarna efter andra världskriget anlände eftersom de fann att de judar som var födda i Israel var så olika dem, så självsäkra att de stacks när man kom dem för nära. En sabra som blev världskänd för att inte ha några nerver alls var Moshe Dayan.

Två företeelser legitimerar staten Israel; FN:s beslut att bilda staten och den infödda judiska folkgrupp som alltid bott i området.

En sak värd att notera är att arabiska palestinier och judiska sabra kunde leva sida vid sida innan en del av Palestina bytte namn till Israel.

Mitt andra ställningstagande gäller Israels hotbild.
Israel drabbades av krig direkt efter bildandet. Samtliga fem grannländer anföll omedelbart. Mot all förmodan vann Israel och FN godkände på nytt staten Israel, med vissa justeringar av gränsdragningen.

I alla större krig, är det Israel som blivit attackerat eller hotat, inte tvärt om. Det gäller Sinai 1956, sexdagarskriget 1967, och den stora drabbningen 1973. Vid dessa tillfällen har Israel följt en och samma militära doktrin. Eftersom landet är så litet och hotat från alla håll anser de flesta militära bedömare att Israel vid ett angrepp måste bete sig aggressivt, de måste flytta ut kriget utanför sitt eget lands gränser, annars är slaget redan vunnet för fienden.

Så fort Israel blir anfallet expanderar man landet, därpå, vid eldupphör är det tänkt att politik och förhandling ska ta vid. Israels politiska doktrin lyder: ”Ta territorium, tala sedan om för fienden att de kan få tillbaka landet, såvitt vi kan skriva under ett gemensamt fredsfördrag.”

Egypten har skrivit under och fått tillbaka land. Jordanien likaså.
Dessa fredsfördrag har hållits.

Ockuperade områden 1
Ändå fortsätter Israel att hålla områden ockuperade. Bland andra Golanhöjderna. Innan Israel tog Golanhöjderna hade Syrien byggt fasta militära ställningar där, varifrån man godtyckligt lite nu och då utsatte Israel för artilleribeskjutning.

Golanhöjderna är strategiskt belägna. De är ett hot mot Israel om en fientligt inställd makt besitter dem. Syrien har inte varit villiga att teckna fredsavtal med Israel. Golanhöjderna är därför ockuperade.

De av Israel ockuperade delarna av Palestina är svårare att rättfärdiga ur militärstrategiskt perspektiv. Där står inga fientliga pansarbrigader beredda att rycka in i Israel, så som Syrien och Egypten har gjort. Istället har Israel ockuperat dessa områden eftersom man anser att Palestina självt inte kan hålla kontroll över de extremister som sänder självmordsbombare in i Israel.

Det är min tro att Israel velat stifta fred med Palestina och därpå dra sig tillbaka ut ur dessa områden. Mindre områden har också getts tillbaka i syfte att uppnå en ny fred, men Palestina som helhet har aldrig slutit någon fred med Israel. PLO-ledaren Arafat talade visserligen om fred, men på sådant sätt att Israel inte kunde tro honom, eftersom han drog historiska paralleller till freden i Hudayabiyah där Muhammed endast lurade sina fiender till ett fredsfördrag för att strax därpå anfalla sin fiende. Det var så Muhammed vann Mecka.

De ockuperade områdena i Palestina är och förblir Israel misstag. De borde vara medvetna om det, men ändå sker ingen förändring. Denna ockupation föder hat, och därmed fler självmordsbombare, förutom att den är kostsam för Israel både i goodwill och i dränering av statsfinanserna.

Det är högst olyckligt att vare sig Israel eller FN ser någon annan lösning, för bevisligen kan inte Palestina och Israel klara upp sina mellanhavanden i de ockuperade områdena. Här har FN en stor uppgift att fylla, dessa områden borde demilitariseras, för att på sikt återges till Palestina.
FN har i decennier uraktlåtit att agera med kraft i dessa områden. FN har skrivit många resolutioner om saken, vilket naturligtvis inte har hjälpt.
Därför har de ockuperade områdena förvandlats till en permanent kris.

Ockuperade områden 2
Situationen försvåras väsentligt av att flera arabnationer anser att Israel ska bort, att hela Israel är en ockupation av Palestina. Iran säger det öppet: ”Staten Israel ska elimineras”. Syrien säger det ibland. Hizbollah säger det definitivt och går till och med längre. Hizbollah talar ofta om total utrotning av alla judar i hela världen.
Denna inställning, att Israel inte äger någon legitimitet alls, försvårar, för att inte säga, omöjliggör, varje konstruktivt samtal om en lösning. Vill man eliminera Israel går det inte att förhandla. Det finns inget att förhandla om. Det finns bara krig.

Detta är ytterligare en orsak till att Israel krampaktigt håller kvar i allt de tidigare har ockuperat, så att de har något att förhandla om.
Sedan 1967 har Israel sagt: ”Ni får tillbaka land om vi får löfte om fred.”

Inte bara Palestina, utan även andra delar av arabvärlden vägrar ge Israel fred.

Läget är således låst och Israel fortsätter till stora kostnader för sitt land i goodwill att hålla mark som för dem bara utgör bekymmer och dränerar statskassan.
Vanligtvis ockuperar man ett land för att komma åt rikedomar och naturresurser, eller åtminstone för att beskatta det besegrade folket hårt.
Så sker inte här. Den ockuperade marken tjänar endast som buffertzon åt Israel, och små kakor att förhandla med arabvärlden om.

Frågan är alltså vem som håller dessa Palestinier som gisslan, Israel eller de delar av arabvärlden som fortfarande efter 58 år vägrar att erkänna Israel som stat.

Enstaka terrorister och statsterrorism
Förenklat kan sägas att arabvärlden slutade att anfalla Israel med total militär vapenmakt i form av infanteri, pansar, sjöstridskrafter och stridsflyg år 1973, då Israel vann en förkrossande seger med hjälp av i huvudsak 800 stycken gamla stridsvagnar från andra världskriget som fick möta de omkring 3000 moderna sovjetiska stridsvagnar som kom inrullande från Egypten och Syrien.

Istället är det ett oöverskådligt myller av små terroristgrupper som numera för kriget.

Det har visat sig vara ett hot som är svårare att bemästra, nyckfullt som det är. Vad kan man strängt taget sätta in för motåtgärder mot en självmordsbombare?

Israel har kommit att kalla dessa grupper för terrorister. Omvänt säger grupperna att Israel utför statsterrorism. Alltså att Israel är en stat som ägnar sig åt terror.

Båda sidor beskyller varandra för terrorism.
I och med det har man valt den sämsta väg att gå om man vill få slut på konflikten.

Det internationella perspektivet
Många har börjat påstå att den kamp som förut stod mellan USA och Sovjet istället nu står mellan USA och islamfascistisk terrorism. Att Israel och bland andra Hizbollah i själva verket för ett ställföreträdande krig mot varandra. Det påstås alltså vara större och hemskare krafter i rörelse bakom det vi ser.

Jag håller inte riktigt med.
Visserligen får Israel sina vapen från USA. Och Hizbollah stöds av Iran, och till viss del av Syrien.

Ändå. I det akuta läget och på plats är det Israeler och Libaneser som dör.
Konflikten mellan Israel och Hizbollah är i högsta grad verklig.

Att USA sympatiserar med Israel råder det inga tvivel om. Till en början, när Israel var ungt, köpte den nya staten sina vapen från Tjeckoslovakien, senare Frankrike. Så sent som på 70-talet vägrade Storbritannien att sälja militär bromateriel till Israel eftersom det kunde klassas som ett offensivt vapen. Israel kanske ville gå över kanalen och ta Egypten. Därefter har USA i en aldrig sinande ström sålt vapen till Israel. En del säger att vapnen skänks bort. Jag har inte lyckats ta reda på hur det faktiskt förhåller sig, men eftersom Israel även tar emot stora penningbidrag från USA, kan det gå på ett ut. Kort sagt, USA hjälper Israel.

Annars sansade människor på vänsterkanten skriker i högan sky över detta. ”Titta, vad den judiska lobbyn i Washington gör!”, ropar de.

Som pacifist håller jag med. Att sälja eller ge bort vapen till någon är en styggelse.

Samtidigt kan jag bara dra en slutsats. Hade inte USA exporterat eller bistått Israel med vapen hade staten inte längre funnits på kartan. Judarnas land vore utplånat.

Är det en händelse jag som världsmedborgare skulle stå ut med?
Jag tror inte det.

Allt sedan Vietnamkriget har jag mina dubier kring USA:s utrikespolitik, men supermaktens omedelbara leveranser av vapen för det med sig att Israel kan hålla stånd mot grannar som vill sopa judarna ur historien.

Så beklagligt ser det ut. Amerikanska skattebetalare tvingas finansiera ett krig som vare sig ger USA olja eller ens goodwill i världens ögon. Istället smutsar Israels förehavanden ned USA, likväl som USA:s övriga förehavanden i världen smutsar ned Israel. De extrema grupper som i alla länder ropar ”Jihad” drar den rakt motsatta slutsatsen. De tror inte alls att den amerikanska skattebetalaren är less att betala till detta ändlösa krig. De som ropar ”Jihad” säger sig vilja krossa imperialisten USA och dess adept, det judiska Israel.
I propagandan kallas de av dessa extrema rörelser för Storsatan och Lillsatan.

På så sätt fortsätter de att föda varandra, med vapen och hat, USA och Jihad-roparna. Och den amerikanska medelklassen får fortsätta att ha högre fastighetsskatt än de annars behövde eftersom finansdepartementet i USA tycker att det är lättaste sättet att beskatta sitt folk på. Hus går inte att flytta och är svåra att undanhålla eller fuska med.

Det nya hotet
Hur ska vi benämna det nya kriget, det vi kallar terrorism? Framför allt, hur ska vi möta hotet?
Ingen vill ha självmordsbombare som utlöser sin på kroppen fasttejpade bomb i sitt land. Ingen vill att en liten grupp människor ska sprida nervgift i tunnelbanan, så som hände i Japan. Ingen vill sitta i ett flygplan som plötsligt blir kapat och flyger in i en skyskrapa.
Ingen vill heller sitta i skyskrapan som blir träffad och störtar ihop.
Ingen medborgare i något land vill att missiler utan precision ska regna ned, inte från grannlandets reguljära armé, utan från en grupp fanatiker som grannlandets regering inte har kontroll över.

Hur försvarar man sig mot sådana företeelser på ett acceptabelt sätt?
Det är knäckfrågan som måste lösas.

Israel bombar just nu Libanon för att plocka bort det godtyckliga missilregn de utsätts för. Alla är vi överens om att det inte verkar vara den bästa av metoder. En del av oss klagar till och med, tycker att det är hemskt att oskyldiga människor dör.

Jag har själv klagat. I den här bloggen och när jag träffar folk som orkar lyssna.

Men vad är då metoden? Bör Israel skicka ut fredspatruller i orange signaluniform att knacka dörr och fråga om det bor någon missilägare i grannskapet?

Vad vill världen att Israel ska göra?
Hur ska Israel hantera missilregnen och självmordsbombarna landet ideligen utsätts för?

Vad vill jag att Israel ska göra för att på ett humant och oblodigt sätt ta bort den hotbild de mer än andra ständigt lever under?
Jag är pacifist. Som sådan borde jag ha en lösning – och det har jag, i teorin.
Lösningen heter kärlek. Men när man står inför faktum, att det i ens grannland springer omkring ett okänt antal civilklädda fanatiker som vill utplåna hela mitt land och mitt folk, blir det plötsligt svårt att leverera kärlek. Särskilt om fanatikerna vissa dygn skjuter iväg 200 missiler mot mig. En av missilerna slog enligt Der Spiegel ner i Nazareth och dödade två barn. Dessa barn råkade vara muslimer eftersom Nazareths befolkning till två tredjedelar är muslimsk, fast de har Israeliska pass.

Denna vilsegångna missil är bara en av detta krigs förskräckliga och tragiska nycker.

Libanons dödssiffror stiger och sjunker. Först var det 60 som dog i Quana, sen 28.
Totalt i hela kriget uppgav man en dag över 1000 stupade civila. Nästa dag korrigerades siffran ned till omkring 400, enligt vissa källor.

Redan en död är för mycket och det propagandakrig och den beredvillighet till desinformation som uppvisas och pågår gagnar inte saken: Att få stopp på dödandet.

Desinformationen som sprids eller manipuleras fram skapar endast mer misstro.

Vi alla som vill kalla oss världsmedborgare har en stor uppgift framför oss. Vi har att tänka ut bättre sätt än stridsvagnar och klusterbomber för att avväpna terrorister.

Ett viktigt verktyg heter Kunskap och riktig Information. Till alla.

Det är vad vi borde diskutera, hur dessa verktyg ska skapas och vidmakthållas.
FN borde dessutom vara det allra viktigaste instrumentet och spela en betydande roll redan dag 1 i en konflikt som denna.
Att den var på väg och har trappats upp allt sedan år 2000 då Israel drog sig ur Libanon är fullkomligt uppenbart.

Satirteckningen, eller propagandabilden, om man så vill, som inledde detta inlägg är från år 2001.

I denna konflikt har FN framstått som fullkomligt lamslaget.

FN skapade staten Israel. FN har inte gjort tillräckligt för att skydda staten Israels suveränitet.

Vi som vill kalla oss världsmedborgare bär skuld i detta. På alla plan vi kan och förmår måste vi börja arbeta för att reformera FN.

Samtidigt måste vi öva upp vår egen och världens förmåga till känslomässig och intellektuell hederlighet.

Sådan hederlighet utgör vägen till respekt och förståelse för nästan, vare sig hon är kristen, jude, ateist eller muslim, vare sig hon bor i Palestina, Libanon eller Israel.

När börjar ett krig?

Jesus sade: ”…vänd andra kinden till.”

Israel drog sig ut ur Libanon år 2000. Enligt FN lämnade de tillbaka all ockuperad mark.

Sen dess har Hizbollah avfyrat missiler in i Israel vid 19 tillfällen. Oprovocerat.
Hizbollah siktar inte på någon speciell, deras missiler är för dåliga för det. De dödar slumpvis vanligt folk, sådana som du och jag.

Israel drog tillbaka sina styrkor, och som tack fick de ett utdraget regn av missiler över sig.

Israel valde att vända andra kinden till. Nitton gånger.

Den 12 juli fick Hizbollah nog. De gick in i Israel och dödade flera och tog till fånga två israeliska soldater.

Israels första reaktion var att gå in i Libanon med en liten styrka för att rädda sina män. Hizbollah lyckades skjuta ihjäl ytterligare israeliska soldater, räddningsaktionen misslyckades.

Hizbollah fann läget gynnsamt, de sköt iväg några missiler till in i Israel, samtidigt som de till världspressen sade att de ville förhandla om utbyte av krigsfångar.

Israel rullade fram sitt pansar och gick in i Libanon. Israel säger sig vilja skapa en missilfri zon, samt att försöka komma åt Hizbollah.

Hizbollah har valt att aldrig kommentera sina handlingar. Istället förklarar de sig med dessa ord; fritt översatt av mig från Herald Tribune den 8 augusti: ”Israel är en förbrytarstat, en cancersvulst och roten till alla kriser och krig.”

På Hizbollahs tevekanal Al-Manar framställs judar som grisar, samtidigt som man förnekar att judeutrotningen ägt rum och man säger att ”den stora islamska nationen av jihad ska bränna och förinta alla judar.”

Redan i maj framträdde Nasrallah i TV för att förklara en viktig grundprincip: ”vår nations villighet att offra deras blod, själar, barn, fäder och familjer” är vår fördel över judarna ”eftersom de aktar sin nästas liv.”
(fritt översatt efter Herald Tribune, som i sin tur låtit Middle East Media Research Institute översätta till engelska).

Nitton gånger vände Israel andra kinden till.

Vad lärde sig Israel? Att ickevåldsprincipen är en bra princip?

Vad lär det oss?


Länk till Herald Tribune: http://www.iht.com/articles/2006/08/08/opinion/edlevin.php

Tjatets inneboende logik

Att bada är en av Nayas passioner. Att bada med skidglasögon ännu roligare. Medan jag arbetar med att sammanställa ett föredrag om Klimatförändring hör jag följande, helt riktiga och logiska resonemang:

- Jag vill bada mamma!
- Det går inte.
- Men mamma, jag vill!
- Odin ska ha mat.
- När han har ätit kan vi bada!
- Nej.
- Jag kan bada med pappa!
- Pappa jobbar.
- Mamma, vi kan väl bada!
- Jag kan inte sen jag fick Odin. Om några veckor.
- Jag vill ju bada nu!
- Snälla, sluta tjata.
- Men mamma, jag slutar ju tjata om du säger ja.
- Men Naya. Det går inte.
- Joho. Det är bara att säga JA.

Kina i världen

Konsumtion, den nya filosofin
(Privat faktainsamling för föredrag inom ämnet ”Klimatförändring”)

Liksom i Europa och i främre Asien och överallt har man krigat om olika idéer i Kina. Även under Kinas guldålder vad gäller filosofi och tankar krigades det. Perioden kallas Zhoutiden, eller ”Filosofins hundra skolor” och sträckte sig mellan 1028 till 256 före Kristus.

Tanken svindlar. Vad gjorde vi för 3000 år sedan i Europa, då det i Kina fanns hundra olika filosofiska inriktningar?

Här följer tre korta exempel, först Kong Fuzi, som är mest känd, därefter den mer okända men i mina ögon fantastiska Mozi, sist, ett mer avskräckande exempel i Shan Yang som grundade Rättsskolan:

Kong Fuzis moralkodex: (ca 500 f.kr)
”Du skall uppträda mot var och en som om du mottog en högt uppburen gäst. Du skall behandla folket som om du deltog i en stor offerceremoni. Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör mot dig, och kränk ingen, varken hemma eller ute.”

Mozi ca 400 f.kr.
Mozi pläderade 400 år innan Jesus föddes det Jesus blev känd för. Mozi ansåg att kärlek är det enda sättet att råda bot mot kaos och krig.
Mozi sade: ”Om alla börjar älska alla skulle strider mellan såväl enskilda som stater komma att upphöra.”

Mozis fördömde allt anfallskrig
”Mord som begås av en person kallas orättfärdigt och medför dödsstraff. Utifrån denna utgångspunkt måste mord på tio personer vara tio gånger så orättfärdigt, och därför förtjäna ett tiofaldigt dödsstraff… Men när det gäller orättfärdigheten att angripa stater, förstår världens herrar inte att de bör fördöma den; tvärtom bifaller de den och kallar den rättfärdig…”

Rättsskolan, grundades av Shang Yang död 338 f.kr.
Rättskolan förebådade en ytterlighet som sedan blev modern i vår tid i politikens ytterfält både i den fascistoida ultrahögern, men känns också igen hos figurer som Stalin och Mao. Rättskolan stämplade konstnärer och andliga ledare som antingen onyttiga eller direkt farliga i samhällskroppen. Det enda som var viktigt för dem var att bygga en stark stat. Befolkningen hade en enda uppgift, att tjäna staten.

I kraftfälten mellan dessa tankar uppstod givetvis krig och inre slitningar i mittens rike, men det märkvärdigaste av allt: Kina bestod. Kina överlevde.

Kina är inte ett land, fast vi tror det, utan ett gigantiskt imperium. Kina består av fler länder än Europa och har fler etniskt helt skilda grupper. Man räknar att Kina har 60 minoritetsspråk och där den minsta minoriteten är större än Sveriges befolkning då den innehåller 10 miljoner människor.

Kinas makthavare av idag har satt upp ett nytt mål för sitt, till ytan stora och till befolkning ännu större, imperium. Man vill uppnå samma standard och konsumtion som övriga i-världen.
Kina sysslar inte längre så mycket med filosofi, istället examineras tjugotusen nya ingenjörer varje år.

För närvarande är Kinas konsumtion av de viktigaste industrimetallerna stål, aluminium, koppar och bly endast 9 procent per capita, jämfört med vår i i-världen. Men marschtakten är hårt uppskruvad. Även om vi fryser konsumtion och folkökning i väst kommer den av Kina planerade och målsatta ökade konsumtionstakten att medföra en ökning med 94 procent av världens sammanlagda produktion och därpå följande konsumtion.

Av detta följer att när Kina når sina mål kommer världens konsumtion att fördubblas, med påföljande belastning och påverkan av den globala miljön.

Tidigare trodde det kommunistiska Kina att miljöproblem inte existerade för dem, det var något som hörde de imperialistiska och kapitalistiska samhällena till. Ett nytt tänkande kom i dagern så tidigt som 1972, då Kina för första gången skickade en delegation till FN:s första miljökonferens. År 1983 utropades miljövård till en grundläggande nationell princip, åtminstone i teorin. I praktiken kan varje statstjänsteman endast visa sin duglighet på ett enda sätt; genom att få högre fart på den ekonomiska utvecklingen.

Kina gör just nu vad som helst för att öka sin produktion och konsumtion. Ett exempel: Fisk som fångats av norska fiskare i ishavet skeppas nedfryst till Kina för att tinas, fileas och frysas igen. Sen skeppas fisken tillbaka till Norge och Europa för att säljas.

Man vill tjäna pengar. Och man tjänar redan mer pengar i Kina, vilket bland annat medför att hushållens storlek minskar eftersom barnen får råd att flytta hemifrån i större utsträckning. Fram till år 2015 kommer Kina att ha 126 miljoner fler hushåll än idag, det är fler än det sammanlagda antalet hushåll i hela USA. Varje nytt hushåll vill ha en kyl, en frys, en TV…

Kinas nya mål att bli ett i-land bland andra påverkar oss alla. Hela jorden. Och det ser mörkt ut ur miljösynpunkt. På många sätt.
Samtidigt klarar Kina att hantera en del saker snabbare än vi. Att få bort den blyade bensinen i USA och Europa tog många, många år. I Kina tog det bara lite drygt ett år. Staten tog ett beslut, och det blev så.

Kina har inrättat 1 757 naturreservat som täcker 13 procent av ytan för att skydda sin biologiska mångfald. 1978 inledde man stora skogsplanteringar och 1998 förbjöds all skogsavverkning i vissa känsliga områden. Sedan 1990 har myndigheterna motarbetat ökenbildningen på 38 000 kvadratkilometer genom att plantera träd och fixera sanddyner.

Hur det kommer att gå vet vi inte, Kina accelererar sin miljöförstöring samtidigt som man också sätter in snabbare miljövård än någon annan stans i världen.

Kinas enorma befolkning och snabbt växande ekonomi, samt dess mångtusenåriga tradition av starkt centraliserad stat gör att landet reagerar med större kraft än något annat land.

Det går inte att blunda för fakta: Kinas vidare utveckling är en ödesfråga för hela planeten.


Viktigare källor:
Woodrow Wilson Center, Washington DC, årliga publikationer ”China Environment Series.”
The World Bank 2001: “China: Air, Land, and Water”
New Haven: Yale University press 2004. Qu Geping and Li Jinchan, “Population an Environment in China”.

Dialog - Ett vackert skört ting

Mitt i all förödelse har den vackraste dialog uppstått. Men hur skör är den inte:

Libanons regering har hittills avslagit FN:s fredsplan eftersom den indirekt tillåter israeliska styrkor på libanesisk mark. I detta läge säger Libanons regering sig istället vilja besluta att placera ut 15 000 libanesiska armésoldater i södra Libanon.

Som svar på detta säger Ehud Olmert, Israels premiärminister enligt AFP:
- Det här beslutet är ett intressant steg som vi måste studera och undersöka och titta på alla följdverkningar - för att se i vilken mån det är praktiskt genomförbart och inom vilken tidsram.

Jag håller andan. Efter att ha skummat av nätet och bara träffat på den ena konspirationsteorin värre än den andra, verkar det ändå finnas sansade människor kvar i världen.

Det började med att Hizbollah, helt oprovocerat sköt ihjäl åtta och tog till fånga två Israeliska soldater i en räd in i Israel. Resten känner vi till; i sin jakt efter Hizbollah har Israel snart slagit ett helt land i spillror. Igår hade 100 Israeler fått sätta livet till, medan Libanons dödstal var tiofaldigt; omkring 1000.

I detta bakvända krig, där världens nationer antingen tiger, som Sverige, eller förhalar FN:s arbete, som i en tyst överenskommelse: ”Låt Israel få lite tid att krossa Hizbollah, sen, när det hela är över, skickar vi dit lite första förband och några observatörer.”
Alla vet att det inte är vad som behövs. Libanon behöver få slut på bombandet NU. Och Israel behöver få garantier att Hizbollah inte kan avfyra sina missiler djupt in i deras land från södra Libanon. Det är den akuta situationen.

I detta läge gör Libanons regering något stort. En regering vars land är bombat sönder och samman, sträcker ut en hand. De säger: ”Okej, vi får ta risken i liv, i impopularitet och pengar att säkra vår södra gräns så att Hizbollah inte kan skjuta på vår granne Israel.”

Grannen Israel har inte bara just bombat sönder södra Libanon och södra Beirut, utan de fortsätter i detta nu och planerar dessutom en upptrappning.

Regeringen i Libanons utsträckta hand är märkvärdig.
Det är också stort av Israel att inte genast slå bort den.

Jag brukar inte be, men nu ber jag att Libanon och Israel ska kunna mötas och bygga upp så mycket tilltro till varandra att denna fredsplan går i lås. Det vore den allra bästa och elegantaste.

Så kan FN:s vetoländer få stå där med dumstruten.

Naturligtvis finns det hinder. Svåra och farliga hinder.
Ett av dem är ett sketet litet landområde som kallas Shebagårdarna.

När Israel drog sig ur Libanon sist bekräftade FN när ockupationsstyrkan lämnat sista kvadratmillimetern.
”Inte då”, skrek Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah, ”Israel ockuperar fortfarande en del av Libanons territorium, ett mindre landområde, "shebagårdarna", som ligger inklämt mellan sydöstra Libanon och sydvästra Syrien.”

Visst inte, svarade FN, Shebagårdarna tillhör helt riktigt inte Israel, men inte heller Libanon, enligt våra kartor tillhör området Syrien.

Syrien har hittills inte gjort något för att få tillbaka Shebagårdarna och gör man det nu klär Syrien av Hizbollah alldeles. Hizbollahs ”befrielsekrig” blir då på något sätt ännu märkligare eftersom den sista landremsa de bråkat om inte tillhör Libanon, utan Syrien.

Min oro kring detta är stor. Hizbollah har stöd av Syrien, men framför allt av Iran. Enligt mitt sätt att se, kanske även enligt Libanons regerings sätt att se efter dess senaste beslut, har Hizbollahs agerande förstört Libanon genom att provocera Israel till det.

Det sista Hizbollah, troligen även Syrien och Iran, vill är att detta går i lås. En fred sluten mellan Libanons regering och Israel vore direkt förödande för deras image.

Israel hade verkligen inget att vinna på att gå in i Libanon, mer än att försöka ta bort Hizbollahs nya missiler som hotade landet. Vid det här laget vet varje sansad bedömare att den här sortens militära våld endast föder en enda sak; fler anhängare till Hizbollah och liknande terroristorganisationer.

Inbjuden av livet

Jag gick ur svenska kyrkan i tjugoårsåldern. Innan dess visste jag inte ens att jag varit tvångsansluten och betalade kyrkoskatt till den församling vars gränser jag råkade bo inom.

Jag är medlem i svenska kyrkan igen sedan fem år, men med tvekan och jag besöker aldrig min församling. Sist jag var i kyrkan äcklades jag. Ingen glädje, ingen gemenskap. Ingen andlighet.

Jag är en andlig person.
Jag äger ett andligt rum.

Jag upptäckte det helt oförmodat när jag besökte ett ateistiskt seminarium i Skellefteå.

Där var två kvinnor på en scen som pläderade för att vi måste bryta kyrkans monopol. Vi måste genast ordna så att det kom till stånd icke konfessionella ritualer kring giftermål, dop, begravning, och så förstås en sorts borgerlig konfirmation när våra unga medborgare fyller 14.

De ateistiska kvinnorna gjorde en stor poäng av att människor behöver ritualer, däremot ingen tro. Tro var något för dem irrationellt och – tycktes det – obehagligt.

För att illustrera vad de menade och vad ungdomarna borde läsa tog kvinnorna fram utskrifter av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna; så ställde de sig på papperna.

- Detta är vår värdegrund! Ropade de i forcerat tonläge.

Något hos dem fick mig att slå bakut. Jag blev så förbannad att jag med buller och bång reste mig och lämnade salen, fastän jag satt på första bänk och måste bana mig väg genom hela folkhavet. Jag stod inte ut. Kvinnorna höll på att trampa sönder något. De ljög. Jag kände det. De bedrog både sig själva och andra.

Det handlade inte om att de drog kyrkan, kyrkorummen eller kyrkans ritualer i smutsen. Det struntade jag i. För mig handlade det om att det de sade och pläderade gjorde ned undret, miraklet att vara en levande människa som inom sig bär ett frö. Detta lilla embryo som kan växa och bli så märkvärdigt mäktigt att det förstår skönheten i poesi, hör det vackra i klockornas spröda klanger, men också ser när nästan är glad – eller lider.

Det krävs ett andligt rum för det. Glädje har inte med förnuft att göra, inte sorgen efter en saknad heller. Men då talar vi ännu endast om känslor, vilka i sig är större än intellektet och ställer till både mer lycka och fasa i våra liv än något intellekt kan göra, hur snillrikt det än är.

Varje gång jag upplever skönhet vet jag att ateisterna har fel, men det som berörde mig mest illa var ateisternas fullkomligt fanatiska tro – på sin sak. De sade det inte rent ut, men ville egentligen gallskrika: ”Det finns ingen Gud – och vi måste utrota honom inte bara inom oss själva, utan också förmå samhället som institution att göra det i alla.”

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett fint dokument, men det rymmer inget av den vibrerande skönhet mitt andliga rum förmår uppfatta. Däremot tror jag att det är just vårt andliga rum som skapat detta dokument åt FN. Det kommer knappast från byggnaden som står där i New York. Eller ur jorden. Eller framträdde i en fotokopiator av sig själv.

Enligt mitt sätt att se rymmer vi människor förutom våra fem sinnen även känslor och intellekt. Vi kan se, känna saker som kärlek eller ilska och vi kan tänka.

Men där finns något mer. Att upptäcka sin fjärde dimension, det andliga rummet, är inte svårt, och människan har pysslat med det i alla tider.

En del säger att de inte har någon tro alls, men går ändå omkring och litar på ”sin inre röst”.

Vi kallar detta fenomen så mycket. Inre röst, magkänsla. Samvete.

Vårt andliga rum påverkar oss mer än vi tror och rymmer en fantastisk värld av idéer.

Jag är inte mycket för religion, men det finns religiösa samfund som på yppersta vis odlar sina medlemmars andliga rum; och omkring dem blir världen blommande vacker.

Många som kommer i kontakt med sitt andliga rum känner en obändig lust att bedja till detta stora de erfar. I alla heliga texter talas det om att människan blir så extatiskt glad att hon vill lovprisa och besjunga Herren, Jahve, Gud, Allah, Shiva och, möjligen också på sin tid, Oden.

Själv ber eller lovprisar jag inte på det viset.

Just nu drivs jag istället att försöka förstå en konflikt jag inte kan förstå. Jag drivs att skriva om den. I sin förlängning hoppas jag att jag kan fånga ord som kan göra skillnad. Att formulera en tanke som kan stärka FN, eller göra det mer tarvligt att starta våld att till sist ingen vill göra det.
Jag samtalar således inte direkt till Gud, eller det stora sammanhang jag erfar, utan till människor.

Ja, det just nu enkelriktade samtal jag för på min blogg är min bön. För sedan jag började skriva om konflikten har besökarantalet per dag fördubblats, men kommentarerna försvunnit helt.

Jag tror. Jag tror på något större än det jag själv är, än oss alla.

Ibland, i sällsamma stunder har vi människor ynnesten att erfara en glimt av detta stora. Det händer mig i de vardagligaste stunder med barnen, ibland med andra varelser; som när en häst och jag plötsligt finner fullständig tillit till varandra och hästen blir rädd för ett ljud och jag lugnar den utan åtbörder, men med min blotta närvaro.

Förstå mig rätt, att hästen och jag påverkar varandra i positiv riktning, att jag kan ingjuta lugn i den, är inget mystiskt, men det är stort och är jag villig att ta emot det öppnar sig en större och rikare värld för mig, för oss alla.

Så bjuder livet in oss till ett väldigare och märkligare vara än det vi ser och förmår avkläda med ögat.

Tyvärr händer det att vi människor stänger till om vårt andliga rum. Vi upphör att samtala och börjar istället misstänkliggöra varandra, misstro varandra, till sist hata varandra.

En del påstår sig hata i någon Guds namn och vill förgöra andra människor som råkar bo på andra sidan en godtyckligt dragen gräns.

Att det är fel enligt min tro beror på att vi alla är del av ett gemensamt stort. Denna min tro gör det svårt att bevittna de krig som pågår.

När människan mördar förråder hon sig själv, sin nästa och det som är större än oss själva och som vi har gemensamt: Rösten inom oss, som i sådana stunder sitter ensam och instängd och övergiven i det andliga rummet; Gud, Jahve, Allah, Shiva och förr i tiden, Oden, Athon, Ramses, Zeus.

Om något eller alla gudanamn stör dig, välj gärna bort dem.
Men välj inte bort att bli inbjuden av livet.

Mitt skrivande: Min bön är förtvivlad. Den ser måhända nykter och klar ut, för jag väljer ett resonerande tonfall. Men det är förtvivlan.

Fred som vid Hudayabiyah

Språkbruk i krig och fred

Som författare är jag besatt av språk, hur det används. Tiderna, det politiska klimatet, olika trender, påverkar oupphörligen hur vi använder orden. Jag har ägnat några timmar att leta citat ur den ymniga floran från konflikternas mellanöstern.

Offentligt språkbruk från Israel 90-tal och till nu

Israel har sedan 90-tal talat om att undvika att skada eller döda civila. Man påstår att man utsätter egen trupp för fara hellre än att skada civila på motståndarsidan. Detta har näst intill blivit ett mantra. Israel går, enligt dem själva, extremt långt för att:” avoid civilian casualties”.

På detta plan står Israels språkbruk närmast still. De fortsätter att hävda, vi gör allt ”to avoid civilian casualties.”

Israels motståndare är många, jag väljer i det följande de mest kända och aktuella exemplen.

Offentligt språkbruk från Israels motståndare 90-tal

Arafat talade om politiska reformer av hans egen palestinska auktoritet och institution. Han talade om val.

Men framför allt. Arafat talade om fred med Israel. I talet inflikade han:
"Let us remember the truce of al-Hudaybiyah."

”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah.”

Frasen slank igenom. Vi i väst tog ingen notis om den. Arafat måste fritt få referera till historiska freder, om han så vill. Och vem orkar gräva i historien? Den gäller väl inte nu?

Hudayabiyah var en liten oas som låg mellan Mecka och Medina. Jag vet inte om oasen finns kvar med det var på denna plats som Muhammed höll på att förlora ett slag. Han äskade att man skulle upphöra med stridshandlingarna. Muhammeds anhängare och folket från Mecka lade ned vapnen och de undertecknade ett fredsfördrag som löpte på 10 år. Efter två år ansåg Muhammed att han var så stark att han kunde anfalla Mecka. Han marscherade in i staden utan att möta allt för stort motstånd, eftersom han överraskade fienden.

Plötsligt, när vi känner till denna episod från sjunde århundradet blir Arafats val av historisk referens fylld av innebörd:

”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah”, är inte längre en allmän syftning att människor i alla tider lyckats skapa fred. Snarare tvärt om. Fred betyder inte längre fred. Ordet fred får betydelsen; uppskjuten krigshandling.

Offentligt språkbruk hos Israels motståndare på 2000-talet

Idag talar inte Hizbollah längre om fred. De ägnar sig också mer sällan åt att tänka ut sublima historiska syftningar, sådana som Arafat ofta använde.
Förre ledaren för Hizbollah uttryckte sig mycket rakt till Israel vid ett tillfälle. Han sa:
”We are not fighting so that you will offer us something. We are fighting to eliminate you.”
Och så tidigt som den 22 oktober 2002 sade Hassan Nasrallah, Hizbollahs nuvarande ledare, till tidningen Lebanon’s Daily Star:”If they (the Jews) gather in Israel, it will save us the trouble of going after them world wide.”
Hassan Nasrallahs uttalande är det värsta jag hittat riktat mot det judiska folket sedan nazisterna tog makten i Tyskland och sedan byggde koncentrationsläger och genomförde förintelsen.
I ett tal inför de muslimska ledarna i Malaysia sade Irans president, Ahmadinejad, häromdagen:
"Although the main solution is for the elimination of the Zionist regime, at this stage an immediate cease-fire must be implemented."

Så ser förändringarna i språkbruket ut. Medan Israel står kvar på sin position och med en dåres envishet säger att de till varje pris vill undvika civila förluster hos motståndaren, har motståndaren gjort en glidning från Arafats hudayabiyahanskt formulerade fred till en öppet deklarerad vilja att utrota judarna och eliminera den israeliska staten.

Irans president sluter måhända ofrivilligt den språkliga cirkeln. Ahmadinejad vill eliminera sionisterna, men ser helst ett omedelbart eld upphör så att Hizbollah vid ett senare tillfälle kan utföra själva expedieringen. Ahmadinejad anser att Hizbollah ännu inte är starka nog.

I det sjunde århundradet stod Muhammed utanför Mecka och skrev under en fred som endast var till för att brytas.
I Ahmadinejads föreställningsvärd står nu Hizbollah utanför Tel Aviv och bör göra samma sak.

Ser man till vad som hänt i det offentligt valda språket talar Israels fiender idag klart och öppet vad de egentligen vill uppnå. Total utrotning och eliminering av staten Israel.


Jag är författare, vrider och vänder på ord. Denna förskjutning av valda ord i det offentliga rummet är ett faktum. Jag lämnar åt läsaren att ta ställning vad det kan innebära för tryggheten och den ”verkliga freden” i världen. Om en sådan sak som verklig fred finns.

Att bilda sig en uppfattning

Efter 15 års slit med att få fram korrekt historisk information om Djingis Khan trodde jag i min enfald att det skulle vara lättare att få fram ”sanningen” i en nu pågående konflikt i världen.
Så är det inte.

All historieskrivning om Djingis Khan har varit negativ. Han var en slaktare. Han gjorde enbart skada i världen.
Det tog mig åtskilliga år att pussla ihop en ny och lite mer nyanserad bild av erövraren. Han har fortfarande mycket skit under naglarna och blodstänk på händerna, men det förbluffande är att han troligen också skapade den största och mest sammanhängande fred vi sett. Han öppnade handeln mellan Kina och Europa. Han införde lägre skatter och religionsfrihet.

Genom alla år har historiker och skribenter negligerat historiska fakta kring Djingis Khan.
Jag har kommit fram till att han dömts felaktigt. Det kanske inte spelar så stor roll i de flestas ögon. Men det gör det. Genom att nyansera bilden av bland andra Djingis Khan lär vi oss helt nya saker av historien.

Jag har försökt att ställa mig över konflikten mellan Israel och Hizbollah. Jag har intagit positionen att krig är fel. Alltså dömer jag båda parter, de har båda fel. Oavsett vem som gör vad. Det är pacifisten i mig som tar överhanden.

Tyvärr är denna hållning inte intellektuellt försvarbar.

Om vi ska kunna kräva av våra valda politiker att ta ställning, måste vi själva äga intellektuellt mod nog att ta ställning.

Men på vilka grundvalar ska vi ta ställning? Ingen av oss har fakta.
SVT:s bevakning och rapporter är ett skämt.
I mina ögon håller inte någon av våra stora dagstidningar i Sverige, som DN med flera, heller måttet.

På nätet hittar jag till och med indicier på att kända nyhetsbyråer och bildbyråer, sådana som Associated Press (AP), Reuters mfl verkar regissera bilder istället för att rakt av och naket ta de bilder de ska för att dokumentera en tragedi.

Tragedin i sig är redan ett faktum. En tragedi behöver inte regisseras. Ändå är indicierna sådana att detta regisserande troligen sker.

På så vis blir inte längre vår bildjournalistik trovärdig. Den levererar inte fakta, utan propaganda.

Den bästa sammanställningen över att detta troligen sker har jag hittat på länken:

http://eureferendum.blogspot.com/2006/07/milking-it.html

Och naturligtvis, ovanstående länk är ytterligare en ask i asken. Går den att lita på? I vilket syfte gör eureferendum denna sammanställning?

I objektivitetens namn, eller är det ytterligare ett utslag av propaganda?

Nyhets och ryktesflora blandas

Nätet skapar nya informationsvägar. Kan man lita på den information som ges?

Vem är ansvarig och ger ut nättidningen Adelaide now?
Jag fann den av en slump och har försökt kontrollera, men inte lyckats. (Mitt modem kopplas ideligen ned).

Under rubriken: "These are the pictures that damn Hezbollah" publicerar de bland andra denna bild:




Och länken till nättidningen:

http://www.news.com.au/adelaidenow/story/0,22606,19960056-5006301,00.html

Mitt paradis och Quan

Vår son har äntligen fått ett namn. Det blir Odin.
Hans fullständiga namn är bestämt till Alf, Odin, Jojo Widén.

Idag trycktackande hustrun Odin omsorgsfullt innan jag åkte iväg till BVC med honom. Han vägdes och mättes och kontrollerades. På en vecka har han gått upp 300 gram.

Idag ville jag bara koppla av och fylla mitt liv med sådant skönt.
Och det har jag gjort. Vi har haft vänner på besök. De hade sina barn med sig. Alla barn fick rida på snälla hästen Görsli. Alla barn fick äta mat vid rymdraketbordet, jättespännande.

Alla var vi så lyckliga.
Fast vi bor strax under polcirkeln har vi just nu Medelhavsklimat. Och genast snubblar tanken iväg: Tel Aviv klimat. Qana klimat…

Jag kan inte släppa det. Hizbollah ställde upp raketramper i byn Quana i södra Libanon. Israel lokaliserade dem och släppte flygblad för att tala om att man tänkte bomba byn.
Så långt verkar uppgifterna vara korrekta och bekräftade.
Men vad hände sen? Stannade folk ändå? Stod ens raketramperna kvar och blev förstörda? Hölls folk kvar av Hizbollah genom försäkringar att källare och hus skulle hålla? Bombade Israel för tätt inpå det att man släppt flygbladen?

Egentligen spelar svaret ingen roll. Det är två parter som håller i avtryckaren; Hizbollah och Israel.

Israel vann ingenting på räden. Israel förlorade allt i räden. Femtio oskyldigas död är det sämsta som kan hända Israel och det bästa som kan hända Hizbollah.

För Hizbollahs del handlar inte kriget om människoliv. För dem är det inte ett krig utan ett PR-jippo.

Under tiden mal Israel på enligt den enda militära doktrin som står dem till buds: ”Vårt land är för litet att försvara vid gränsen, alltså går vi till attack och tar terräng så fort vi blir attackerade”.

Det finns en politisk följd av denna doktrin, som Israel också har anpassat sig till. Genom de senaste 50 årens krig har det blivit deras standardmetod. Den politiska doktrinen lyder: ”Vid krig; ta terräng och ockupera marken. Först så får vi något att förhandla om för att få bort vapen och hotbilder i vårt närområde. Avväpnas fienden, eller vi får till stånd ett fredsfördrag, får de tillbaka sin mark.”

I några enstaka fall har det fungerat. Till exempel erkände Egypten Israel och skrev på ett fredsfördrag. Egypten fick tillbaka sin mark.

Detta tänker jag medan mina barn och våra gästers barn rider och rusar omkring i solig och berusande lycka på vår gård.

Och sonen som ligger i skuggan och sover heter Odin.