Att ta ansvar, är det att hävda en högre rätt än lagen?

Låt mig skriva ett enkelt påstående:

Förutsättningen för demokrati är samtal, dialog.

Om påståendet är riktigt inställer sig obönhörligen en viktig fråga: Vad händer när de personer som vi valt till parlamentariker inte vill vare sig prata, svara eller diskutera med oss väljare? Som de flesta vet som följer den här bloggen har vi i Riksdagssvar.se skickat över 1000 vänliga mejl med några frågor till samtliga riksdagsledamöter.
De flesta har valt att ignorera oss, att inte föra dialog, att inte svara alls.
De två minsta oppositionspartierna utgör undantag. De har tagit sitt demokratiska uppdrag på allvar.

Nyligen skrev jag i ett inlägg, INSPIRErad Djävul,: "Är det total inkompetens, eller rör det sig om ignorans för alla folken i Europa när man på EU-nivå manglar ut alla dessa direktiv över våra huvuden?"

David kommenterade detta med ett förslag, att vi kanske hellre borde påbörja en brevkampanj om personlig integritet till EU, istället för att ta till ord som "Inkompetent".
Idén är utmärkt, och vad jag förstår håller Farmorgun redan på med en egen variant av en sådan. David tänker sig en utbildningsinsats.

David har rätt och jag anser att det är vår plikt att fortsätta arbeta via de gängse demokratiska kanalerna. Samtidigt, varför påstod jag att politikerna är inkompetenta?

Mitt skäl: Inkompetensen består i att de inte ser konsekvensen av sitt handlande - och gör de det handlar de i berott mod och med avsikt att sänka demokratin i graven.
Därför:

1) Vi måste lära oss förstå motståndaren och dennes motiv.

2) Vi måste vidga dialogen att röra fler.

Jag börjar se nödvändigheten av nya arenor för dialog: Vi måste vidga samtalet. Brev räcker inte. Mejl räcker inte. Utbildning räcker inte.

Våra huvudmotsåndare har en annan agenda. Dom är starka, dom är många (lobbyisterna) - och vill det rakt motsatta mot oss. Dom vill fördubbla upphovsrättstider, inte sänka dem. Dom vill ha FRA 3.8. Och dom är förtjusta i hemlighetsmakeri och ser fram emot att köra flera nya ACTA-lika vändor.

Det här är företeelser det inte går att utbilda bort.

Vi har att göra med motståndare som är antingen avlönade delar av staten, så som FRA, eller oerhört kapitalstarka multinationella företag - och de vill vår raka motsats.
De gör det inte av elakhet. Det ligger ingen konspiration bakom.

De handlar i ren och skär egennytta, men de handlar också för att de tror på det de gör.

I detta spel blir våra lekmannapolitiker alltför små - de varken vågar eller vill lyssna på oss. De lyssnar på den andra, mycket starkare parten; experterna de som "kan" signalspaning, de som kan underhållsbranschen.

Demokratin fungerar inte. Våra valda ombud kämpar inte längre för oss, de skriver lagar åt andra krafter.

Vi måste hitta nya vägar.

Det var så jag återupptäckte och återvände till en nästan glömd författarkollega. Henry David Thoreau, skrev år 1849, fritt översatt ungefär följande:

'...det allvarligaste hindret för förändring är de människor som fastän de i åsikt är motståndare till regeringen skänker den sin lydnad.'

Thoreau var en originell tänkare som med sitt glasklara intellekt såg hur man genom "civilt motstånd" kunde skapa förändring. Det sker främst genom att man genomför en olaglig handling och därpå tar sitt straff. Då startar man dialoger på alla plan i samhället. Man drabbar kärnan såväl som alla delar av demokratin simultant, bland annat det vi brukar kalla "de goda institutionerna"; sådana som rättsapparaten, media, politikerna, men även den ekonomiska sidan av samhället, företagen, opinionen, folket.

Man kan säga att han är fader till den gren av aktivitet som idag ägnar sig åt det vi kallar "Civil olydnad", sådana som plogbillrörelsen.

Enligt Thoreau är det vår lydnad som ger makt till "staten" eller den felande part som driver staten framför sig. Problemet är att de flesta av oss är lydiga.

Vi behöver träda fram, precis som de i The Pirate Bay, och vara villiga att ta konsekvenser. (Exemplet är egentligen galet eftersom jag inte kan se att de gjort något olagligt, utan det är staten, pådriven av en girig underhållningsindustri som begått och begår rättsövergrepp).

Genom att ta konsekvenserna av olydnaden utmanas fler att bryta mot de orättvisa lagarna. Med viss beräknad "smärta" urholkar man till sist lagen. Man gör det genom att underförstått "vädja" till hela samhället att se vad som är rätt.

Det orättfärdiga går inte längre att ignorera. Man tvingar demokratin och lagstiftaren tillbaka till det rätta, att välja det rätta.

Thoreau var noga med att poängtera att civil olydnad är en helhet där straffet, att man tar straffet, är en minst lika viktig del.

För hans del gällde det hans kända avsky inför slaveriet, förtrycket mot Indianerna och USA:s angrepp på Mexico.

Thoreau vägrade att betala krigsskatt. Detta var igen ny idé i sig, men Thoreau envisades med att samhället skulle ingripa mot honom, ställa till rättegång och fängsla honom.

Vi har att lära av Thoreau: Han hävdade en högre rätt än lagen.
Den handling som utgår från denna rätt är i grunden revolutionär.

En hel rörelse med många förgreningar har växt ur hans tankar. Dessa tankar är "civila" alltså i hög grad civiliserade och det rör sig om att få makten på knä med strikt icke-våld.

Martin Luther King fick bort vanvettiga segregationslagar. Gandhi ett helt imperium på fall.

* *

Thoreau, massor att googla, bara 2 exempel i mängden här och här.

* * *