Efter att ha läst
Anders Nilsson och
Staffan Lindstörm som båda anser att det är nödvändigt att tränga längre tillbaka i tiden för att förstå varför socialdemokratin är i kris fick jag ett ofrivilligt flöde i hjärnan.
Staffan skriver i inledningen av sitt inlägg "
Projekt sabba Sverige":
"När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 var det med något som kallades Tredje vägens ekonomiska politik, ett mischmasch mellan traditionell, ineffektiv, socialdemokrati och den då internationellt gångbara nyliberalismen med avregleringar och privatiseringar - känns det igen? Den stora reform som skulle balansera företagens vinster - löntagarfonderna - blev en skugga av sin ursprungliga tanke och de övriga ekonomiska reformerna var knappast allmänna och progressiva men följde väl tidens anda, avreglering av kreditmarknad och valutan släpptes fri bl.a..
Chef för detta projekt var Kjell Olof Feldtsom numera inte så ofta berömmer socialdemokraterna eller dess partiledare.
Detta var första steget för Socialdemokratin mot den kris vi är i idag. Min fråga är, hur fick Kjell Olof Feldt hända?
Själv har jag alltid ansett, utan att verkligen analysera och ta tag i känslan av oro i magen, att luften gick ur socialdemokratin efter att man under 70-talet försökt att baxa fram löntagarfonderna.
Sen dess har man bara duttat, förflyttat sig högerut, gjort pragmatismen till en dygd - och nöjd sig med det.
Inte bra. Vi måste våga välja en politik vi tror på, men det finns inte ett uns plats för naivitet eller hastverk. Vi lever i en global marknadsekonomi där inte ens överstatliga EU kan hålla emot kapitalrörelserna, flytten av jobb till först baltiska länder, sen asien etc.
Ett av de naiva dragen har varit att sossar trott (och tror) "Att staten, det är ju vi det").
Man har trott att det är något bra, något positivt, men för folk i gemen gillas varken stat eller sossar.
Liberala, annars sunda och kloka bloggare, kan med ilsken emfas (hat) ofta utbrista att Sverige är fullständigt sossefierat.
Den fina omvårdande, inkluderande, solidariska grundtanken har vänts till sin motsats. Hos motståndarna, givetvis, men även hos medianväljaren.
Med viss rätt kan även motståndarna påpeka att välfärd inte byggs med hjälp av bidrag, utan av företag som skapar mervärde.
Det finns en osund kultur inom socialdemokratin. När jag blev medlem direkt efter förlustvalet 2006 var det första som hände att jag blev inbjuden att bli medlem i en s-förening. Den s-föreningen fanns bara till för att grundaren hade insett att han kunde skaka loss bidrag från partiet om den bildades som en ungdoms-s-förening. Nu blev den inte så ungdomlig. Medelåldern låg långt över 40.
Jag kom i samtal med denna grundare och till min förfäran förstod jag att han i mina ögon hade rätt dimmiga begrepp om hur pengar och mervärde skapas, varifrån skattebasen tas. I hans värld fanns det alltid en pott centrala pengar att rycka, eller transferera.
Jag älskar sossarnas iver att fördela pengar, men efter alla år har det blivit ett trassel av byråkrati och transfereringar mellan kommuner, mellan stat och kommuner, mellan myndigheter. Men också mellan löntagare, skatteverket sen vidare till ytterligare några myndigheter som pytsar tillbaka pengar till medborgarna efter vad man tycker demokratiska principer.
Och tyvärr kan jag vittna om hur kvävd man blir som ensam liten företagare av alla regler, alla avgifter, alla kontroller. (Tyvärr har Maud O inte gjort ett skit åt detta trots att hon gick till val på det 2006, hon skulle ta bort 25% av regelmassan, men det har blivit fler regler enligt många branschorganisationer, men det ligger utanför det vi här avhandlar).
(Här pausade jag i 27 minuter, försökte hitta förslag på nya inriktningar)
Jag är förvirrad, lika förvirrad som partiet nu har varit i 30 år. Om jag nyss klagade på en sosse inom partiet som tycker att det bara är att sätta igång en transfereringapparat så skapas pengar att spendera, så har man centralt i partitoppen sett annorlunda på världen. Man har fattat att man lever i en marknadsekonomi, men man har helt saknat vilja och idéer för hur vi ska få till stånd mer befrielse av människan/människorna. Istället började man höra sossar tala om "dynamiska effekter", man gled mer och mer över i att använda nyliberal vokabulär.
I minst 30 år har sossarna varit på defensiven. Glidit på ett sluttande plan mot en politisk mitt som inte finns, som är otydlig och oattraktiv.
Vi ser resultatet nu.
Vi måste börja tolka hur ekonomin idag fungerar. Vi måste fatta en rad beslut hur stor/liten staten ska vara. Och hur kan vi få folk att förstå att vi vill befria dem, inte kväva dem under en byråkratisk stat som snurrar pengar i en obegriplig vänstervarvsvirvel. Folk undrar, jag med dem, varför ska politiker, eller byråkrater/staten/kommunen lägga sig i medborgarnas liv så till den grad?
Motståndaren har gjort ett fantastiskt propagandaarbete, kanske finns även viss analys bakom. Motståndaren talar om "välfärdens kärna" och det enda (S) gör är att spotta föraktfullt på moderaterna när de pratar om denna välfärdens kärna.
Men vad har (S) att komma med? Välfärdens fruktkropp? Skulle inte tro det.
Den bittra, elaka, jävligt jobbiga sanningen är att Socialdemokratin inte har någon vision.
Sossarna har inget att erbjuda, och hela valrörelsen tjatade man om hur dålig motståndaren var. Man hade inget eget. Alls.
Man har inte vågat ta ett enda initiativ att förbättra världen på över 30 år.
Dessutom har den en gång så progressiva rörelsen SAP missat de två viktigaste politiska nutidstågen. Först missade man att fatta att miljön är viktig. Kanske lyssnade man hellre till metall som ansåg att man måste få skräpa ned atmosfär och vattendrag för att hålla industrin konkurrenskraftig, vad vet jag.
Resultat: Istället för att SAP tog ett språng framåt tvingades folk att skapa ett ny rörelse, miljöpartiet.
Till och med en medioker schackspelare vet att man inte får ställa bort pjäser på det sättet. Då förlorar man.
Och nu, alldeles nu, går socialdemokratin in i nästa fälla. Man ställer bort en pjäs till. Det handlar om medborgarnas integritet. Det handlar om en ny teknik där Sverige skulle kunna bli världsledande, men istället håller nu SAP tillsammans med övriga riksdagspartier på att kväva Internet med fullständigt vansinniga lagar.
Återigen måste folk börja organisera ett nytt parti, piratpartiet.
Återigen är sossarna självgoda (trots två brakförluster i rad), de säger: "Äsch, det där är ju bara en marginell grupp naiva alarmister som håller på. Har dom fått hack i skivan, eller?".
I obotlig arrogans (möjligen okunskap) missar man decenniets viktigaste demokratiska politiska frågor; hur vi ska forma stora delar av vår framtid vad gäller information och kunskapsspridning.
