söndag, mars 19, 2006

Dialog mellan hjärnspöken

Hon: Jag älskar dig.
Han: Det är inte nödvändigt. Vi kan väl vara vänner för det.

Rummet ligger i halvmörker. Ett starkt solljus silar in genom persiennernas snedställda lameller så att hon blir randig över kroppen. Det är hennes enda klädsel. Han tittar som hastigast på henne när han svarar. Hans blick är glad och livlig, men hon förstår att glädjen inte rör henne. Han är förtjust i något annat som är långt borta och utanför det som är hon. Både hans ord och hans blick säger det. Han drar fingrarna genom håret, vänder sig om och går mot dörren.

Exakt där tar det slut.

Scenen har bott i mitt huvud sedan september 1993. Då hade jag precis fått besked att min debutroman ”Månskensligisten” skulle ges ut.
Jag trodde att scenen skulle komma i uppföljaren, för jag hade tänkt mig en uppföljare. Precis en sådan här enstaka kort men exakt scen hade fött den första boken. Men så blev det inte. Scenen låter sig inte rubbas ur fläcken. Dramat har frusit fast.

De står där i ett dunkelt rum med bruna tapeter. Genom fönstret hörs surret från ett trasigt neonrör. Det luktar mögel och billigt rengöringsmedel, sådär som det kan göra i sjaskiga motellrum på nedre botten i USA.

För mig är kvinnans förtvivlan äckligt påtaglig. Jag blir sjuk av den. Kanske för att det är mitt eget psyke som uppfunnit henne. Han har just strimlat henne i småbitar värre än ljuset och mörkret.

Vem är hon? Varför kan jag inte befria henne? Eller är det oförmodat han som behöver hjälp? Är det hon som är den starke?

Frågorna hopar sig i mina inbillade helveten.
Fast vem har sagt att det alltid ska vara enkelt.

(Ställd till Mia, Primrose, ang att ge upp ibland)

3 kommentarer:

Charlie sa...

Det känns som jag kan identifiera mig med kvinnan du skriver om.
Att på något sätt stå där fullkomligt naken framför en människa man lärt sig älska. Då menar jag inte naken kroppsligt utan naken till sinnet.
Att man nyss avslöjat allt man känner och tänker, men han tar det med lätthet och går vidare till den människa han egentligen vill ha.
Kvar står man där och skriker och brinner upp inombords. Sedan blir man helt utmattad. Man har samlat krafter och mod i flera månader för att lyckas avslöja allting, men en gnutta förhoppning om att det faktiskt ska bli så som man drömt om varje kväll innan man somnar. Men så blir det ju naturligtvis inte.

Jag tror kvinnan känner så.. Och han vet inte ens vad det är han gjort.


Jag ska inte ändra något i min blogg =) det lovar jag. Allt jag skriver har sitt värde, även fast det inte påverkar någon.

//Mia

Anders sa...

Tack Mia!
För att du visar mig - och andra - hur du som läsare blir medskapare i det du läser.
Det är ju så det fungerar. Jag glömmer det ibland när jag skriver. Då är jag så upptagen av, tja att uttrycka mig...
Det är nyttigt att växla mellan perspektiven. Skrivare/läsare. Rätt svårt på egen hand...

Hur jag ska ta hand om den här scenen vi just kommenterar, vet jag inte. Den har som sagt legat still i 13 år...
Fast när du nu som läsare petar på den händer något. Tack!

Anders sa...

Charlie/Mia
Du har fel när du säger att det du skriver inte påverkar någon.
Din blogg påverkade mig. Ditt "rollspelande" som jag inte vet så mycket om, men som antyds i din blogg påverkade mig. Jag har aldrig spelat rollspel/motsvarande. Jag blev tvungen att göra en liten grej med Seven! Bara för att testa en annorluna ingång.
Så kom inte och säg att du inte påverkar.