Jannetåget rullar vidare

Rossana Dinamarca vänsterpartiets skolpolitiska talesperson, och riksdagsledamot i utbildningsutskottet.

Rossana KU-anmäler skolminister Jan Björklund eftersom han använt skolverket för att ta fram siffror i egen sak.

(Jag har även ännu obekräftade källor som säger att ministern mörkat och bromsat andra rapporter inom skolverket eftersom dessa har visat att hans teser inte stämmer. Detta säger jag Anders W och inte Rosanna. Jag poängterar även att det ännu är av arten hörsägen och att jag inte kan bekräfta att rapporter skall ha bromsats. (jag har tidigare arbetat som journalist och är noga med källor när jag skall föra någonting till riktig sak)).

Rossana Dinamarca säger:

- Han använder en statlig myndighet för att rädda sitt eget skinn. Det är ingen som har ifrågasatt skolverkets statistik, utan det är Björklunds sätt att förvanska uppgifter som är problemet.

- Med anledning av detta kommer jag att lämna in en KU-anmälan av skolministern. Det är viktigt att markera att det inte är okej att fuska, och det blir inte mer okej för att man sedan försöker göra det egna fusket till en ny sanning genom att specialbeställa statistik.

En gapande och skrikande skolminister inför Ku-förhören, kunde man tro, men jag minns inte alls var den här bilden togs. Den är helt ryckt ur sitt sammanhang och ljuger alltså lika bra som ministern själv.

Madonna modig

Det är modigt att tänja gränser. Det är svårt att veta om man ska falla igenom, bli utsatt för allas förakt istället för hyllningar.
Madonna har alltid balanserat på gränsen för risken att falla ur ramen.

Få förstår hennes mod.

Nu gör hon det igen. På sin nya turné låter hon visa bilder på John McCain bredvid bilder på Hitler.

Ingen kan påstå att den republikanska presidentkandidaten John McCain är nazist. Ändå skapar Madonna denna magstarka förknippning.

Det är ett effektivt sätt att ifrågasätta makten hos en person.
Samtidigt är det ett livsfarligt sätt att ifrågasätta. För misslyckas jämförelsen faller den genast platt till marken. Folk måste åtminstone hålla med lite, lite grand.

Annars tröttnar man på Madonna. För det blir Madonna som förlorar om folk tycker att hon har helt fel.

Jag är otroligt glad att Madonna gör denna häpnadsväckande jämförelse. Hon tycks vilja säga att det finns fascistoida drag i den absoluta högerns tankar. Det är exakt vad jag känner igen hos våra egna ultrablå politiker i alliansen.

Tillsammans med Barack Obama visar hon bilder på Mahatma Gandhi. Hon talar alltså fullständigt klarspråk.

Märk väl. Hon kan ha fel när det gäller Obama. Han är ett oprövat kort. Vi vet inte riktigt var vi har honom. John McCain vet vi var vi har. Han är alldeles riktigt placerad.

Efter alla lögner

Känslan är att det inte är någon mening att prata eller diskutera eller argumentera med gänget i Rosenbad.

De tar inte intryck. De är som ligistgrabbar som precis smashat sönder fönstret till de fattigas bageri och ger bort allt bröd till sina rika polare. De fnittrar sina förvridna skratt, sen springer de utan att någonsin vända sig om och reflektera över vad deras del eller ansvar kan vara i historien.

Tyvärr slår dom här ligisterna inte sönder ett fönster.

Dom slår sönder ett land.

Konstnärlig installation

Jag är så glad att det finns sansade människor som tar hand om debatten. Så slipper jag bränna minna fingrar och smutsa min ande med dåliga tankar. Ändå måste vi hålla oss engagerade, men jag hänvisar till Alliansfritt Sverige
(Att bara läsa de pratcitat som kommer upp med porträtt och allt på våra allianspolitiker är vansinnigt roligt och man häpnar.

Fredrik säger till exempel att han går sida vid sida med folket, vars förtroende han bär...

Ingen som följt mitt författarskap tvivlar på att jag kan formulera mig så att de flesta begriper. På tidningen som jag jobbade på ett tag tyckte man dessutom att jag var rätt bra på att argumentera.
Och jag har utbildat massor i mitt liv så jag har troligen uppövat även en viss pedagogisk förmåga.

Ändå. Om det skulle slumpa sig att jag hamnade i samma TV-studio med någon av alliansledarna skulle jag lugnt sitta där. Så skulle jag harkla mig djupt och spotta vederbörande i ansiktet.

Jag skulle säga förlåt, jag ska inte göra om det. Sen skulle jag titta på klockan och exakt 7 sekunder senare harkla mig igen och spotta.

Jag skulle säga förlåt, jag ska inte göra om det. Sen skulle jag titta på klockan och exakt 7 sekunder senare harkla mig igen och spotta.

Jag skulle säga förlåt, jag ska inte göra om det. Sen skulle jag titta på klockan och exakt 7 sekunder senare harkla mig igen och spotta.

Jag skulle säga förlåt, jag ska inte göra om det. Sen skulle jag titta på klockan och exakt 7 sekunder senare harkla mig igen och spotta.

osv.

Vad betyder det här, frågar någon.

Enkelt. Det är den konstnärliga installationen.

Ett stilla poetiskt bildspel

Ur ursoppan letade sig kärleken fram genom kosmos.
Det ska gå att trycka på knapparna för att lira bildspelet.





Så var mitt första bildspel skapat i Google docs till ända. Lättare och snabbare att använda än MS Powerpoint.

Rocketdoll

Jag hade tänkt förklara allt det här med spiralgalaxer och att de precis som snäckan kröker sig runt sig själva utan att någonsin träffa centrum i ett förhållande till gyllene snittet som är häpnadsväckande. Man kan också uttrycka det rent matematiskt med talet pi.

Om man vill.

Istället gick vi rakt på sak och byggde Rocketdoll.

Av en ingivelse sa jag till sonen att; du ska veta att vad än dagisfröken säger om att du inte får åka på mage nedför rutschkanan, så betyder det att du bara ska le mot henne och åka på mage i alla fall. Och baklänges om du vill. Även om tanten blir förfärad.

För vem har sagt till vintergatan att den inte får spinna?


Rent matematiskt spinner den i gyllene snittet. Eller genom talet pi.













Till sist snäckan. Samma formel. Samma egenskap. Och detta har naturligtvis inte ett skit med ditt dagis att göra, sade jag.

Men betänk detta.
Jag gick i dagis. Jag gick i skola.
Av mig formade dom ett hårt skal, men som tur är har jag fortfarande galaxens form inom mig. Bara jag vill och tänker bort min fångenskap är jag full av stjärnor.

Det är vad vår Rocketdoll handlar om.
Att behålla formen trots alla idioter omkring som säger och tycker saker.
Att fortsätta vara full av stjärnor.

En del behöver skaffa skal ett tag, andra inte.
Jag hoppas vid gud att du slipper den processen.

Vet du. Som modern förälder lämnas man jävligt i sticket.
Men det är inte ditt bekymmer utan mitt.
Så, nu skjuter vi upp dockan i rymden!

Googles nätverk och hjärnans

Med nytt bredband surfar man gärna och det händer mirakler. En surfresa började i trista almedalenalliansenträsket men slutade i en konsthall någonstans i Australien på andra sidan jorden. På så sätt transformerades jag från grått vardagsrusk till varats höjder bara så där i ett enda litet klick.

Förmodligen handlar sådana resor om hur själen i praktiken överlever den grasserande fulheten och lågheten.

Hur google och alla ledningar kopplar i det digitala nätet är en sak, mer förundras jag över hjärnans vindlingar: Hur mycket jag än anstränger mig för att inte förknippa Jan Björklund med ordet fascist så lyckas jag inte och när jag ser kvinnan med den röda parasollen på målningen ovan kommer jag alltid att tänka på Edith Södergran när hon skriver:

”...Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.”

Det är varken den röda parasollen eller kvinnan eller hennes klänning som gör det. Snarare är det hennes avmätta hållning i förhållande till den ivrigt framåtlutade (vrålkåta?) mannen - som gör allt för att verka avspänd han med men misslyckas så fullständigt att hela hans hållning blir parodisk - som får mig att glida iväg, in i det slösaktigt uthällda ljuset på bordet.

När jag ser denna tavla blir jag ljuset på bordet en kort sekund. Innan jag rycks tillbaka ut i den bisarra verklighet där jag tvingas låtsas vara logisk och förnuftig.

Vems bild är sann?

Mitt alter ego gymnasisten fortsätter att publicera sina lite mer ungdomliga alster. Kanske är det därför den där bakfyllemosiga politikern vill göra kadaverskola av den skola där jag lärt mig allt jag kan!

Stava, skriva, läsa, räkna. Och tja, pula med tjejer på rasterna och så...

* * *

Författaren Anders Widén tillägger: Jag har turnerat i skolor, från Kiruna i norr till Malmö i söder, Gävle i öster och Lysekil i väster.

Ingenstans känner jag igen mig i skolministerns beskrivning av svensk skola.

Ingenstans.

* * * Uppdat 29 augusti 2008 * * *

Inget större mediedrev har gått, vilket Helagotland påpekar. Själv har jag fått nog. Jag har fått fullständigt nog av den här regeringen. De har ljugit så mycket i alla saker att jag tappat all lust att vara saklig.

Känslan är att det inte är någon mening att prata eller diskutera eller argumentera med dem som sitter i Rosenbad.

De tar inte intryck av någonting. De är som ett gäng ligistgrabbar som precis smashat sönder ett fönster. De fnittrar sina förvridna skratt, sen springer de från platsen utan att någonsin vända sig om och reflektera över vad deras del eller ansvar kan vara i historien.

Tyvärr slår dom här ligisterna inte bara sönder ett fönster.

De slår sönder ett land.

Major Ein Zwei

Drevet går. Jag tycker givetvis att det tagit lite tid. Jag tycker att det här drevet borde ha gått senast sommaren 2006.

Fokus är riktigt rolig när de torrt beskriver mannen karriär. (Jag kan inte ta hans namn i mun).

Vi blir bland annat påminda om att denne obskyre existens år 2002 ansåg att svenska trupper borde invadera Irak, att det var genom intriger han till slut nådde partiledarposten, men att han från början faktiskt ville avskaffa försvaret, fastän hans senare smeknamn blev passande "Major Ein Zwei".

Dessutom: "Major Ein Zwei" använde information från dataintråget mot socialdemokraterna i valrörelsen 2006.
Inte konstigt att han gillar lagar som FRA.


(P.S. Författaranders har tagit semester. Jag ÄR gymnasist igen!)

Hemska azzosiationer

Förlåt en författare som oftast försöker vara seriös. Jag kunde bara inte låta bli att göra en liten pratbubbla på skolminstern. Tänk så kul man hade haft om man gick i gymnasiet nu - och var i färd med att göra skoltidning!

Tyvärr är ämnet samtidigt rätt allvarligt. Jag hittade bilden i en gammal artikel i Aftonbladet där en Sverigedemokrat hyllar skolministern för deras besläktade och lite smånazziga idéer...

Jag kan undra; hur mår skolministern innerst inne? På rätt många bilder ser han bakfull ut. Hur mår en människa som helt och hållet byggt sin karriär på blå stora lögner? Får han ofta lust att öppna ådrorna i handleden, eller är han för korkad för det?
Hur fungerar han inuti?
Mycket spännande! Rent dramaturgiskt är ju sådana här helt osannolika människor roliga att ha med som smått otroliga porträtt i romaner.

Mindre roliga är de när de sitter som ministrar i någon regering.

Den bitterljuva gråten

Där står Naya på gårdstunet. Glad. Förväntansfull. Hon känner redan en del kompisar i den nya skolan där hon ska börja. Odin bekymrar sig inte. Han stormar in på nya dagiset och hittar en spade, sen en lastbil. Fast han säger ”taktor”. Alla bilar som kan utföra arbete är i hans begreppsvärld traktorer.

Och jag, jag vankar längs staketet i några timmar. Att inskola på dagis är en trist syssla och min skräck är att det ska dyka upp fröknar som vill prata med mig. Jag är inte social. Jag sörjer att jag ska lämna bort mina barn. Jag tycker det är pest, samtidigt som jag längtat efter det hela sommaren för att kunna börja skriva.

Medan jag stryker där längs daghemsstaketet smyger sig vettskrämdheten på mig. Jag kan inte hjälpa mig. För drar jag saker till sin spets och om jag tänker att jag skulle dö inom en månad, då skulle jag aldrig lämna bort barnen för att sätta mig i ensamhet framför en dataskärm för att skriva en bok. Det finns nog med böcker. Det kommer ut över tiotusen titlar varje år, bara i Sverige.

Världen behöver inte fler böcker.

Skräcken är också en annan. Att jag ska misslyckas. Att jag ska sitta ett år med en bok som kanske inte ens blir utgiven.

Jag har en outgiven bok i bagaget. En allvarlig, svår bok. En sådan bok jag vill skriva och ge ut. Bonniers fann denna bok så intressant att de bad mig skriva om den. Jag skrev om. Bonniers fann den intressant igen, men inte kommersiell nog.

Fem gånger skrev jag om den boken. Den fortsatte att vara intressant, men blev aldrig tillräckligt kommersiell.

Det är tio år sedan. Jag ödade ett helt år av mitt liv att först skriva manuset, sen ytterligare massor av tid att skriva om. Lönen blev att fem gånger i rad från Bonniers höra: ”Det här var mycket intressant, men inte kommersiellt genomförbart.”

Är det därför jag är skräckslagen nu? Är det därför jag inte vill lämna ifrån mig barnen fast jag längtat så att få sätta igång med boken?

Varför är allt så dubbelt i livet? Varför denna dubbelskräck, eller rent av trippelskräck för tankarna på döden kan drabba mig obegripligt hårt när som helst. Jag behöver bara titta på Odin och se hur han manipulerar med tekniska saker som låset på daghemsgrinden för att minnas Noel, våra vänners son som gick bort i cancer. Han var då tre år och hans blogg ligger i min bloggroll till höger.

Livet är så skört. Min mor gick också bort i cancer. Hon var inte mycket äldre än vad jag är nu. Nerval, den författare jag läser mest just nu begick självmord i min ålder. Hur kunde han? Och varför gjorde han det, för ingen författare har i mina ögon skrivit vackrare. Genom honom upplever och ser jag livet på helt nya sätt och denna skönhet kommer till mig från små tryckta bokstäver på papper som nu är 150 år gamla.

Också Nerval fyller mig med skräck, precis som Edith Södergran ibland kan göra. Det är som om deras dikter slår sönder min logik och ett nytt vara öppnar sig inom mig. Det är som att komma tillbaka till barndomen där alla färger och lukter var klara och mättade och betydelsefulla. Det är desto ruskigare eftersom man inom olika kyrkorörelser alltid har talat om ”väckelse” och väckelserörelse. Grejen är att jag förstår precis vad man inom kyrkan menar med väckelse. Men saken är den att jag aldrig blivit väckt i närheten av en kyrka. Däremot när jag läser vissa dikter eller när jag av en slump - mitt i mitt livsjäkt liksom drabbas och för ovanlighetens skull - uppfångar hur ljuvligt en sälg doftar om morgonen i soldiset.

Samtidigt som dessa upplevelser sätter en viss skräck i mig är det precis där jag vill vara. Och det finns inget vardagligt språk för dessa förnimmelser. Det enda språk vi ännu har uppfunnit är religiöst, andligt.

Jag önskar jag kunde lyfta bort den religiösa barlasten, som för så många upplevs som negativ och stöter bort dem från dessa upplevelser. Kanske är det möjligt om vi nöjer oss med att kalla det att vi har en möjlig andlig sida.

Sådana tankar far igenom mig medan ett stilla duggregn börjar falla över dagiset och Odin blir tillsagd av sin nya fröken att lägga tillbaka leksakerna i leksakslådan så att barnen kan gå in och min hals snörs allt hårdare om den bitterljuva gråt jag inte kan göra mig av med utan har att bära inom mig.

(klicka för större)

Nyhet uppdateringar

Jag har börjat göra uppdateringar i gamla inlägg.
Istället för att skriva nya tillför jag information i gamla.
Särskilt gäller det inlägg som är del i diskussioner som pågår i bloggsfären.

Jag vet inte om detta är bra eller dåligt.
Jag gör det på prov ett tag.

(Att plötsligt ha bredband ändrar ens hela beteende kan jag säga!)

OpenOffice

Första hemladdning av OpenOffice, 25 augusti 2008.
Jag har länge hört talas om OpenOffice, och nu när jag fick bredband laddade jag hem.

Till min häpnad gick allt otroligt smidigt. Jag skrev in http://www.openoffice.org/
så läste jag lite och klickade på download - några minuter senare var det installerat och klart.

I dagsläget har jag utsatt OpenOffice's "Writer" för hårdtest. Jag är författare och vill att en ordbehandlare ska bete sig exakt som jag vill. Det gör Writer. Jag hade heller inga problem med utskrifter, typsnitt, tabbar. Allt funkar och har man använt MS Word hittar man konstigt nog alla funktioner intuitivt, fast de inte ser helt lika ut. Ändå är Writer och Word rätt lika.

Ännu så länge saknar jag en enda funktion. I MS Word kan jag högerklicka för att få fram synonymordbok. Det går inte i Writer , där jag måste upp och klicka på först (verktyg) sedan välja språk. Då får man fram synonymordlista, men tyvärr ännu inte på svenska. Den finns om man väljer exv engelska som språk.

Synonymordbok på svenska är det enda jag efter många timmars testande kan finna att Writer saknar. I övrigt ger Writer ett tydligare och mer lättöverskådligt intryck än vad MS Word gör.

Uppdat: 23 oktober 2008

Efter att ha laddat hem OpenOffice 3.0 och kompletterat med synonymordlista på svenska är jag mycket nöjd. I MS Word kan man högerklicka för att få fram synonymordlista, men efter några dagars användande av Write kommer man in i att istället slå Ctrl+F7, för när jag skriver vill jag inte lämna tangentbordet för att använda musen och leta bland verktygsknapparna och klicka mig fram med musen.  

Jag har även tittat på och testat OpenOffice's IMPRESS, vilket motsvarar MS PowerPoint.
I skrivande stund har jag inte testat Impress lika hårt, men det går utmärkt att öppna färdiga PowerPoint-presentationer och bara jobba vidare med dem som om man inte bytt program.


Uppdatering 23 oktober 2008
1) Ordlistan, eller snarare ordlistorna, föreslår att jag ska rätta väldigt många ord genom att särskriva dem. Särskrivningarna jag får förslag på är både dumma och felaktiga. Många ord ska sitta ihop.

2) När jag skriver romantext och gör ny rad för att skriva dialog med hjälp av talstreck, alltså ett vanligt - så hoppar alltid punktlistan automatiskt igång, vilket är mycket irriterande.
I Writer framgår inte riktigt hur man ställt in punktlistan när man trycker på därför avsedd knapp, den säger bara på/av, men jag lämnas i osäkerhet om jag satt igång den eller stängt av den.

Min sammanvägda bedömning efter ca 2 månaders användning:
OpenOffice Writer löser samma saker gratis som MS word.
1) Jag störs över att rättstavningen föreslår felaktiga särskrivningar, men problemet är av överkomlig art.
2) Automatisk punktlista. Jag har inte hittat ett bra sätt att stänga av den, varför den går igång utan att jag vill det. (troligen mitt fel och inte Writers).

Dessa två nackdelar har Writer jämfört MS Word.Då ska också tilläggas att jag jobbat med MS Word från deras tidiga versioner sedan år 1992.
Störningsmomenten i Writer är alltså få och egentligen försumbara.

Bäst av allt, det är ingen hög inlärningströskel för att sätta igång med Writer efter att ha använt MS word.

Slutsats:

Jag kommer aldrig mer köpa MS Officepaket. Det är en helt idiotisk kostnad för något som man kan få gratis med samma höga funktionalitet. 

Jag kommer att satsa helhjärtat på Opensource och får jag tid över ska jag ladda hem och testa Ubuntu som operativ.

Fotnot.
Parallellt med dessa tester har jag även börjat använda Googles document. Det funkar över förväntan bra. Att använda Googles doc. eller motsvarande kan mycket väl bli framtiden. Snart behöver man bara ett operativ i sin egen dator, såvitt man är uppkopplad.


(När jag testat mer under längre tid ska jag uppdatera detta inlägg).

Högt och lågt III

En teoretisk storm i ett vattenglas, kan jag tycka, samtidigt som jag blir oändligt engagerad.

Det handlar om vad som hänt litteratursamtalet i en tid då bokutgivningen formligen exploderat.
Det säljs mer böcker än någonsin. Men vad läser vi egentligen? Och varför har tidningarna närmast slutat att, som det hette förr, anmäla böcker?

Aftonbladet har ytterligare en vinkel på Svante Weylers inlägg i Expressen och hos Bokhora finner vi en rad intressanta kommentarer.

Jag själv har tidigare skrivit här och författaren Denise som inte håller med här.

The Bat utvecklar till viss del en intressant tanke att det i bloggsfären kan komma att uppstå trevliga kotterier där det utkristalliserar sig god estetik. Månde vi gå mot svindlande estetiska höjder istället för den trivialiserande trend jag och andra ibland bekymrade tycker oss vara i?

Farmorgurun och FRA

Det finns mycket som upprör numera. Faktiskt så mycket att det skulle ta mer tid i anspråk än det finns timmar på dygnet att utnyttja för att penetrera och skriva om varje sak.

FRA är en sådan vidrig sak.

Jag tror att FRA-lagen strider inte bara mot svensk grundlag utan även mot FN:s deklarationer om vad man får göra mot sin befolkning.

Så här står det i FN.s deklaration om mänskliga rättigheter: Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp

Befolkningar ska inte massavlyssnas. Det strider mot allt vi i den civilicerade världen tror på och tidigare skrivit under på, inklusive våra politiker som just nu kört igenom FRA-lagen...

Tyvärr hinner jag alltså inte ta denna fråga, men följ gärna Farmorgun som just nu frågar sig för vem politikerna egentligen finns.

Den lilla bannern med en FRA-spanande statsminister finns på Kulturbloggen men kommer utsprungligen från den här sidan.

Det högsta och det lägsta

Jag har hamnat i en märklig diskussion om högt och lågt, kanske även om elitisism här på nätet. (Vad allt råkar man inte ut för när man är ute och smiter från sitt skrivande?)

Det mest besynnerliga är att jag hamnat i en position där jag försvarar en artikel i Expressen. Jag har inte köpt den tidningen sedan 1968, och då var jag sju år och blev skickad av min mamma att köpa.
Å andra sidan är det inte så märkligt. Artikeln står att läsa på kultursidorna och trots att Expressen i övrigt kan vara rätt blå och låg och infantil, har kulturredaktionen av hävd varit ganska röd. I mina ögon har de även lyckats hålla en hel del viktiga frågor vid liv. Alltså frågor som sträcker sig bortom Terminator 2 och Mamma Mia. (Jag smygläser alltid Expressen på tåg och nu på nätet).
Så märklig är vår värld. Så blandas de mest motstridiga företeelser, inte bara i produkter vi köper, utan även i företagen som producerar dem.

Denise fortsätter att försvara sin ståndpunkt att Weylers ton är elitistisk.

Jag kan inte se det. Jag tycker han enbart håller en resonerande ton, samtidigt som han erkänner att han själv har en viss svaghet för det han själv – med risk för att bli halshuggen – kallar det höga.

Vad är då högt och vad är lågt?

Minns ni Ronny och Ragge?
De faller obönhörligt under det låga, men ger sig heller inte ut för att vara något annat. Samtidigt som det var våldsamt underhållande.
Det är inget fel på det låga. Allt som lockar till skratt och ger oss en stunds glädje är på sitt sätt högt. Eller har åtminstone ett ofantligt mänskligt värde.
Jag vet inte vad Weyler tyckte eller tycker om Ronny och Ragge, men han skriver i sin artikel att just sådant här lågt, kan bli väldigt bra.Jag nämnde Mamma Mia tidigare. Den filmen är helt fantastisk. Jag såg den häromdagen. Men är den hög eller är den låg?
Ett står klart, skaparna hade inga som helst intentioner att försöka avslöja några nya hemligheter om skaparen Gud, eller kvantfysikens underbara mysterier. Mamma Mia ger också blanka fan i den grek- och turkcypriotiska konflikten. Man struntar också i att skildra alla båtflyktingar som strömmar in över havet, samma hav där musikalen utspelar sig.

Hade Mamma Mia blivit bättre om man lastat den med 15 minuters allvar om båtflyktingar? Jag tror inte det. Man hade sabbat formatet.
Mamma Mia är menad att njutas av.

Mamma Mia har som sagt inga som helst intentioner att vara eller uppfattas som hög. Samtidigt, när jag sitter och ser denna musikal slås jag plötsligt av ett nytt samband jag aldrig tidigare sett eller förstått eller haft intelligens nog att lista ut.

Jag upptäcker att jag sitter på Bio och tittar på en film där man spelar en gammal ABBA-låt som jag aldrig brytt mig om att riktigt lyssna till. Men på denna grekiska ö, och när min bottenvarningskådis, Meryl Streep, sjunger ”The winner takes it all” så finner jag att texten passar in i den grekiska arkepelagen, bland ”HÖG” gammal kultur och melodram från den grekiska antiken. Jag får ståpäls. Jag fäller rent av en väldigt mångdimensionell tår.

Med Weylers definition av det låga, hamnar nog Mamma Mia i det låga. Ändå. När jag satt där i biosalongen, svävade jag högt, högt.

I mina ögon får vi i Mamma Mia ett ljuvligt exempel på vad som kan hända när man blandar högt och lågt. Man får, i lyckliga fall, en hybrid som funkar himla bra. Det låga lyfts i Mamma Mia.

Efter över 30 år med Abba, såg jag plötsligt något nytt i Abba. Det tack vare filmmakarna – och till min personliga förskräckelse; Meryl Streep. (Jag kanske måste omvärdera henne också.)

Cabaret är en annan musikal jag alltid älskat, och fortfarande njuter av vid omsittningar.
Den är inte bara allvarligt menad utan rent otäck i sin skildring av en framväxande nazism. Är Cabaret en ”Hög” musikal? Är det ”högre konst" än Mamma Mia?

Jag tycker inte det. Cabaret har helt andra och allvarligare ambitioner och som jag skräcknjuter av när jag ser den, men för den skull når heller inte den till det som jag definierar som det ”högre”.

Jag ser nog både Mamma Mia och Cabaret som ytterst lyckade och habila produktioner som man kan njuta av på olika sätt.
En sorts ”Ronny och Ragge +”.

Och jag påminner igen om att jag älskar dessa företeelser var och en för sig, Ronny och Ragge, Mamma Mia och Cabaret.


Men för att nå det högre krävs något ytterligare. Då ska jag bli skakad in i märgen när jag läser eller ser. Det ska få min skalle eller själ eller intellekt eller hela mitt liv att slås i kras.

Ungefär som Einsteins relativitetsteori.
Man ska häpna. Man ska hisna.
Man ska se något nytt.

Finns det sådan konst?

Ja, men den är sällsynt. En pärla för mig är författaren Nerval, vilkens texter och dikter ständigt får mig ur balans och skickar ut mig i nya världar.

Det är så underbart. Han skrev saker för 150 år sedan som fortfarande kan slå omkull mig här och nu i det vi tror är en sådan modern tid.

Jag önskar hett att jag hade Nervals begåvning och det är mycket tragiskt att han tog livet av sig redan vid en ringa ålder. Man kan undra varför. Jag vet ingens vars texter strålar som hans – och så orkade han inte med livet själv, han som visat mig glimtar av hur vackert det kan vara.

Som parentes kan nämnas att Nerval ska ges ut igen i höst på svenska, minns inte vilket förlag, men det är bara att surfa iväg för den som blir nyfiken!

* * *
Vän av ordning kan fråga var mina böcker hamnar på skalan mellan högt och lågt i mina egna ögon.

Jag kan berätta att "Månskensligisten" skrevs med mitt blod, det var så det kändes. Samtidigt spände jag min författarbåge till det yttersta för att i det låga vardagliga liv jag skildrade nå det höga.

Min ambition med "Månskensligisten" var att nå högt, högt.
Jag lyckades väl i världens ögon; förståsigpåarna på kultursidorna tog emot boken med en glädje, respekt och ett allvar jag idag inte längre tycker att boken egentligen förtjänade.
Nu kan jag se att den har allvarliga brister och den är givetvis inte ens på samma planet som Nervals underbarheter, men sådan var heller aldrig min ambition.

När det gäller böckerna om Djingis Khan är jag mer ute efter att göra ett habilt hantverk. Alltså någonstans som filmerna Gladiator, eller Rädda menige Ryan. Jag tycker att jag når min ambition ganska väl.
Om några år kan det mycket väl hända att jag inte ser dem med lika blida ögon längre, men då får jag göra en Jonas Gardell. Han köpte tillbaka en av sina böcker för han skämdes så förbannat över den!

Här en bild från en fantastisk film och jag skiter fullständigt i om den är hög eller låg.
Jag njuter stort när jag ser den. Varje gång!

Ordmoln

Tredje delen av min romanserie om Djingis Khan komprimerad till ett slumpvis valt ordmoln kreerat på websidan wordle.

Slumpen skapade viss symbolik som stämmer med innehållet i boken. En kraftig spänning uppstår mellan de två tidigare barndomsvännerna Temudjin och Djamugha. Den senare tycks på bilden till sist ha blivit förskjuten ut i mörker och ensamhet.

"Den andra hustrun" är ännu den bästa bok jag skrivit. Kanske är den sista alltid den bästa?
Men nu vill jag mer. Idéerna och tankarna kring nästa bok känns ännu mäktigare - och läskigare. (Annars skulle det upplevas som meningslöst att skriva en ny, om man redan var klar.)

Ska jag verkligen klara av att hantera och ta hand om idéerna?
Jag vacklar mellan kurage och fruktan. Skräck att förstöra idéerna istället för att förvalta dem.

Har jag sagt det förut, att hoppa fallskärm är ingenting jämfört med att ladda inför en bok?
Såvitt boken är viktig och angelägen.

Om man verkligen vill något med det man skriver.


Boken som fick bilda ordmoln ser ut så här och kan givetvis beställas hos exempelvis Adlibris. Där står även mer information om den.






(Uppdateringar och ändringar på morgonen här, istället för att ta itu med boken. Smitning nr 4)

Minerat område

Det brinner i mig när jag läser saker som denna text. Det är Svante Weyler som i Expressen för några dagar sedan påstod - eller påpekade - att det finns ett spänningsfält mellan det låga och det höga. Eller borde finnas det.

Detta spänningsfält har suddats ut. Enligt Weyler har det låga segrat i vår tid.

Jag är benägen att hålla med. Det Weyler säger handlar om mitt livsblod. Min nerv. Mitt liv.

När han formulerar sig som han gör förstår jag att jag känner mig trampad på. Att jag försöker att inte låtsas om det, men att det är så.

Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats och aldrig kommer att lyckas med mina ambitioner som författare. Men jag vill en enda sak och det är att fortsätta försöka.

Trots bitande motvind.

Länken igen till en i mina ögon viktig artikel:
http://www.expressen.se/kultur/1.1265657/hogt-och-lagt

* * *
Även länk till en författare, Denise Rudberg, som tycker tvärt om. Enligt mitt sätt att se har hon inte begripit ett skvatt av vad Weyler skriver.

Oj

Det ligger eonoer (i vart fall ett helt författarliv) av ofrivilliga undertryckta betydelser i förra inlägget, märker jag.

Jag kommunicerar fast jag inte vill...

Är minst sagt en konstig sak att säga.

Och att jag sätter mig själv i sällskap med Bukowski gör mig förstås bekymrad.

Vad babblar vi om?

Jag skrev nyss en kommentar på en annan författares blogg ute i cyberrymden.

Plötsligt högg det till i mig som om jag skymtade en sanning.

Jag skrev:
C Bukowski skrev i en av sina snuskgubbeböcker att en stor författare en gång bodde i rummet intill på ett hotell båda råkade vara på.

Naturligtvis gick C Bukowski inte in till den andre författaren. Vad skulle de prata om?

Exakt så känner jag ofta.
Även här och nu.

Jag vill kommunicera mycket, samtidigt har jag inget att kommunicera, utöver banala vardagsfraser.

Gud Universum and stuff

© NASAs teleskop “Glast” (Gamma-ray Large Area Space Telescope)

Alla har vi drömmar och fantasier. En del av oss vill mer än bara fantisera. Vi vill veta.
När vi människor inte vet vad vi håller på med eller hur en sak fungerar så tar vi fram vår lilla redskapslåda och tittar efter vad vi kan hitta.

De basala verktygen heter hunger och sexualdrift. Sen kommer färdigheter som språk och en del är till och med så naiva att de tror att människor har en altruistisk drift. Att vi kan vara uppoffrande och handla helt oegennyttigt. Andra tror inte på detta och kanske dömer de efter sig själva och någon sorts inre rädsla och känner sig därför manade att starta egoistiska rörelser som moderata samlingspartiet och liknande.

Men som sagt, när vi står där och känner oss mer än vanligt aningslösa och tvingas rota lite djupare i den där redskapslådan så finner vi till sist ett redskap vi kommit att kalla VETENSKAP.

Vetenskap är inte så märkvärdigt som det låter.
Vetenskap är helt enkelt en simpel drift som vi med tiden utvecklat till metod och som vi tar till när vi inte vet saker. Hade vi redan vetat hade vi inte behövt någon vetenskap.

I min tilltänkta bok vill jag kasta mig ut i detta. Precis som killarna på NASA kastar sig ut i rymden med sina olika teleskop och grejer vill jag kasta mig ut i det universum som det innebär att vara människa.

Och så tittar vi ut i rymden och ser 16 miljarder år tillbaka i tiden. Vi ser spåren av Big Bang.

Och jag kan inte rå för att jag är människa och född med alla frågor. För jag frågar mig genast; vad orsakade Big Bang!

Hur kan ett vacuum plötsligt få för sig att explodera och bilda energi och materia?
(Och det varde Ljus! som det mer poetiskt står i bibeln)
Och innan dess fanns ingenting. Inte ens tid.

Eller?

Drömfångare

Jag har fortfarande idéer, men kan inte skriva. Då knyter det sig, så inatt tog jag en batteriadapter och kopplade till digitalkameran.

Så lade jag kameran påslagen under kudden för det är ju allom bekant att hjärnan drar 40 watt i energi. Min tanke var; en del av detta måste ju läcka ut i universum.

Och energi är oförstörbar.
Och jag hade rätt!

Men jag hade hopppats på en lite klarare vision, men som första experiment att bygga en modern drömfångare tycker jag bilden som låg i kameran på morgonen är helt ok.

Även om den inte räcker att skriva en hel bok om.

(smitning 3)

Olika sladdsystem

Förut uppringt modem. Då hade jag en telefonsladd till jacket. Samma sladd till dator och telefon. (Jag ryckte i och ur dator-telefon och systemet visste alltid vad som gällde).

Nu bredband. Naturligtvis skaffade jag trådlös router. För att slippa sladdar. Så blev det inte. Istället fick jag nio (9) sladdar fler?!

Förut. En telefon jackade man in så funkade den. Den kopplades upp mot en AXE-station (som faktiskt är en dator för telefoner).

Nu dator mot dator, och man måste installera CD-skivor och tramsa in koder och pop3-server och... you name it... och det tar alltid timmar i anspråk... och man måste ringa supporten både på gamla stället och nya leverantören och be dem stänga av och koppla i, (fast de kallar det att "portera" osv.)

Min slutsats blir att det gamla analoga telefonnätet var smartare uppbyggt än det vi kopplar ihop med våra datorer. Rent tekniskt borde det gå att göra datanätet lika användarvänligt som telenätet.

Hörde jag orden igen? Den lilla söta försäljarfrasen?

"Plug and Play!"

NOT.

(Smitning 2)

Smitning

Den vita skärmen.

Allt jag skriver på bloggen från nu är smitning.

Alla bröd jag bakar, pilar jag skjuter, tvättmaskiner jag sätter på efter den första maskinen klockan åtta - är smitning.

Att dammsuga är smitning.

Att ringa en vän är smitning.

Från tomheten.

Från disciplinen som krävs.

Från tyngden att arbeta fram något nytt ur det hopplöst tomma.

Mitt huvud är tomt som ett urblåst ägg.

Hela sommaren har det varit sprängfullt.

Nu tomt. Tomt.

Det borde bli enklare, kan tyckas.

Jag har skrivit och gett ut 5 böcker.

En sjätte borde vara en baggis.

Detta inlägg är smitning nr 1

Det hoppar grodor

"Jag är särskilt skickad att veta vad som är rätt. Folklig opposition är mer att betrakta som ett pedagogiskt problem, en missuppfattning helt enkelt."

...

"Men vänta nu, sa jag verkligen det - och FRA-skiten som inte blåst över..."

test av fotoalbum

Jag bara testar

Familjen

Livsvillkor

Det är de till synes små besluten som är de stora.

Idag tog jag just ett sådant litet beslut.

Jag bestämde mig för att skriva en rad på den nya boken.

Och genast öppnade sig helvetets portar framför mig.

Jag fick inte ihop nog med ord till denna enda ynka rad.

Stor otur

Det slog mig inatt när sonen väckte mig och ville ha välling.
Vi går mot lågkonjunktur igen.
Precis som förra gången vi hade borgerlig regering.
Och gången före det

I Svenska dagbladet läste jag om det igår. Mannen med hästsvansen Borg får råd av
Handelsbankens chefekonom Jan Häggström, Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson, och som det inte var nog med det av Ann-Sofie Kolm som är docent i nationalekonomi och ledamot i Finanspolitiska rådet.

Alla vill de att regeringen ska börja agera, vilket de inte gjort sedan de klev på. Istället förvärrar de lågkonjunkturen, enligt dessa experter.

Jag ska försöka vara snäll och tänka helt lekmannamässigt: skapar borgerliga regeringar lågkonjunktur eller har de bara, som kineserna säger, stor otur?

Att läsa är som att spela datatspel

Jag hamnar ofta i situationer där jag ska försvara eller berätta om hur bra, viktigt, vitalt och alldeles enastående essentiellt och oumbärligt det är att läsa, helst knepiga böcker med svårtillgänglig text.
Där står jag framför några skolklasser i en aula, en enkel fallskärmshoppare och äventyrare som råkat skriva några böcker och ska tala om text.
Jag kan inte beskriva det dillemma dessa situationer alltid försätter mig i. Däremot blir jag varm om hjärtat när jag läser Lotta Olsson i DN, just om vikten att läsa, särskilt för och tillsammans med barn.

Läs hennes text i DN och njut.

Lotta Olsson är bra.

Jag ger henne fem guld av alla sorter; getingar, stjärnor, plus och flygplan.

Alliansen

The Smash and grab squad in Rosenbad (© o ursprunglig källa DN)

Jag har fått bredband. Jag har gjort ett litet svep över nätet.

Det bästa jag hittat skrivet om regeringen publicerades 8 maj i Piteåtidningen.

Kolla här

Hittar ni bättre grejer, tipsa!

Jag är på flykt och har ett uppdämt behov att läsa tokroliga saker!

Det hemliga och det officiella spåret

Taiyan Satellite Launch Center 25/7 2004 (klicka för större bild)

Givetvis följs de hemliga och de officiella uppskjutningarna åt i många stycken. Ändå är vår totala kunskap så bristfällig att samma mängd data som tas ned från himlen kan tolkas helt olika av exempelvis Européerna inom ESA och kineserna inom CNSA.

Min organisation, IFG (Intergalactic Force Group) bildades egentligen av en slump och på ideell basis av forskare som inte längre stod ut med att se hur olika tolkningsmönster inte alls tilläts överlappa varandra utan låg sida vid sida så att mänskligheten fortsatte att famla i okunskapens mörker, enbart beroende på att jordklotet var indelat i godtyckliga geopolitiska instabila partiklar med småsinta nationalstater som bräcklig idébas. IFG blev också svaret på vad några kosmonauter hade upplevat. Det hela började ta fart efter det att en Österrikisk psykolog eller psykiater, jag minns inte vilket, men med anknytning till ESA träffat Vladimir Borisovich Alekseyev strax efter det att han pensionerat sig 1983. Vladimir hade då jobbat som kosmonaut allt sedan 1967 och visade sig ha förbluffande informationer som han tidigare inte delgivit någon, särskilt inte sina överordnade, i ren och skär rädsla att inte få behålla jobbet och bli betraktad som tokig.

Fem år senare, 1988, sköt IFG upp sin första kapselhoppare och sedan dess försöker vi samordna all kunskap som kan utvinnas mellan olika länders forskningsprojekt. IFG anstränger sig naturligtvis även för att stötta dessa nationalstaters regeringar och rymdorganisationer att närma sig varandra. En av IFG:s största framgångar ledde till att CNSA (Chinese National Space Administration) och ESA (European Space Agency) den 25 juli 2004 i ett nära samarbete sköt upp den sista av två satelliter som skulle samverka i ett så kallat ”dubbelstjärneprogram”. Satteliten sköts upp från Taiyuan Satellite Launch Center, buren av en kinesisk raket, Chang Zheng 2C/SM.

Få förstår hur mycket skrot vi skickat upp i rymden och denna uppskjutning utgjorde den 6258:e i raden av officiellt tonnage som lagts i omloppsbana runt jorden. För Kinas del var det den 83:e.

Om en kapselhoppare skjuts upp hör det inte till den officiella räkningen. IFG (Intergalactic Force Group) och vi kapselhoppare har en egen kronologi och den hemlighållna uppskjutning som gjordes strax efter den ovan beskrivna i Taiyan räknades som alla övriga internt på följande sätt; 6258+ nnnn+1, det vill säga det officiella antalet plus eget antal hemliga uppskjutningar plus den aktuella uppskjutningen.

Satelliten som placerades i bana den 25 juli 2004 heter Tan Ce 2 (TC-2) och kompletterar den sattelit (Tan Ce 1) som redan fanns omloppsbana kring ekvatorn. Satteliternas jobb var att under 12 och 18 månader ta en nära titt på samspelet mellan solvinden och jordens magnetfält. Positionerna och omloppsbanorna för dessa ”dubbelstjärnesatteliter” valdes med största omsorg så att man kunde genomföra en mer storskalig undersökning av magnetsfären (Van Allen bältena) än vad som annars varit möjligt. TC-1 befinner sig i en elliptisk bana på höjderna av 550 x 63780 km, och TC-2 i en omloppsbana över polerna på höjderna 700 x 39000 km.

Kinesisk illustration över hur de båda satteliterna arbetar vinkelrät från varandra för att skanna av och samla in största möjliga mängd data. Både ESA och CNSA bearbetar bredast möjliga datamängd, medan vi inom IFG fokuserar vår forskning att endast gälla Klass-2 anomalier, dvs gordiska knutar (se föregående inlägg )

I januari 2004 samlade ett kluster av andra lägre satteliter och TC-1 in en häpnadsväckande mängd data efter en massiv eruption i solens korona som gav en bågformad chockvåg av solvind mot jorden.

Det var denna oerhörda skur av protoner som fick oss inom IFG att skönja hur de gordiska knutarna rör sig, men vi behövde så snabbt som möjligt etablera ytterligare en sattelit i omlopp för att konfigurera ett finmaskigare avkänningsområde. Äntligen gav många års hårt arbete med att få ESA och CNSA närmare varandra frukt. Det var alltså inte tur att våra forskningsmål sammanföll med två olika forskningsprojekt drivna ESA och CNSA. Man kan inte säga att det var skicklighet heller. Ibland är det bara långsiktigt och envist arbete som gäller för att nå framgång. Tack vare detta långa arbete gick det för en gångs skull snabbt att få upp en dubblett, det vill säga TC-2.

Efter detta har vi fått större förståelse för hur knutorna både rör sig och beter sig. Även ESA och CNSA är nöjda med sina datamängder, men kan ännu inte utläsa det vi inom IFG utvinner ur samma informationsmängd. Trots samarbetet dem emellan styrs de fortfarande av helt befängt och godtyckligt revirtänkande nationer emellan, revir inpinkade av jag vet inte vem, för inte ens dagens politiker vill ha världen så idiotiskt fragmenterad.

Den kunskap vi fått fram hade vi sannerligen behövt den där ödesdigra dagen i september 2003, då jag sköts upp efter noggranna beräkningar som ändå visade sig helt vansinnigt felaktiga. (se ilägg Are You There?)

(Jag kommer i det följande att berätta mer om den uppskjutningen, men den hänger fortfarande kvar i mig som ett svårt trauma.)

Länkar officiella oberoende källor:

Nasa Space Science

Nasa Spacewarn

ESA

Spacereport #531

Van Allen belts

Här en enkel principskiss och som alla förstår var det jag som under utbildningen kladdade dit det som är skrivet i gult och rött.

I princip består Van Allen-bältena av två skal, ett yttre skal där elektroner fastnar och ett inre där protoner ansamlas. Vid varje uppskjutning måste vi inte bara igenom, utan vistas i protonskalet. Det är helt stilla i rymden, men våra instrument kan ibland se ut att uppleva rena protonstormar, beroende på vilka utbrott som sker på solen. Man ser oftast inget och man hör inget, men man vet av mätarna att man är omgiven av skrämmande mycket strålning.

Vad vi kapselhoppare får lära oss är att den positiva laddningen från omgivande protoner sjunker med 75% när vi närmar oss en knuta. Plötsligt befinner vi oss i en sorts joniskt vakuum, relativt sett.
Medan måldatorn sniffar sig fram mot knutan befinner vi oss hela tiden i protonregnet. Kapseln är till största delen i Alu-7078 T9 legering men gittrerad i den mjukare alu-7075 med tunna ledare av koppar. Kapseln får därmed ytterst låg vikt men fungerar ändå bra som elektronisk bur, dvs. leder elektriska laddningar runt sig istället för in i sig.

Vår lärare, Jerry Bird, kärleksfullt kallad ”Birdman” av oss alla sa:
- Bli inte skraja när kapseln börjar lysa av grön eller orange mareld. Det är bara bonus och då vet ni att skiten inte kommer in, utan lattjar norrsken utanför ert fönster!
(Birdmans lätt färgade amerikanska är oefterhärmlig och närmast oöversättbar: ”…the bonus is, you know the danger fuck´n stuff haven’t hit you if the shit glows and plays fucking firecrackers outside the damned window)

Mot andra och tyngre typer av strålning har vi invävda nanogitter av bly i själva rymddräkten. Allt för att få mesta möjliga skydd mot minsta vikt.

Vi har samlat tusentals lyssnartimmar i knutor belägna i ytterdelen av Van Allen-bältets protonskal.

Vi har ännu inte fångat en enda gordisk knut, men provat. Oftast är de för långt borta från jorden.

Jag har själv försökt fånga tre gordiska knutar. Det svåra med dem är att de mesta delen av tiden är för långt bort från jorden, men när de vänder vid polerna är de tillräckligt nära.

Uppskjutning

Jag kom ut den 3:e aug.
Jag utförde som sagt mitt senaste uppdrag då.

Jag sitter på ett internetkafé och hoppas att jag lyckats lura det lokala nätverket med en ny dynamisk IP-adress, allt för att försvåra spårning.

Om allt stämmer lyckas ni se senaste uppskjutningen genom att trycka på länk nedan.
Kanske man behöver MS mediaspelare. i vart fall är formatet ”Streaming Windows Media Video File”. Storlek 18Mb. (Jag har inte tillgång att konvertera format här).

LÄNK till Logg: Spacediver Mr Anders Widén Launch august 2 (PDT) or august 3 (UTC) 2008

Sätt på ljudet så får ni en mer total audiovisuell upplevelse av hur det är att skjutas ut i rymden.

(Denna raket levererades av en ny aktör på marknaden).

* * *
C. You know the drill.

ARE YOU THERE?

© Cleopatra Ratshell. The Swedish Spacediver Anders Widén in his small fragile spacevehicle autumn 2003. It will totally burn down to ashes when he enters the atmosphere on the way back to earth. “I love simplicity”, he jokes, “jump in the very exact moment, or die.”

Saker händer snabbt nu. Cleopatra har försvunnit. Hon svarar inte när jag ringer. Varken hemma, i stugan, på mobilen, eller SMS, Mejl. Inte ens den specialkontakt vi upprättat via en person vi båda känner i New Jersey vet var hon är. Säkerhetsavdelningen säger givetvis ingenting när jag ringer, det skulle vara rent tjänstefel av dem. Etiska rådet inom IFG nekar till att de satt säk på att hålla Cleopatra borta från CNN. Men jag antar att det ändå är vad som hänt, att säk håller henne. Jag hoppas det, för jag står inte ut med tanken att det hänt henne något.

Jag har känt Cleopatra så länge. Minns jag rätt var det 1992 vi träffades första gången. Då blev jag arg på henne eftersom hon avslöjade mig. Hon var på ett knäck för ABC-News i Alaska för att täcka en story om de lastbilskaravaner som kör på frusna sjöar och över permafrosten för att ta sig fram till oljefälten med tung materiel. På sommaren är det väglöst land och det var anledningen till att vi valt platsen för landning. Och att det är tomt med människor. Döm om min förvåning när en snygg brud pulsar fram till mig genom snön precis när jag landat. Hon hojtade redan på håll.

- Jag älskar det! Vilken surpris! Här kommer inga lastbilar, för de har sjunkit genom isen av globala uppvärmningen. Och det var vad jag skulle dokumentera. Men här kommer istället guden Ikaros neddimpande från himlen!

- Ikaros var ingen gud, sa jag surt mest för att säga något medan jag febrilt undrade vad som kunde vara bäst att gömma, fallskärm, hjälm, rymddräkt? Jag insåg snabbt att det bara var att ge upp. Jag skulle inte kunna bortförklara mig. Istället tryckte jag igång nödsändaren, fastän jag inte var i nöd, men för att snabbast möjligt få personal och sedan säk på plats.

- Nej, stå kvar så där! ropade hon och gestikulerade. Tydligen hade jag stått i en pose hon gillat.

Jag vet inte vad som hände. Alla säkringar brann samtidigt i hjärnan på mig. Jag slet av mig grejerna och rusade vilt skrikande mot henne. Jag minns inte alls vad jag sa, men den gapiga påstridiga äckliga journalisten med sina tre fyra kameror om halsen bytte plötsligt skepnad. Hennes ögon blev stora, munnen föll ned. Så sänkte hon huvudet och mumlade förlåt, att hon inte hade rätt att tränga sig på, strängt taget visste hon inte hur hon skulle kunna be om ursäkt. Hon sträckte till och med sin största kamera emot mig och sade att jag fick ta den.

Med ens blev jag lugn. Något i hennes hållning gjorde att jag förstod att hon talade sanning. När hon lyfte blicken mot mig igen såg jag att hennes skönhet var av det kleopatriska slaget och orden flög ur mig.
- Du borde heta Kleopatra!
En smilgrop kom fram i hennes ena kind.
- That´s my name! And you?

* * *

Säk tog henne den gången. På det följde många års kamp för att hon skulle få tillstånd att dokumentera valda delar av IFG:s verksamhet. Till slut blev det väl ändå den smartaste lösningen för alla parter. Hon är ackrediterad av IFG, samtidigt som hon bytt jobb från ABC-news till CNN.

Jag sitter och tummar på kortet hon tog strax innan den förfärliga uppskjutningen i Uzbekistan 2003. Jag kan inte hjälpa mig, tårarna kommer. Jag var så ängslig den gången, som om jag hade föraningar, och hon skämtade rätt saker för att lugna mig.
- Jag plåtar aldrig förlorare, vet du.

Det var som om vi båda redan var förvissade att den där uppskjutningen skulle bli min vådligaste dittills och nästan ta livet av mig. När hon tog ner kameran från ansiktet såg jag en tår i ögonvrån. Var är hon nu? Var det fel av mig att gå med på att komma ut genom henne? Fast hon ville ju det själv. Jag borde ha sagt nej.

* * *

Jag har haft för avsikt att berätta allt. Även om uppskjutningen i Uzbekistan, men bara att plocka fram och läsa loggen för att friska upp minnet gör mig smått illamående. Jag gör en faximil av delar av den dagens logg och publicerar det istället:


* * *

…Logg Anders Widén tnr: 2003-09-12 20:42 Uzbekistan…

…
…
Teknisk del:
Tändning normalt förlopp.
Nomalt förlopp vid inlåsning mot mål samt första fas av acceleration 20 sek.
Små skakningar observerade vid ytterligare acceleration och 5g, inga instrument indikerade fel.
Därefter kraftiga skakningar och upplevt släp mellan min handkontroll och måldatorn.
Hela flygningen från ca 30 sek till återinträde i atmosfären 47 minuter senare har jag endast detta upplevda släp mellan handkontroll och måldator att rapportera.
Onormala världen var följande:
g-mätarmax 14g
g-mätarmedel 8g
g-mätarminus 5g

Läkarrapport, fysisk del:
Oregelbunden hjärtverksamhet och trolig blackout ett flertal gånger under uppskutning, samt senare vid studs mot atmosfären vid första återinträdsförsöket . Blåmärken efter bältesinfästningar vid axlar, midja, samt ljumskar. 4 brutna revben, 3 spräckta revben. Hr vadben brutet. Vr lunga punkterad, ödem. Brännskador höger hands ovansida av grad 3, hr underarm grad 2. Krossår vr lår ovan knät samt liten fraktur. Skattad blodförlust 1l. Märkliga skador på vr fot, troligen efter läcka i dräkt och nära blodkokning av undertryck, dock ej fastställt. Begär kontroll av dräkt hos haverikom.

Psyk. Utlåt:
A håller sig aggressivt tystlåten. Vill inte tala. Upprepar endast: ”Vi fick inte ut något den här gången så jag vill inte snacka! Lappa ihop mig och skaffa fram en ny raket. Jag snackar gärna om jag varit uppe i Van Allen och lyssnat. Det vet du.”
Höll A kvar för obs i 3 dygn.
Det enda vi kunde utläsa var att han ilsket liksom bara bidade av tiden.
Han vägrade att ”Ventilera sina känslor”, som han sade. ”Jag har inga känslor. Jag var skitskraj i 47 jävla minuter och trodde jag skulle dö. Det är allt som finns att säga. Det var något fel mellan mig och styrspaken. Punkt.”
Har fått bekr av haverikom. att de forcerat fram liknande fel vid simulering av A uppskjutning. Måldatorn tycks ha valt två mål, teknikerna kallar det ”shimmereffekt” och ska inte kunna uppträda, men verkar ha gjort det.
Håller för troligt att A:s aggressiva tystnad inte är patogen. Släpper hem pat för att vila i hemmiljö.
Sänt remiss till etiska rådet att de bör ta kontakt med A för samtal.

* * *
... C. You know the drill...

Perceptioner

Åter med familjen efter utfört uppdrag.

Jag har beslutat att komma ut. Särskilt efter det som hänt i Montauk, Long Iseland. Jag säger detta endast till CNN:s utsände, Cleopatra Ratshell, som på så sätt får exklusiv ensamrätt i denna sak.
(Se i Sverige bland annat http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3021369.ab)

Det började år 1988 då jag värvades av dåvarande IGFTG nuvarande IFG (Intergalactic Force Group).
IFG är en hemlig organisation som drivs av 47 länder parallellt med men utan samröre med FN. I USA är delar av NASA underställt detta organ. Även Moskva har sitt kontor och under dem sorterar helt naturligt de rymdingenjörer, kosmonauter och styrkor som är erforderliga för att täcka och bevaka det gigantiska område förutvarande Sovjet utgör.

IFG finansieras, lite märkligt kan tyckas, av sina underorganisationer, sådana som NASA, dess motsvarande ryska, europeiska och kinesiska organisationer, i Indien av försvaret och i Sverige av S-range, för att nämna några exempel. Indien har kommit att bli en av de största bidragsgivarna eftersom de det senaste decenniet haft flest incidenter. Detta förfarande har varit det enda sättet att hålla det som händer hemligt fram till nu.

Min utbildning började som sagt 1988 och redan det året gjorde jag mina första kapselhopp ur en Pegasus STD över Alaska.

Några av de bärraketer IFG använder, levererade av den kommersiella samarbetspartnern Orbital. © Orbital Launch Systems Group.

Under hela utbildningen evaluerades jag och mina kamrater. Av 642 antagna i min kull återstod till sist 17. Testerna består givetvis av en fysisk del. Man måste bland annat klara av att hantera och arbeta under en konstant belastning av 5g, samt momentana och upprepade g-fraktpåkänningar på upp till 9g. Det förekom även sk blackout-tester eftersom man vid vissa tillfällen har uppmätt att kapselhoppare utsatts för 19g.

Svårare och mer oförutsägbara är de psykologiska tester som aldrig vill ta någon ände och är otroligt tröttande.

Till en början rekryterade man av naturliga skäl erkänt duktiga stridspiloter eftersom man visste att de skulle klara de fysiska kraven och även är väldigt psykiskt stabila, men det visade sig att de råkade ut för oförklarliga ångestattacker som medförde misstag som gjorde dem oförmögna att slutföra sina uppdrag. Många tog rent av livet av sig i kapseln under det vi kallar ”lyssningen”. Särskilt inträffade dessa saker under exponeringen i det som senare visade sig vara vad vi kallar ”knutor” i Van Allen-bältet, de områden vi numer söker oss till eftersom jaktlyckan är bäst där.

År 1992 gjorde jag min första skarpa uppstigning med en Peacekeeper Taurus.
Som namnet antyder är raketen ursprungligen inte gjord för att bära en människa, utan är konstruerad för vapenlast. Istället för stridsspets apteras en specialtillverkad människokapsel i konen och bärraketen orkar nu, tack vare sin lättare last, skjuta upp en människa i jordnära rymdområden.

Man hade funnit att jag trots vissa mentala handikapp, bland annat kan jag omöjligt memorera längre sifferserier i korttidsminnet, så skulle mitt psyke troligen klara längre exponeringar inne i Van Allen-bältet. Mitt handikapp är mer komplext än så och den viktigaste beståndsdelen har i detta sammanhang visat sig användbar, kanske rentav nödvändig. Det är svårt att hitta oss, för vi är få i normalpopulationen, som har en läggning, som gör att vi inte lider av avundsjuka. Denna egenskap, en lättare störning i korttidsminnet parad med brist på avundsjuka, har visat sig vital, men vid tillfället jag sköts upp första gången var den statistiska evidensen för detta samband endast 62% och hade upptäckts helt nyligen och fullständigt slumpartat.

Jag ska här inte breda ut mig om min rädsla vid första uppskjutningen, men oddsen tycktes mig förfärande. Rent mekaniskt var chansen att bärraketen eller någon svetsfog i kapseln skulle fallera hela 11 %. Därutöver grinade mitt eget psyke mot mig med fyra chanser på tio att jag skulle bli galen, få så svår ångest att jag inte skulle kunna utföra mina manövrer och därmed heller inte kunna återinträda i atmosfären, eller rent av ta mig själv av daga.

Bandupptagningar, som bärgats från kapslar där föraren begått självmord, innehållande kroppsdata såsom blodtryck, adrenalinhalt, röstupptagning osv tyder på att deras sista minuter bestod av yttersta stress och ett mentalt tillstånd som är bortom allt vi tidigare känt till.

Innan första skarpa uppskjutningen får vi lyssna på dessa band som en sista förberedelse och möjlighet att tacka nej.

Jag visste det inte då och jag vet det ännu inte idag vad det är vi möter där ute i Van Allenbältets knutar, men klart står att det inte enbart kan vara elektromagnetiska vågor i form av radio och röntgenstrålar eller solvind i form av protoner eller annan mätbar energi.

Nästan alla kapselhoppare i väst har utvalts för att de är icke religiösa, icke konfessionella. I Indien har man en annorlunda taktik och låter sikher, muslimer och hinduer att bli kapselhoppare, bara de i en rad psyktester sammanställda i Calcutta kan uppvisa att de har rationell bedömningsförmåga, trots sin konfession.

Oavsett tidigare konfession gäller följande: Kapselhoppare som överlever varken ser, känner, luktar, smakar eller hör någonting utöver det våra medhavda kameror och andra olika mekaniska sensorer kan mäta, registrera eller förklara.

Ändå är det numer 100 procents evidens att kapselhopparens psyke percipierar ”saker” och det är dessa förnimmelser som gör att vi kan genomföra våra uppdrag. Det är som om en skrämmande slump vi inte kan varsebli men ändå "lyssnar in" tillät oss, eller leder oss, att lyckas varje gång.

Det är känslan man har kvar i maggropen under hemfärd och uthopp. Det kan också komma över en medan man äntligen hänger under fallskärmen och således är räddad de mest ödesmättade tankar. Många talar om att de får mentala bajonetter instuckna i hjärnan, på psykologernas jargong, Post Van Allan-syndrom.

Har man vistats i Van Allen-bältet längre tid än märkliga men distinkta 67 timmar börjar ”saker” förfölja en. (Eg ”ting” med vilket menas ”psykiskt ting” på vår jargong) Samtidigt blir man givetvis skickligare i att ”lyssna” och därmed i att utföra sina uppdrag varför vi med många timmar alltid står på tur för fler färder, naturligtvis efter förödande tråkiga och långa psyktester, samt kontroll av broskbildning och ryggens övriga skador som blivit efter upprepade kompressioner av kotpelaren.

Numer har det ändå blivit rutin. Ett gäng rätt udda människor, som oftast inte riktigt passar in i det övriga sociala sammanhanget här på jorden, skjuts upp och positioneras ut i de strålningsknutor Van Allen-bältena ibland kan uppvisa och så försätts vi i dvala. Temperaturen i kapseln sänks till 18 grader, klarar vi det utan att börja huttra görs kapseln ytterligare svalare. Så ligger vi fullkomligt stilla och ”lyssnar”, som vi kallar det.

Detta har vi hållit på med sedan 1988. I början strök fruktansvärt många kapselhoppare med eftersom ledningen för IFG vid den tiden hade bristande kunskaper om hur manskapets psyken borde vara disponerade.

I nuläget kan jag endast beklaga att det vi inom IFG kallar incidenter har uppträtt på fler ställen än Indien, där det lyckats oss att effektivt tysta ned det hela. Nu, efter Montauk, Long Iseland och Optands flygfält, Sverige, är saken, som man säger, redan ute.

Inom IFG råder för tillfället djup splittring och det är bara därför jag vågar, vill, och även anser att jag närmast är skyldig att komma ut.

Mina många timmar därute gör mig inte oantastbar inom IFG men ändå tämligen behövlig. Även om jag genom dessa yttranden förargar många blir det svårt att avhysa mig, dock har jag valt att uppehålla mig på hemlig ort.

Ingen vet längre hur vi ska eller bör hantera den uppkomna situationen. Allra minst vet jag det själv.

Kybele

Att sitta på huk och plocka blåskimrande sfärer i mörka skogen…

Får mig att tänka på besynnerliga saker!
(Läs smygteologiskt erotiska)

Kybele står för mig, (för dem som inte vet var hon) en betydelsefull jord- och fruktbarhetsgudinna i mindre Asien. Hon älskade Attis, likaledes en fruktbarhetsgud men tillhörande den frykiska gudaskaran.

När Attis i sin tur förälskade sig i en vanlig mänsklig prinsessa och började vänstra med henne blev Kybele vred och gjorde honom så förryckt att han under ett vansinnesutbrott snöpte sig själv. Hans lem var så stor och präktig att han ganska snart avled av blodförlust. När han dog växte violer upp ur detta hans blod, säger några, andra menar att han blev till ett pinjeträd. Hur som, tre dagar senare ångrade sig Kybele, och när kättjan blev henne för svår återupplivade hon sin älskade Attis

Behöver jag säga att ritualerna kring de här båda gudarna, Attis och Kybele var orgiastiska? Folk flängde omkring i skogarna och - tja - åt inte blåbär för att få i sig antioxidanter precis, utan förlustade sig!

Blåbären, som jag nu inte bara avnjutit utan även fångat med makrofunktionen på min kamera, var visserligen goda, men jag måste erkänna att jag inte under någon del av vistelsen i skogen föll i vare sig tygellös extas eller fick vansinnesutbrott.

Likväl har jag givetvis njutit i fulla drag, medan jag stilla och drömskt viskat för mig själv: ”Kybele, Kybele! Visa dig!”

* * *

På DN anser man att det är ont om bär i år.