tisdag, augusti 26, 2008

Den bitterljuva gråten

Där står Naya på gårdstunet. Glad. Förväntansfull. Hon känner redan en del kompisar i den nya skolan där hon ska börja. Odin bekymrar sig inte. Han stormar in på nya dagiset och hittar en spade, sen en lastbil. Fast han säger ”taktor”. Alla bilar som kan utföra arbete är i hans begreppsvärld traktorer.


Och jag, jag vankar längs staketet i några timmar. Att inskola på dagis är en trist syssla och min skräck är att det ska dyka upp fröknar som vill prata med mig. Jag är inte social. Jag sörjer att jag ska lämna bort mina barn. Jag tycker det är pest, samtidigt som jag längtat efter det hela sommaren för att kunna börja skriva.

Medan jag stryker där längs daghemsstaketet smyger sig vettskrämdheten på mig. Jag kan inte hjälpa mig. För drar jag saker till sin spets och om jag tänker att jag skulle dö inom en månad, då skulle jag aldrig lämna bort barnen för att sätta mig i ensamhet framför en dataskärm för att skriva en bok. Det finns nog med böcker. Det kommer ut över tiotusen titlar varje år, bara i Sverige.

Världen behöver inte fler böcker.

Skräcken är också en annan. Att jag ska misslyckas. Att jag ska sitta ett år med en bok som kanske inte ens blir utgiven.

Jag har en outgiven bok i bagaget. En allvarlig, svår bok. En sådan bok jag vill skriva och ge ut. Bonniers fann denna bok så intressant att de bad mig skriva om den. Jag skrev om. Bonniers fann den intressant igen, men inte kommersiell nog.

Fem gånger skrev jag om den boken. Den fortsatte att vara intressant, men blev aldrig tillräckligt kommersiell.

Det är tio år sedan. Jag ödade ett helt år av mitt liv att först skriva manuset, sen ytterligare massor av tid att skriva om. Lönen blev att fem gånger i rad från Bonniers höra: ”Det här var mycket intressant, men inte kommersiellt genomförbart.”

Är det därför jag är skräckslagen nu? Är det därför jag inte vill lämna ifrån mig barnen fast jag längtat så att få sätta igång med boken?

Varför är allt så dubbelt i livet? Varför denna dubbelskräck, eller rent av trippelskräck för tankarna på döden kan drabba mig obegripligt hårt när som helst. Jag behöver bara titta på Odin och se hur han manipulerar med tekniska saker som låset på daghemsgrinden för att minnas Noel, våra vänners son som gick bort i cancer. Han var då tre år och hans blogg ligger i min bloggroll till höger.

Livet är så skört. Min mor gick också bort i cancer. Hon var inte mycket äldre än vad jag är nu. Nerval, den författare jag läser mest just nu begick självmord i min ålder. Hur kunde han? Och varför gjorde han det, för ingen författare har i mina ögon skrivit vackrare. Genom honom upplever och ser jag livet på helt nya sätt och denna skönhet kommer till mig från små tryckta bokstäver på papper som nu är 150 år gamla.

Också Nerval fyller mig med skräck, precis som Edith Södergran ibland kan göra. Det är som om deras dikter slår sönder min logik och ett nytt vara öppnar sig inom mig. Det är som att komma tillbaka till barndomen där alla färger och lukter var klara och mättade och betydelsefulla. Det är desto ruskigare eftersom man inom olika kyrkorörelser alltid har talat om ”väckelse” och väckelserörelse. Grejen är att jag förstår precis vad man inom kyrkan menar med väckelse. Men saken är den att jag aldrig blivit väckt i närheten av en kyrka. Däremot när jag läser vissa dikter eller när jag av en slump - mitt i mitt livsjäkt liksom drabbas och för ovanlighetens skull - uppfångar hur ljuvligt en sälg doftar om morgonen i soldiset.

Samtidigt som dessa upplevelser sätter en viss skräck i mig är det precis där jag vill vara. Och det finns inget vardagligt språk för dessa förnimmelser. Det enda språk vi ännu har uppfunnit är religiöst, andligt.

Jag önskar jag kunde lyfta bort den religiösa barlasten, som för så många upplevs som negativ och stöter bort dem från dessa upplevelser. Kanske är det möjligt om vi nöjer oss med att kalla det att vi har en möjlig andlig sida.

Sådana tankar far igenom mig medan ett stilla duggregn börjar falla över dagiset och Odin blir tillsagd av sin nya fröken att lägga tillbaka leksakerna i leksakslådan så att barnen kan gå in och min hals snörs allt hårdare om den bitterljuva gråt jag inte kan göra mig av med utan har att bära inom mig.


(klicka för större)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hejsan

Oj,Busan har blivit en cool skoltjej och Busen har vuxit så jag knappt känner igen honom. Vad händer med mina små sötnosar och vart tar tiden vägen!!
Hälsa sötnosarna och frun från mig. Vi ses i helgen på Busan 6-årsdag!!!!
Kram
/Moster Kina

Bloggaren sa...

Jag hälsar och kramar!!!