Att sitta på huk och plocka blåskimrande sfärer i mörka skogen…
Får mig att tänka på besynnerliga saker!
(Läs smygteologiskt erotiska)
Kybele står för mig, (för dem som inte vet var hon) en betydelsefull jord- och fruktbarhetsgudinna i mindre Asien. Hon älskade Attis, likaledes en fruktbarhetsgud men tillhörande den frykiska gudaskaran.
När Attis i sin tur förälskade sig i en vanlig mänsklig prinsessa och började vänstra med henne blev Kybele vred och gjorde honom så förryckt att han under ett vansinnesutbrott snöpte sig själv. Hans lem var så stor och präktig att han ganska snart avled av blodförlust. När han dog växte violer upp ur detta hans blod, säger några, andra menar att han blev till ett pinjeträd. Hur som, tre dagar senare ångrade sig Kybele, och när kättjan blev henne för svår återupplivade hon sin älskade Attis
Behöver jag säga att ritualerna kring de här båda gudarna, Attis och Kybele var orgiastiska? Folk flängde omkring i skogarna och - tja - åt inte blåbär för att få i sig antioxidanter precis, utan förlustade sig!
Blåbären, som jag nu inte bara avnjutit utan även fångat med makrofunktionen på min kamera, var visserligen goda, men jag måste erkänna att jag inte under någon del av vistelsen i skogen föll i vare sig tygellös extas eller fick vansinnesutbrott.
Likväl har jag givetvis njutit i fulla drag, medan jag stilla och drömskt viskat för mig själv: ”Kybele, Kybele! Visa dig!”
Får mig att tänka på besynnerliga saker!
(Läs smygteologiskt erotiska)
Kybele står för mig, (för dem som inte vet var hon) en betydelsefull jord- och fruktbarhetsgudinna i mindre Asien. Hon älskade Attis, likaledes en fruktbarhetsgud men tillhörande den frykiska gudaskaran.
När Attis i sin tur förälskade sig i en vanlig mänsklig prinsessa och började vänstra med henne blev Kybele vred och gjorde honom så förryckt att han under ett vansinnesutbrott snöpte sig själv. Hans lem var så stor och präktig att han ganska snart avled av blodförlust. När han dog växte violer upp ur detta hans blod, säger några, andra menar att han blev till ett pinjeträd. Hur som, tre dagar senare ångrade sig Kybele, och när kättjan blev henne för svår återupplivade hon sin älskade Attis
Behöver jag säga att ritualerna kring de här båda gudarna, Attis och Kybele var orgiastiska? Folk flängde omkring i skogarna och - tja - åt inte blåbär för att få i sig antioxidanter precis, utan förlustade sig!
Blåbären, som jag nu inte bara avnjutit utan även fångat med makrofunktionen på min kamera, var visserligen goda, men jag måste erkänna att jag inte under någon del av vistelsen i skogen föll i vare sig tygellös extas eller fick vansinnesutbrott.
Likväl har jag givetvis njutit i fulla drag, medan jag stilla och drömskt viskat för mig själv: ”Kybele, Kybele! Visa dig!”
* * *
På DN anser man att det är ont om bär i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar